Hemma hos mig hänger den kapitalistiska pyramiden på väggen. Mina vänner som inte är politiskt insatta brukar inte förstå vad den gör där. Mina vänner som är politiskt insatta brukar inte heller förstå vad den gör där. Ingen vän eller bekant tycker den känns relevant, varken som inredning eller i denna politiska tid.
Jag brukar titta på den ändå. Högst upp i pyramiden finns pengasäckar, kungar, präster, militärer. Alla där uppe är män. På femte steget neråt dyker de första kvinnorna upp. De sitter vid ett middagsbord ihop med sina makar som ser ut att vara direktörer. Jag brukar skoja med mina vänner om att jag identifierar mig med kvinnan i mitten.
Hon har en fin klänning och skålar i mousserande. Hon är inte i toppen av pyramiden, men inte heller i botten. Hon har det helt okej, åtminstone utifrån vad man kan anta av hennes kläder och bordet med god mat och dryck.
Längst ner står arbetarna, som bär upp pyramiden. Jag tänker att de kanske bor i glesbygd
Längst ner står arbetarna, som bär upp pyramiden. Jag tänker att de kanske bor i glesbygd. De arbetar i skogen eller på bruket eller i gruvan eller vid kraftverken som bygger svensk ekonomi och energi, som får landet att snurra. Men vårdcentralen i byn där de bor läggs ner och de hänvisas till kommunens centralort flera mil bort.
De som vill hävda att pyramiden inte är relevant i dag har inte tittat på den. För den sammanfattar hela socialdemokratins största framtida utmaning. Hur de här två, mannen där nere och kvinnan lite högre upp, ska kunna känna att min kamp är din kamp, trots att de ser så olika ut. Hur socialdemokratin ska kunna vara relevant för dem båda.
Arbetarkillarna förstår inte hur någon kan säga att valfriheten måste värnas, för ingen som vill tjäna pengar på vård etablerar sig där de bor. De är missnöjda med mycket, och det de framför allt inte känner igen sig i är en beskrivning av att kvinnor skulle vara underordnade männen.
För dessa karlar tittar uppåt i pyramiden och ser henne som jag brukar skoja om är jag. De kan genuint inte förstå hur hon på något vis kan känna sig förtryckt. Hon har ju den där goda maten och de fina kläderna där uppe. Men på festen där hon är blir hon tagen på rumpan av en överförfriskad direktör, och direktörstjänsten är hon själv aldrig aktuell för.
Samtidigt har vi de som tystnar i botten av pyramiden. För männen, de står mest och hytter med näven uppåt och viftar med spadar. Vilket de så klart har rätt att göra. De har rätt att vara arga, för de förväntas ju bära alltihop. Men det är de facto kvinnorna som är de som hukar och lyfter.
Arbetarkvinnorna ser inte hur en rörelse som säger ja till utökat rut-avdrag är en rörelse för dem. Det är inte en jämställdhetsreform i deras ögon. Men enligt högern innebär utökad RUT kvinnans befrielse.
Det är ett praktexempel på borgerlig jämställdhetspolitik. I stället för att göra en massa hemmaarbete kan akademikerkvinnor i storstan fokusera på sina karriärer och bli jämställda sina direktörsmän. Bara man har råd med hushållsnära tjänster från första början.
Skattesubventionerad städhjälp är och förblir ett bidrag till de rika. Men var det viktigt för att få Centerpartiet och Liberalerna med på januariavtalet, låt gå då. Låt gå, säger socialdemokratin och accepterar dessa dumheter. Det är väl inte så farligt. Det är bara en liten sak. Det är inte det som är mest relevant. Det kommer ju komma annat gott också.
Samtidigt sätter sig kvinnan som arbetar som vårdbiträde, eller barnskötare, eller städare i bilen för att ta sig de där milen från där de bor dit de ska för att jobba. Att RUT har utökats har inte gett dem högre löner, och de undrar när skatterna som de berörs av ska sänkas för dem.
Och skattesänkningar kommer, det lovar ju regeringen. Värnskatten ska helt bort, till exempel, det är också en del av januariavtalet. Däremot kommer skatten på drivmedel att höjas.
Värnskatten ska helt bort, till exempel, det är också en del av januariavtalet. Däremot kommer skatten på drivmedel att höjas.
Kvinnorna i botten av pyramiden känner tveksamhet. Deras män hytter med spaden och lovar sina Facebookvänner att rösta på SD i nästa val.
Kvinnan som skålade i bubbel harfått det mycket bättre. Hon och hennes man har fått skattesänkningar. De har råd att köpa en elbil och att anställa städare. Hon kan unna sig en spahelg med väninnorna och fokusera på sin karriär. Hon blir direktör. Mannen på bruket ser konflikten mellan honom och henne än mer tydligt.
Hon tycker å andra sidan inte att arbetarkillen har något att klaga på. Hans frustration känns gapig och mansgrisig. Som att han inte vill att hon ska ha samma rättigheter och möjligheter som männen omkring henne. Konflikten cementeras.
Hon har också uppfattat att hennes situation är bättre nu. Nu har vi jämställdhet, tänker hon, medan kvinnan som städar hennes hem dammar av den sista sockerskålen i vitrinskåpet innan hon sätter sig i bilen för att köra de där milen hem igen.
Och ingen av dessa personer tycker att socialdemokratin är en rörelse för dem. Fast när jag tittar på min affisch så tänker jag att socialdemokratin är en rörelse för dem alla – oavsett var i pyramiden de befinner dig.
För det där målet som vi en gång målade upp – jämlikhet och pyramidens tillintetgörande – det finns vagt kvar i våra medvetanden. Om vi väljer att se det som något relevant.
