Arkiv

År 1645 blev Jämtland åter en del av Sverige, efter att i hundratals år ha tillhört Norge. Redan då hade jämtarna en stark lokal identitet, bland annat genom Jamtamot – en lagstiftande tingsförsamling. Det sägs att jämtarna upplevde skiftet mest som ett byte av herre, men att vi i grunden är ett eget folk. Den identiteten är tydlig än i dag, inte minst när Republikens president varje år håller tal inför över 20000 personer som skanderar:

”Jamtland, Jamtland, Jamt och standut!” på Storsjöyran.

I mitten av landskapet ligger Republikens enda stad – huvudstaden Östersund. Det är här denna berättelse utspelar sig.

Påverkar historien om Republiken den lokala politiken i Östersund?

Jag skulle säga att svaret är ett entydigt ja. Lokalpatriotismen är djupt rotad, och det finns en ständigt närvarande misstänksamhet gentemot storsvenskens verkliga avsikter – samt en kamp för den plats som är vår. Ett exempel:

Ge fan i Oviken, Storsjön och vår alunskiffer!

Östersunds politiska landskap

Men innan vi går in på den politiskt turbulenta tid som har varit så vill jag ge lite bakgrund. Östersund är en handels-, turism- och tjänstestad, och skiljer sig från många andra norrländska städer där tung industri dominerat.

Socialdemokraterna har varit starka men har inte haft samma dominanta roll som i nordligaste Norrland. På den borgerliga sidan är Centerpartiet starkt och har ofta varit den ledande kraften. Väljarlandskapet liknar det nationella men med en viss dragning mot den övre vänstra fyrfältaren, vänster och GAL, i den berömda GAL-TAN-skalan.

Nedgången

År 2018 förlorade vi valet, och den gamla alliansen – här med Centerpartiet i spetsen – tog efter 24 år över nycklarna till stadens rådhus. Vi fick 29,6 procent av rösterna. Det innebar att vi hade förlorat nästan var fjärde väljare sedan valet 2010, då vi fick 39,5 procent (2014: 35,5 procent).

Det är svårt att sätta fingret exakt på vad som låg bakom nedgången – det var självklart flera faktorer. Vi höll inte tillbaka, och valanalysen recenserades av lokal media som något av det mest självutlämnande som någonsin kommit från ett parti.

Vad är egentligen Socialdemokraterna för ett slags parti? Det kan tyckas vara en märklig fråga att ställa om ett parti som dominerat svensk politik i mer än ett sekel, och om vars politik och historia det redan skrivits hyllmeter. Men med knappt ett år kvar till nästa allmänna val, och de förändringar Socialdemokraterna har genomgått de senaste 30 åren, så är det en högst berättigad fråga.

Går vi bara drygt ett decennium tillbaka i tiden så var Socialdemokraterna ett parti i djup kris, uträknat av alla, och med ett opinionsstöd som bottnade på 23 procent. Partiets inre liv var präglat av misstro mellan olika grupper och hopplöshet. Att partiet på kort tid tog sig samman och lyckades återerövra regeringsmakten bara några få år senare får nästan ses som ett smärre mirakel. Sett ur det perspektivet så är dagens parti en i högsta grad välmående sammanslutning som kan glädja sig åt höga opinionssiffror, en omtyckt och respekterad partiordförande samt, långt ifrån oviktigt i sammanhanget, har blivit begåvat med en motståndare i form av en illa ansedd regering som driver en impopulär politik.

Popularitet och höga opinionssiffror liksom missnöje med den sittande regeringen, är dock flyktiga företeelser och kan snabbt förbytas i motsatsen. Studerar vi fundamenta så träder en något annorlunda bild fram.

”Stockholm i mitt hjärta” är den ikoniska kärleksförklaringen av Lasse Berghagen till rikets huvudstad i musikalisk form. Generationer av stockholmare har länge haft lätt att sjunga med i de stadsromantiska vispop-tonerna. För det socialdemokratiska arbetarepartiet kan orden dock ha varit något svårare att sjunga.

Trots dess befattning med LO-borgen, Sveavägen 68 och några av de mest folkkära S-profilerna har Stockholm haft en lång historia av att använda sig av valsedlar från höger sida av politiken. Så sent som 2010 samlade högern cirka 58 procent av väljarna i Stockholms stad, och osannolikt höga 64 procent i Stockholms län. I ”lenet” var Moderaterna ensamt större än Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet sammanlagt.

Denna blandning av sött och salt gentemot den politiska vänstern från huvudstadsregionen har gjort Stockholm till en plats som pekats ut som strategiskt viktig av en rad socialdemokratiska strateger.

Politiska partier har sina storhetstider. Det går upp, det går ner. Partierna tenderar dock att klamra sig fast vid tanken att deras storhetstid är det normala. Liberalerna under sin Bertil Ohlin-tid, näringssatt av tillfälliga Westerbergseffekter och Lejonkungar; Centerpartiet under Fälldin; Kristdemokraterna när de betecknades som ”Alf Svenssons Parti”; Vänsterpartiet under Gudrun Schyman; och förstås Tage Erlanders rekordval 1968.

Minnet av dessa toppnoteringar dröjer sig kvar som det naturliga, medan mediokra valresultat anses tillfälliga avvikelser. Snart blir det som det ska vara igen, är den gängse tankegången!

Hur är det då med Moderaterna?

Partiet har funnits sedan 1904. Eller snarare, partiet har rötter ännu längre tillbaka i tiden, till Lantmannapartiet och olika riksdagsfraktioner som av samhällsförändringarna tvingades samorganisera sig under namnet Allmänna Valmansförbundet, som med tiden utvecklades till ett fullfjädrat parti, först med beteckningen ”högern” (1938), sedan Moderata Samlingspartiet (1969).

De var från början det stora partiet i riksdagen, den grupp som tillsammans med kungen ägde staten. Så föstes de bort av arbetarrörelsen, hade en lång nedgångsperiod som bröts på femtiotalet under ledning av den folklige Jarl Hjalmarson, varefter en ny ökenvandring inträdde under det dystra sextiotalet, samtidigt som organisationen förnyades. Detta gav en plattform till en ny glänsande period där Gösta Bohman förde tillbaka partiet i centrum för svensk politik, en position som sedan hållits i stort sett intakt sedan dess.

Fram till nyss vill säga.

Sverigedemokraterna som parti har aldrig varit på en bättre plats än nu. Från att varit en stigmatiserad och marginaliserad företeelse i svensk politik har partiet det senaste årtiondet sett en stor och snabb väljartillströmning. Med detta som grund har partiet fått ett ökat parlamentariskt inflytande lokalt, regionalt samt nationellt och fått möjligheten att påverka den politiska dagordningen. Sverigedemokraternas politiska berättelse och problemformulering är i dag utgångspunkten för mycket av samhällsdebatten. Detta görs i en tid då den politiska kartan även globalt ritas om av ytterhögern. Auktoritära och nationalistiska krafter vinner mark. Ingen tidigare generation i efterkrigstidens Sverige har verkat i en tid då ytterhögern, globalt som nationellt, haft så stort inflytande som den har i dag. För vår generation kommer detta vara en av de stora frågorna att hantera och förhålla sig till.

Hur ska vi förstå SD?

För att kunna hantera det hot som Sverigedemokraterna utgör behöver vi förstå deras grundläggande ideologiska komponenter och politiska existensberättigande. Sverigedemokraterna har, precis som andra politiska rörelser, paketerat sin politik och sina idéer på olika sätt genom historien. Vissa saker förändras och utvecklas – men partiet har bibehållit sin kärna. I grunden går SD:s politiska projekt ut på att skapa ett så etniskt och/eller kulturellt homogent samhälle som möjligt. Det är i denna vision och övergripande mål som partiet finner sitt existensberättigande och sin unika position i svensk politik.

”Global mobilitet och en portfölj med olika bostadsorter har under de senaste åren blivit en viktig del av de flesta centimiljonärers investeringar. Det är riskabelt att vara underkastad en enda regering, skattestruktur och rättsordning, då förmögenhetens bestånd och tillväxt kan hotas om förutsättningarna i hemlandet förändras. För den som vill skydda sin förmögenhet och slå vakt om sina fri- och rättigheter och personliga åtkomsträttigheter kan det visa sig vara helt centralt att snabbt kunna flytta till en annan jurisdiktion.”

Dr. Juerg Steffen, ceo of Henley & Partners

Sedan den globala finanskrisen 2008–2009 har allt fler stater börjat sälja medborgarskap och uppehållstillstånd i utbyte mot investeringar. Detta har gjort det möjligt för delar av den globala ekonomiska eliten att inta det instrumentella förhållningssätt till medborgarskap som illustreras i det ovanstående citatet, där en ”portfölj” med uppehållstillstånd och medborgarskap i olika länder beskrivs som en nödvändig investering för den som vill skydda sin förmögenhet och slå vakt om sina personliga fri- och rättigheter.

Handeln med medborgarskap förmedlas av privata företag, som även utvecklar och implementerar politiken på området, rådgör med potentiella kunder och publicerar undersökningar och marknadsföringstexter – däribland den text som citatet är hämtat från.

Men är medborgarskap vilken vara som helst?

Medborgarskap och naturalisering

Medborgarskapsförsäljning innebär en form av naturalisering, det vill säga anskaffande av medborgarskap längre fram i livet. Det allra vanligaste sättet att erhålla medborgarskap är ju annars att få det vid födseln, då det avgörs antingen av ens föräldrars (härstamningsprincipen) eller av ens födelseplats (territorialprincipen). De flesta människor behåller det medborgarskap de tilldelats vid födseln livet ut och ägnar det kanske inte så många tankar. Så har medborgarskapet också traditionellt ansetts stå utanför individens vilja och påverkan – som en tillskriven snarare än förvärvad del av ens identitet.

Långt in på 1900-talet ansågs medborgarskapet vara något som man bara i undantagsfall kunde byta och något som man verkligen inte skulle ha flera av. En viktig anledning till den senare uppfattningen var att personer med dubbelt medborgarskap ansågs opålitliga i internationella konfliktsituationer. På internationell diplomatisk nivå enades man därför om att söka bekämpa förekomsten av dubbelt medborgarskap.

Det är således en betydelsefull normförändring att över hälften av jordens länder sedan några årtionden tillbaka tillåter dubbelt (eller flerdubbelt) medborgarskap. Dubbelt medborgarskap underlättar naturalisering, eftersom man nu många gånger kan skaffa sig nytt medborgarskap utan att behöva avsäga sig sitt gamla. Och även naturalisering har blivit betydligt vanligare under senare decennier i takt med den ökade migrationen.

De allra flesta som naturaliseras går igenom reguljära procedurer. Det ställs i sådana fall krav på sådant som hemvisttid, försörjning, språk- och kulturkunskaper, deltagande i medborgarskapsceremonier och så vidare. Varje land har rätt att själv bestämma vilka man vill ge medborgarskap och på vilka grunder.

Varje land har rätt att själv bestämma vilka man vill ge medborgarskap och på vilka grunder.

För dem som länderna särskilt vill uppta som medborgare införs förenklade naturaliseringsförfaranden. Angelina Jolie fick exempelvis kambodjanskt medborgarskap 2005 som tack för det arbete hennes organisation utfört på miljöområdet. Vladimir Putin erbjöd snabbt Gérard Depardieu ryskt medborgarskap sedan denne meddelat att han tänkte avsäga sig sitt franska i protest mot att skatten för de rikaste höjts.