Arkiv

I sin artikel ”Demokratisk socialism och domstolars makt” i förra numret av Tiden hävdar Roger Persson Österman att ”Makten förskjuts successivt från de demokratiska parlamenten till domstolarna”. Som exempel på detta anger han den utökade normprövningsrätten för domstolar som infördes i samband med grundlagsreformen 2010. Den ”inskränker folksuveränitetsprincipen” därför att ”Juristerna på sätt och vis blir suveräna makthavare”, påstår han.

Det som hände var att riksdagen tog bort det så kallade ”uppbarhetsrekvisitet” i regeringsformen (11 kapitlet 14 §), som säger att om en domstol finner att en föreskrift strider mot grundlagen eller annan överordnad norm, så får inte föreskriften tillämpas om ”felet är uppenbart”. Därmed utökades domstolars makt att underkänna lagar och förordningar som har beslutats av folkvalda politiker på nationell eller kommunal nivå.

 

I somras valde SSU sin 26:e ordförande, Moska Hassas. Här skriver hon om generationssveket, SSU:s uppgift och vad socialdemokratin måste klara av nästa år.

 

Första helgen i augusti vartannat år samlas traditionsenligt Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund för kongress. I år samlades 199 ombud från hela landet för att med bestämdhet, vilja och en fast övertygelse forma politiken som behövs för att vår generation och framtida generationer ska få uppleva ett mer jämlikt och tryggt samhälle, en framtid värd att längta efter.

Vid årsskiftet hade SSU fler medlemmar än på många decennier. Vi är Nordens största politiska ungdomsförbund, starkare och mer enade än någonsin. Men den växande styrkan i medlemsantal och organisering säger egentligen mindre om oss än om tiden vi lever i. Unga söker sig till SSU för att samhällskontraktet är brutet, och för att de vill vara med och förändra det.

Mina föräldrar kom till Sverige på 90-talet med en resväska fylld av minnen från ett liv de tvingades lämna på grund av antidemokratiska krafter. De mötte ett land som ibland var kallt, men som samtidigt bar på en värme: ett starkt samhällskontrakt byggt på decennier av socialdemokratisk politik. Utbildning, välfärd och frihet var inte privilegier, utan rättigheter. Mina föräldrar lärde mig att vara tacksam, och jag är det. Men jag engagerar mig i SSU inte för att hylla det som en gång var, utan för att det Sverige mina föräldrar kom till håller på att gå sönder.

 

Gen Z beskrivs som tråkiga, individualistiska och ointresserade av politik. Elfva Barrio menar att den unga generationen är ett väntat resultat av samhället som har format dem.

 

Något skaver i samtidens klagokör om den unga generationen. Gen Z, vi som är födda någon gång mellan senare delen av 1990-tal och tidigt 2010-tal, beskylls för att vara ointresserade av politik och beroende av skärmar. Det sägs att vi är hyperrationella och besatta av rikedom. Den tidigare ungdomens utsvävningar – rus, revolt, romantik – har ersatts av ett neurotiskt självförvaltningsprojekt. Vi som är uppvuxna efter millennieskiftet sägs helt enkelt vara en tråkig generation.

Men vi är ju trots allt barn av vår tid.

Det är lätt att fälla moraliska domar. Mer ange läget skulle dock vara att ställa frågan: Vad är det för samhälle som har format oss till dessa varelser?

Vi föddes i en tid av nyliberal hysteri och dogm. Offentlig sektor skulle plötsligt bedrivas som ett privat företag. Vinstintresse i vård och skola sågs som en garant för ökad kvalitet. Allt skulle effektiviseras och avregleras. Och människors vardag skulle förvandlas till varumärken genom realityshower och sedermera influerare. Ingenting kommer undan kommersialiseringens kraft.

Har politiken fokuserat för mycket på fördelning och för lite på vad som produceras i ekonomin? Riksdagsledamot Björn Wiechel har läst den omtalade boken ”Abundance” och drar lärdomar för svensk socialdemokrati.

 

Med boken ”Abundance” (överflöd) ger de två amerikanska politiska journalisterna Ezra Klein och Derek Thompson sitt bidrag till USA:s eftervalsdebatt. Men det är inte någon simpel dom över valtaktiken de kommer med. I stället erbjuds läsaren 222 sidor hängiven redogörelse för hur politikerna – och främst Demokraterna, som författarna sympatiserar med – bit för bit har tappat greppet om hela samhällsbygget.

Det handlar om oförmåga att få fram bostäder, infrastruktur, grön energi och ny teknik. Klein och Thompson beskriver hur regleringar, som förvisso tillkom med goda föresatser, i dag har vuxit till byråkratiska barriärer för utvecklingen. Demokraternas fästen stagnerar. Och följden är inte bara väljar- och invånarflykt, den är även ökat gehör för auktoritära ledare som river ned det gemensamma och demokratin, menar de.

Israel befinner sig vid ett historiskt vägskäl med krig, djupa politiska konflikter och en regering som utmanar demokratins grundvalar. Omer Lubaton Granot från Socialdemokraternas systerparti i Israel skriver om en växande motståndsrörelse.

 

 

Det sägs ofta att historiska ögonblick bara kan kännas igen i efterhand. Vanligtvis stämmer det. Men ibland möter ett land en sådan kaskad av avgörande händelser att man omedelbart kan känna hur historien skrivs i realtid.

Israel befinner sig just i ett sådant skede. Landet står inför flera avgörande vägval. Vissa, som kriget i Gaza som måste få ett slut, är väl belysta i internationella medier, och andra är betydligt mindre synliga utanför våra gränser.

Israel grundades som en fristad för judar som flydde förföljelse i Europa, Mellanöstern och på andra håll. Grundandet bars fram av en sekulär, socialistisk och demokratisk ledning som i självständighetsförklaringen formulerade vårt nationella ethos: att upprätta en nationalstat för det judiska folket, garantera alla dess medborgare fulla och lika rättigheter samt uttrycka vår vilja att sluta fred med våra arabiska grannar.

Det är därför slående att konstatera att, sjuttiosju år senare, efter enastående framsteg på många områden och med ett Israel som i dag är på väg att nå en bnp per capita i nivå med Tysklands, så styrs landet av den mest ultranationalistiska, religiöst fundamentalistiska och illiberala koalitionen någonsin. Denna beklagliga verklighet är ingen tillfällighet.

Benjamin Netanyahu steg till makten inom Likudpartiet, som formellt fortfarande kallas ”Det nationalliberala partiet” – ett namn som en gång hade betydelse. I årtionden upprätthöll Likud en stark liberal falang vars medlemmar utövade betydande inflytande över partiets beslut. Det var ett parti som värnade Israels institutioner, bevakade demokratin vaksamt och respekterade rättsstaten.

 

Krigsbrotten har dokumenterats, folkmordsanklagelserna växer och FN:s dom är hård. Ändå står världen passiv samtidigt som militär styrka har trumfat folkrätten. Det kommer att drabba alla stater som är beroende av en regelbaserad ordning, skriver Otto Widmark.

 

Krigsförbrytelserna har rullat framför våra ögon. Först de dokumenterade brotten Hamas och de andra väpnade palestinska grupperna begick den 7 oktober 2023 i södra Israel. Tagandet av gisslan. Avrättningar av de man inte kunde ta med sig. En avsiktlig inriktning på civila offer.

Sedan har den totala förstörelsen av Gaza pågått. I takt med att svälten har brett ut sig och att Israels användning av hunger som vapen i kriget blivit allt tydligare, har anklagelserna om folkmord vuxit sig allt starkare. Världen ser vad som händer men har inte stoppat katastrofen. Ett fatalt misslyckande som försvagat respekten för folkrätten.

I september förklarade en tung FN-rapport att Israel gör sig skyldigt till brottens brott, genocid. Folkmord är svårt att bevisa eftersom det inte bara är handlingarna i sig utan även dess syfte som ska bedömas. Men också handlingarnas karaktär kan avslöja intentionen: när förutsättningarna för samhällslivet utplånas talar det sitt tydliga språk.

 

På bara några månader gick Jonas Gahr Støre från att ifrågasättas som statsminister till att leda Arbeiderpartiet mot en oväntad seger. Hur gick det till? Axel Fjeldavli från norska tankesmedjan Agenda förklarar.

 

I december 2024 såg det mörkt ut för Jonas Gahr Støre och Arbeiderpartiet. I opinionsmätningarna låg partiet ned mot 14 procent och den rödgröna sidan var långt ifrån en majoritet. Det pågick reella diskussioner inom Arbeiderpartiet om Støre borde avgå som statsminister. Det spekulerades också på allvar i medierna om Støre skulle avgå vid årsskiftet. Arbeiderpartiet satt fast i ett träsk.

Valresultatet kunde inte ha blivit mer annorlunda. Arbeiderpartiet fördubblade sitt väljarstöd sedan december och den rödgröna sidan vann valet, efter att det under större delen av den senaste fyraårsperioden hade funnits en borgerlig majoritet. Hur var det möjligt?