Vårt samhälle har valt att vända ryggen till framtiden. Vi har ännu en chans att vända om. Karim Jebari skriver om ett avgörande vägskäl i energipolitiken.
Det började, tror jag med en tyst vår, och en bok med samma namn. Den industriella civilisationens baksida var inte längre möjlig att bortse från när Mississippifloden började brinna, Europas skogar dog och våren, som alltid välkomnats av fågelsång, var tyst.
Sedan 70-talet har miljökriser och miljökatastrofer avlöst varandra. Övergödning, ozonhål, klimatförändringar. Det fanns de som tänkte att problemen kunde lösas inom ramen för vår industriella civilisation. Men ett stort antal personer inom akademin och kulturvärlden tänkte att katastroferna var bara symptom och att det riktiga problemet var den moderna civilisationen. Utan att återgå till ett enklare, mer småskaligt samhälle skulle problemen fortsätta. Den här gruppen var aldrig särskilt mångtalig, men tack vare en framträdande roll bland opinionsbildare, akademiker och kulturarbetare lyckades de påverka ett av vår civilisations val i ett avgörande ögonblick. På 80-talet lyckades de stoppa kärnkraftsutbyggnaden. Kärnkraften skulle ha blivit nästa energisteg i mänsklighetens historia. Det är en historia som alltid förutsatt större mängder alltmer koncentrerad energi för att kunna kontrollera världen kring oss.
Hela den här texten finns att läsa i tidningen. De som går att läsa gratis börjar med orange färg. Teckna gärna en årsprenumeration nu för endast 199kr!
