Politiska partier har sina storhetstider. Det går upp, det går ner. Partierna tenderar dock att klamra sig fast vid tanken att deras storhetstid är det normala. Liberalerna under sin Bertil Ohlin-tid, näringssatt av tillfälliga Westerbergseffekter och Lejonkungar; Centerpartiet under Fälldin; Kristdemokraterna när de betecknades som ”Alf Svenssons Parti”; Vänsterpartiet under Gudrun Schyman; och förstås Tage Erlanders rekordval 1968.
Minnet av dessa toppnoteringar dröjer sig kvar som det naturliga, medan mediokra valresultat anses tillfälliga avvikelser. Snart blir det som det ska vara igen, är den gängse tankegången!
Hur är det då med Moderaterna?
Partiet har funnits sedan 1904. Eller snarare, partiet har rötter ännu längre tillbaka i tiden, till Lantmannapartiet och olika riksdagsfraktioner som av samhällsförändringarna tvingades samorganisera sig under namnet Allmänna Valmansförbundet, som med tiden utvecklades till ett fullfjädrat parti, först med beteckningen ”högern” (1938), sedan Moderata Samlingspartiet (1969).
De var från början det stora partiet i riksdagen, den grupp som tillsammans med kungen ägde staten. Så föstes de bort av arbetarrörelsen, hade en lång nedgångsperiod som bröts på femtiotalet under ledning av den folklige Jarl Hjalmarson, varefter en ny ökenvandring inträdde under det dystra sextiotalet, samtidigt som organisationen förnyades. Detta gav en plattform till en ny glänsande period där Gösta Bohman förde tillbaka partiet i centrum för svensk politik, en position som sedan hållits i stort sett intakt sedan dess.
Fram till nyss vill säga.
Det här är en låst artikel. Logga in eller beställ prenumeration för att läsa mer.
