Sverigedemokraternas vitbok skulle bli partiets uppgörelse med sitt nazistiska förflutna. I stället blev den en bok de helst vill gömma undan. Sven Ove Hansson har läst boken och förklarar varför.
Tony Gustafssons åtagande att skriva Sverigedemokraternas vitbok om partiets utveckling 1988–2010 visade sig vara en allt annat än lätt uppgift. Han fick visserligen tillgång till partiets arkiv, men detta visade sig vara kraftigt utgallrat. Materialet från 1988–1998 ryms i tre kontorspärmar. Eftersom de arkiverade dokumenten under en period var försedda med löpnummer kunde han uppskatta gallringens omfattning. Enligt löpnumren borde det finnas 354 dokument från denna period, men endast 18 (5 procent) av dem finns kvar. Tre oberoende interna källor uppger att arkivet har gallrats för att avlägsna komprometterande material.
I förvånansvärt stor omfattning har Gustafsson lyckats kompensera arkivsvinnet genom detaljerade studier av andra källor, som redovisas föredömligt i bokens drygt 3200 fotnoter. Hans undersökning bekräftar i huvudsak det som framkommit i tidigare forskning och journalistiska granskningar, men den kompletterar också bilden i viktiga avseenden.
Enligt tidigare forskning var Sverigedemokraternas grundande år 1988 en ombildning av den rasistiska organisationen Bevara Sverige Svenskt (BSS). För att undersöka om detta stämmer har Gustafsson detalj-studerat ”grundargenerationen”, de personer som medverkade vid SD:s tillkomst. Han identifierade 30 sådana personer och kunde fastställa den politiska bakgrunden för 22 av dem. 18 av de 22 hade anknytning till BSS, och tio dessutom bakgrund i nazistiska eller fascistiska organisationer eller i skinheadsmiljön. En av dem var en förintelseförnekare som hade tjänstgjort som frivillig i Waffen-SS under andra världskriget. Han var i egenskap av revisor adjungerad till partistyrelsen under partiets första tre år.
Gustafsson påvisar också en ideologisk kontinuitet mellan BSS och SD i form av ”direkta kopplingar till och inflytande från nationalsocialismen, en uppsättning föreställningar centrerade kring rasbegreppet, samt antisemitiska uttryck”. Bevarat filmmaterial visar att Hitlerhälsningar var ett accepterat inslag på sverige-demokratiska partimöten under de första åren. Sverigedemokraterna fullföljde också traditionen från BSS att stödja apartheidregimen i Sydafrika. Det är enligt Gustafsson ”inte överord att säga att Sverigedemokraterna bör betraktas som en ombildning av BSS till politiskt parti”. Detta bekräftas av tidiga SD-skrifter som han citerar.
Sverigedemokraterna fullföljde också traditionen från BSS att stödja apartheidregimen i Sydafrika
Sverigedemokraterna har förändrats sedan grundaråren. Man föreställer sig kanske att partiet har gått en rak väg mot ett mindre extremt budskap, men så var inte fallet. Gustafsson belägger mycket grundligt att partiet tvärtom ytterligare radikaliserades under tiden fram till 1995. Man värvade aktivt nazister till att delta i partiets offentliga manifestationer. Därför skanderades nazistiska slagord som ”sex miljoner till!” vid SD-arrangemang. År 1994 antogs ett nytt partiprogram som markerade en hårdare inställning mot invandrare än i det tidigare programmet från 1989. Partiet var också under denna tid mycket aktivt i vit makt-musiken, främst genom att anordna spelningar och sälja skivor. Försäljningen av skivor med grovt rasistiska och våldsförhärligande texter skedde delvis ”under disk” med separata försäljningslistor, men gav klirr i partikassan. Partiets språkbruk förråades också. I partipressen kallades Theodor Kallifatides ”ockupant”, Hasse Alfredson ”en usel landsförrädare” och Maria Leissner ”ett främmande inslag i Sverige” (beroende på förmodan om judiskt ursprung). Partiledaren Anders Klarström talade om ”den nationella revolutionen”, ett uttryck hämtat från Nor-diska Rikspartiet där han själv tidigare varit verksam.
Sitt mest extrema uttryck fick denna radikalisering i en stor offentlig manifestation i Göteborg i oktober 1993, vars utformning nära anslöt till traditioner från Nazityskland. Detta gällde musikval och belysning och i synnerhet Anders Klarströms tal där han använde gester som ”framstår som en imitation av Adolf Hitlers”. Detta påvisas i vitboken med bilder som jämför de båda herrarnas talargester. I den jubileumsskrift som SD gav ut år 1998 framställdes Göteborgsarrangemanget som ett ”magiskt ögonblick”. Gustafsson konstaterar:
”Partiledningen valde att anordna en manifestation som uttryckligen hade NSDAP:s partidagar i Nürnberg under 1930-talet som direkt förlaga.”
”Partiledningen valde att anordna en manifestation som uttryckligen hade NSDAP:s partidagar i Nürnberg under 1930-talet som direkt förlaga.”
Efter 1995 har SD försökt undvika att förknippas med nazism och rasism. Engagemanget i vit makt-musik avvecklades, uniformsförbud påbjöds och ett slags vandelsprövning för kandidater i allmänna val infördes. Enligt Gustafsson framstår detta ”i första hand som ett försök att göra upp med den radikalisering av Sverigedemokraterna som skedde under 1990-talets första hälft”, således inte med arvet från BSS-tiden. Men utvecklingen har inte gått spikrakt mot en mindre extrem politik. År 2005 antog SD:s årsmöte ett manifest som innebar en hårdare invandringspolitik. (Det finns också nyare exempel på sådana skärpningar. Trots att Jimmie Åkesson tidigare tagit avstånd från den rasistiska myten om ”folkutbyte” (GP 4/5 2023), påstod han i en Expressen-artikel ett år senare att ett ”folkutbyte” pågår i Sverige.)
Vid årsmötet 1993 beslutade Sverigedemokraterna att partiet ”i massmedia och inför journalister” skulle undvika ”känsliga ord” som ”ras” och ”rasblandning”. Problemet var alltså inte att medlemmar omfattade rasteorier utan att detta blev allmänt känt. Elva år senare rekommenderade partisekreteraren att man i stället för ”sparka ut svartskallarna” skulle säga ”verka för repatriering av etniska främlingar och kriminella eller icke assimilerbara element”.
Elva år senare rekommenderade partisekreteraren att man i stället för ”sparka ut svartskallarna” skulle säga ”verka för repatriering av etniska främlingar och kriminella eller icke assimilerbara element”.
Efter en noggrann genomgång av SD:s uteslutnings-ärenden konstaterar Gustafsson att antalet uteslutna medlemmar med nazistiska åsikter är mycket lägre än antalet medlemmar med sådana åsikter. Därför kan uteslutningarna ”knappast beskrivas som ett genomgripande, systematiskt renhållningsarbete vad gäller ideologiska avvikelser eller en öppen uppgörelse med partiets förflutna”. I stället var detta ”ett slags strategisk symbolpolitik” som inskärpte gränsen för det acceptabla ”genom några väl valda fall”. Fokuseringen på omgivningens bild av partiet framgår också av enskilda ärenden. I ett fall uteslöts en fortfarande aktiv nazist med motiveringen att ”han kan orsaka partiet stor skada om han offentliggör sitt medlemskap”. Nazistanstrukna återvändare från utbrytargruppen Nationaldemokraterna välkomnades visserligen tillbaka till SD, men endast om deras politiska engagemang inte var allmänt känt. Problemet var alltså inte dessa personers åsikter i sig utan risken att deras medlemskap skulle bli uppmärksammat.
I ett fall år 2007 kritiserade en partimedlem offentligt en annan partimedlem för ett rasistiskt uttalande i ett internt partisammanhang. Partistyrelsen övervägde uteslutning men nöjde sig med en skarp reprimand. Men notera: Reprimanden riktades mot den medlem som offentligt kritiserade ett rasistiskt utfall, inte mot den som gjorde utfallet. Således var det viktiga inte att motverka rasism inom partiet utan att förhindra att allmänheten fick vetskap om rasism inom partiet.
Men notera: Reprimanden riktades mot den medlem som offentligt kritiserade ett rasistiskt utfall, inte mot den som gjorde utfallet.
Sverigedemokraterna har som bekant valt att göra vitboken så otillgänglig som möjligt. Detta är oförenligt med det gängse syftet med en vitbok, nämligen att göra upp med det förflutna och finna ett sätt att gå vidare. Ett av de bästa exemplen är den vitbok om apartheidregimens förbrytelser som togs fram under ledning av Desmond Tutu. I sitt förord framhöll han behovet av utförlig kunskap om vad som hänt och respektfull dialog med dem som drabbats. Man kan jämföra Sverigedemokraternas försök att smussla undan sin vitbok med Vänsterpartiets vitbok från 1992, som gjordes tillgänglig via bokhandeln och nu är tillgänglig på partiets webbsida. En ännu intressantare jämförelse är Svenska kyrkans vitbok från 2016 om övergrepp mot samer. Den vitboken har inte bara publicerats utan också tagits till utgångspunkt för en omfattande försoningsprocess.
Hälften av riksdagspartierna anser Sverigedemokraterna vara omöjliga att samarbeta med eftersom man bedömer dem vara ett högerextremt parti som inte klarat av att göra upp med sitt ursprung i nazism och fascism. Såväl partiets egen vitbok som sättet att hantera den ger ett starkt stöd för den bedömningen.
