Inkomstskillnaderna skenar i Sverige. Det visar LO:s senaste rapport om inkomstutvecklingen. Risken är att eliten former egna normer och värderingar.
I snart 20 års tid har LO-ekonomerna gett ut en årlig rapport som följer inkomstutvecklingen för vad vi kallar den svenska makteliten. Makteliten utgörs i undersökningen av cirka 200 personer på höga positioner inom näringsliv, politik, ekonomi och andra viktiga samhällsområden – positioner som har stor makt att påverka utvecklingen i samhället.
2017 hade denna maktelit i genomsnitt en inkomst före skatt på motsvarande nästan 20 industriarbetarlöner. Undersökningen går tillbaka till 1950, då motsvarade maktelitens genomsnittliga inkomst elva industriarbetarlöner. 1980 var skillnaden i inkomst mellan makteliten och industriarbetaren som minst.
Maktelitens genomsnittliga inkomst motsvarade då fem industriarbetarlöner.
Ökande inkomster i eliten
I vårt urval finns bland annat verkställande direktörer på svenska storbolag, statsråd och riksdagspolitiker, mediechefer och journalister, representanter för arbetsmarknadens parter, generaldirektörer och såväl politiker som högt uppsatta tjänstemän i de största kommunerna. Den undergrupp inom makteliten som har de absolut högsta inkomsterna är en grupp som består av vd:arna på 50 svenska storföretag.
2017 hade dessa näringslivstoppar en genomsnittlig inkomst på motsvarande dryga 59 industriarbetarlöner.
2017 hade dessa näringslivstoppar en genomsnittlig inkomst på motsvarande dryga 59 industriarbetarlöner. Än mer häpnadsväckande än denna nivå är utvecklingen över tid. 1980 motsvarade den genomsnittliga inkomsten för denna näringslivselit drygt nio industriarbetarlöner.
Även om inkomsterna för storbolagens vd:ar sticker ut i vår undersökning så är trenden, med ökande relativinkomster för eliten, genomgående för alla de elva undergrupperna i vår undersökning. I exempelvis medieeliten – 16 positioner bestående av de högst uppsatta cheferna och redaktörerna på några av de största medieföretagen i Sverige – har relativinkomsten nästan tredubblats sedan gruppens lägsta noteringen 1985. 2017 hade personerna i denna grupp en genomsnittlig inkomst motsvarande drygt sju industriarbetarlöner.
En annan grupp inom makteliten vars relativinkomster ökat stort under de senaste decennierna är en grupp bestående av generaldirektörer och vd:ar för tio statliga verksamheter med viktiga samhällsfunktioner. 1980 motsvarade den genomsnittliga inkomsten i denna grupp drygt fem industriarbetarlöner, 2017 hade den siffran fyrdubblats till drygt 20 industriarbetarlöner. Genomsnittet påverkas dock av att flera av verksamheterna i vårt urval bolagiserats sedan början av 1990-talet. I dessa verksamheter är det tydligt att lönerna för de högsta cheferna över tid allt mer anpassat sig till det privata näringslivets nivåer.
Den grupp inom makteliten som hade de lägsta inkomsterna 2017 var en grupp bestående av ordförandena för kommunstyrelsen samt stads- eller kommundirektörerna i Sveriges tio största kommuner. Men även om genomsnittsinkomsten för denna grupp är låg jämfört med övriga makteliten, så är inkomstskillnaderna gentemot de som arbetar inom kommunala verksamheter ändå stora. 2017 motsvarade den genomsnittliga inkomsten för de 20 kommunala beslutsfattarna 4,4 undersköterskelöner i hemtjänsten eller 4,8 gånger lönen för en städare i kommunal sektor.
Vad spelar det för roll?
En vanlig fråga jag får när jag pratar om vår undersökning av makteliten är: Vad spelar inkomstutvecklingen för en så liten grupp för roll?
För någon månad sedan läste jag en uppseendeväckande studie om representationen av olika samhällsklasser i svensk tv. Endast 4 procent av de som syns i nyhetsprogram, faktaprogram och dokumentärer tillhör arbetarklassen (Jakobsson och Stiernstedt, 2018). Författarna kallade det en symbolisk utplåning av halva Sveriges befolkning. Jag har svårt att se att det inte skulle påverka det redaktionella innehållet att den grupp av chefer, programdirektörer och redaktörer som har mest makt i medievärlden har en ekonomisk situation som kraftigt avviker från befolkningen i övrigt.
Motsvarande kan såklart sägas även för resten av eliten.
I vår undersökning är fokus på hur maktelitens ekonomiska situation skiljer sig från vanliga arbetares verklighet. Men det är såklart inte bara maktelitens inkomster som är avvikande, samhällets maktelit speglar inte heller på andra sätt befolkningen i övrigt. Bland de 50 storbolags-vd:arna i gruppen är det till exempel fler som heter Johan än som är kvinnor.
Bland de 50 storbolags-vd:arna i gruppen är det till exempel fler som heter Johan än som är kvinnor.
När eliten i samhället är en på många sätt homogen grupp med bakgrund, erfarenheter och en ekonomisk situation som kraftigt avviker från resten av befolkningen är faran stor att detta påverkar de beslut som de fattar. Risken är att makteliten formar egna normer och värderingar som kraftigt avviker från och inte tar hänsyn till samhället i övrigt. Att makteliten tappar markkontakten.
Det är hög tid att sluta gapet mellan eliten och vanligt folk. Mycket av den politik som nu fastslagits i januariavtalet mellan Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Centern och Liberalerna, riskerar dock snarare leda till att avståndet ökar ytterligare. Färre ska enligt överenskommelsen betala statlig skatt framöver, värnskatten ska slopas och beskattningen av personaloptioner ska reformeras för att bli ”konkurrenskraftig i ett internationellt perspektiv” – för att nämna några exempel. Helt avgörande, för att eliten inte ska sväva iväg ytterligare under de kommande åren, är att den skattereform som ska komma senare under mandatperioden gynnar vanligt folk, i stället för de som redan har det bäst ställt.
Anna Almqvist
LO-ekonom
