”Global mobilitet och en portfölj med olika bostadsorter har under de senaste åren blivit en viktig del av de flesta centimiljonärers investeringar. Det är riskabelt att vara underkastad en enda regering, skattestruktur och rättsordning, då förmögenhetens bestånd och tillväxt kan hotas om förutsättningarna i hemlandet förändras. För den som vill skydda sin förmögenhet och slå vakt om sina fri- och rättigheter och personliga åtkomsträttigheter kan det visa sig vara helt centralt att snabbt kunna flytta till en annan jurisdiktion.”
Dr. Juerg Steffen, ceo of Henley & Partners
Sedan den globala finanskrisen 2008–2009 har allt fler stater börjat sälja medborgarskap och uppehållstillstånd i utbyte mot investeringar. Detta har gjort det möjligt för delar av den globala ekonomiska eliten att inta det instrumentella förhållningssätt till medborgarskap som illustreras i det ovanstående citatet, där en ”portfölj” med uppehållstillstånd och medborgarskap i olika länder beskrivs som en nödvändig investering för den som vill skydda sin förmögenhet och slå vakt om sina personliga fri- och rättigheter.
Handeln med medborgarskap förmedlas av privata företag, som även utvecklar och implementerar politiken på området, rådgör med potentiella kunder och publicerar undersökningar och marknadsföringstexter – däribland den text som citatet är hämtat från.
Men är medborgarskap vilken vara som helst?
Medborgarskap och naturalisering
Medborgarskapsförsäljning innebär en form av naturalisering, det vill säga anskaffande av medborgarskap längre fram i livet. Det allra vanligaste sättet att erhålla medborgarskap är ju annars att få det vid födseln, då det avgörs antingen av ens föräldrars (härstamningsprincipen) eller av ens födelseplats (territorialprincipen). De flesta människor behåller det medborgarskap de tilldelats vid födseln livet ut och ägnar det kanske inte så många tankar. Så har medborgarskapet också traditionellt ansetts stå utanför individens vilja och påverkan – som en tillskriven snarare än förvärvad del av ens identitet.
Långt in på 1900-talet ansågs medborgarskapet vara något som man bara i undantagsfall kunde byta och något som man verkligen inte skulle ha flera av. En viktig anledning till den senare uppfattningen var att personer med dubbelt medborgarskap ansågs opålitliga i internationella konfliktsituationer. På internationell diplomatisk nivå enades man därför om att söka bekämpa förekomsten av dubbelt medborgarskap.
Det är således en betydelsefull normförändring att över hälften av jordens länder sedan några årtionden tillbaka tillåter dubbelt (eller flerdubbelt) medborgarskap. Dubbelt medborgarskap underlättar naturalisering, eftersom man nu många gånger kan skaffa sig nytt medborgarskap utan att behöva avsäga sig sitt gamla. Och även naturalisering har blivit betydligt vanligare under senare decennier i takt med den ökade migrationen.
De allra flesta som naturaliseras går igenom reguljära procedurer. Det ställs i sådana fall krav på sådant som hemvisttid, försörjning, språk- och kulturkunskaper, deltagande i medborgarskapsceremonier och så vidare. Varje land har rätt att själv bestämma vilka man vill ge medborgarskap och på vilka grunder.
Varje land har rätt att själv bestämma vilka man vill ge medborgarskap och på vilka grunder.
För dem som länderna särskilt vill uppta som medborgare införs förenklade naturaliseringsförfaranden. Angelina Jolie fick exempelvis kambodjanskt medborgarskap 2005 som tack för det arbete hennes organisation utfört på miljöområdet. Vladimir Putin erbjöd snabbt Gérard Depardieu ryskt medborgarskap sedan denne meddelat att han tänkte avsäga sig sitt franska i protest mot att skatten för de rikaste höjts.
Det här är en låst artikel. Logga in eller beställ prenumeration för att läsa mer.
