”En bräcklig och skranglig mackapär.” Det kallade oppositionen den socialdemokratiska regering som tog makten i Portugal 2015. I dag går partiet emot den europeiska trenden – och ökar kraftigt. Vad hände egentligen?
Utanför ett café i den gamla arbetarstadsdelen Moureria i centrala Lissabon rasslar en gul spårvagn förbi, till brädden fylld med turister och några portugisiska pensionärer. José Monteiro som äger caféet knackar ut använt kaffe, fyller på med nytt och drar åt handtaget på en espressomaskin, som brummar till.
– Det som överraskade oss alla med a geringonça är att den klarat de här tre åren, säger han medan svart kaffe sipprar ned i en liten vit kopp.
A geringonça var ett öknamn som oppositionen gav den S-ledda minoritetsregering som bildades efter valet 2015. Det socialdemokratiska partiet Partido Socialista (PS) hade då kommit tvåa efter högerkoalitionen Portugal á frente men kunde ta makten med hjälp av en vänstermajoritet i parlamentet.
En ”geringonça”, förklarar José Monteiro, kan liknas vid en bil som hostar fram med delar lite varstans ifrån, alltmedan den faller sönder.
När Partido Socialistas politiska program skulle diskuteras i parlamentet klev Paulo Portas, ledaren för det socialkonservativa partiet Centro Democrático e Social (CDS), fram till talarstolen och skrädde inte orden: ”Det som a geringonça erbjuder oss är ett fylleslag av åtgärder där allt sker samtidigt. Men som vi alla vet innebär alla fylleslag bakfylla.”
Att Paulo Portas var frustrerad är lätt att förstå. Högerkoalitionen Portugal á frente, där CDS ingick, hade förvisso förlorat majoriteten i parlamentet men trodde sig ha vunnit valet. Trots en mandatperiod präglad av ekonomisk kris och hård åtstramningspolitik. När väljarna gick till valurnorna hösten 2015 började ekonomin återhämta sig och regeringen hade året dessförinnan lämnat IMF:s och euroländernas
nödlåneprogram. Om allt varit som vanligt i portugisisk politik skulle Partido Socialista släppt fram vinnaren, berättar Pedro Nuno Santos (PS), en av premiärminister António Costas närmsta medarbetare.
– Under Portugals 40 år som demokrati hade vi aldrig haft en regering med stöd från partier som står till vänster om Partido Socialista, säger han.
– Under Portugals 40 år som demokrati hade vi aldrig haft en regering med stöd från partier som står till vänster om Partido Socialista
Men allt var inte som vanligt hösten 2015. António Costa såg en möjlighet att göra något som aldrig gjorts förut. Han gav den sittande premiärministern nobben och sträckte i stället ut handen till partiets forna fiende, Partido comunista portugues (PCP) som ställt upp tillsammans med det lilla miljöpartiet ”De gröna” (PEV). Kontakter togs också med Bloco Esquerda (BE), ett vänsterparti som föddes 1999 och som kan liknas vid spanska Podemos.
– Vi tappade hakan. De pratade om det som att det skulle kunna vara möjligt, minns journalisten Rita Tavares som var med på presskonferensen efter António Costas första möte med kommunistpartiets ledare Jerónimo de Sousa och som tillsammans med en kollega skrivit en bok om hur António Costa lyckades ena vänstern.
För att förstå varför journalisterna blev förbluffade måste man rota i den portugisiska historien. Närmare bestämt tiden efter den 25 april 1974 då vänstervridna militärer gjorde slut på den totalitära regim som styrt landet i över fyrtio år och påbörjade en revolution som skulle skapa ett socialistiskt Portugal. Två av revolutionens starkaste krafter, kommunisterna i PCP och socialdemokraterna i ps, hamnade snart i en bitter fejd om hur det skulle gå till. Att kommunister inom militären utförde en misslyckad militärkupp i november året efter gjorde inte saken bättre. Även om PCP inte stödde kuppen, var misstron mellan de båda partierna då grundmurad och alla försök till samarbeten om regeringsmakten dömda att misslyckas.
Men Antonio Costa, som tog över ledarskapet för Partido Socialista 2014, hade tidigare lyckats förhandla med kommunisterna på lokal nivå. Före valet 2015 hade han också fått indikationer från kommunisterna om att dörren inte skulle vara stängd om vänstern fick majoritet i parlamentet, berättar journalisten Rita Tavares.
– Därmed visste han att det i alla fall fanns en öppning, säger hon.
Pedro Nuno Santos lutar sig fram i en vit fåtölj inne på kontoret i parlamentsbyggnaden Sao bento. Som den mest tongivande inom partiets vänsterfalang utnämndes han till statssekreterare efter valet med uppgiften att koordinera förhandlingarna med kommunisterna (PCP), vänsterpartiet (be) och miljöpartiet (PEV).
– Folk var utmattade efter fyra år av åtstramningspolitik. När vi var ute och höll möten var det vanligt att folk började skandera, ”vänstern, ena er!”
– Folk var utmattade efter fyra år av åtstramningspolitik. När vi var ute och höll möten var det vanligt att folk började skandera, ”vänstern, ena er!”. Hade vi möjligjort en högerregering skulle väljarna inte ha förlåtit oss.
Men utmaningarna var många. De båda rivaliserande vänsterpartierna Bloco Esquerda (BE) och Partido comunista portugues (PCP) vägrade att förhandla tillsammans. En annan svårighet var de båda partiernas minst sagt kritiska inställning till Nato, eu och euron. Utträde ur något av samarbetena var inget Partido Socialista var berett att förhandla om, berättar Pedro Nuno Santos.
– För oss var det heliga punkter som vi inte kunde vika oss på, säger han.
Efter 38 dagar fyllda av hemliga överläggningar slöt till sist partierna tre olika samarbetsavtal med Partido Socialista. PCP och be gick med på att inte riskera det europeiska samarbetet, begära omförhandling av lånen eller utträde ur Nato och euron, samt att hålla sig till EU:s budgetregler. Samtidigt kom alla partierna överens om att bryta högerkoalitionens åtstramningspolitik. Drygt två veckor senare utnämndes António Costa till premiärminister.
Historia skrevs och ”a geringonça” var ett faktum. En överenskommelse som, även till många av de inblandades förvåning, har fungerat.
– Visst, det har funnits spänningar, säger journalisten Rita Tavares, men vi som bevakar politiken har aldrig trott att samarbetet skulle vara nära att bryta samman.
Öknamnet a geringonça fastnade och det händer att António Costa själv använder begreppet, fast med en brasklapp, ”visst, det är en geringonça – men den fungerar”.
En självdistans han i dag kan kosta på sig. Samarbetet har hållit genom fyra budgetförhandlingar och högerregeringens åtramningspolitik har brutits utan att EU:s budgetregler tummats på. Arbetslösheten ligger på rekordlåga nivåer och ekonomin har återhämtat sig till nivåer före krisen.
Om det är tack vare den förra högerregeringens besparingsåtgärder, den nuvarande regeringens politik eller helt enkelt på grund av att massturismen hittade till landet är ett återkommande tvistemål.
Partido Socialista stöds i dag av runt 37 procent av väljarna och har vid flera tillfällen varit en bra bit över 40 procent under mandatperioden, att jämföra med de 32 procent som partiet fick vid valet 2015. Det ser heller inte ut som att partiet tar röster från sina stödpartier som ligger kvar på ungefär samma nivåer. I stället är det från högern som Partido Socialista tagit röster, berättar Pedro Nuno Santos.
– Vad som är intressant är att vi har en vänsterregering som mittenväljare inte blir rädda för, tvärtom, de har kommit till oss. Det visar att det är möjligt att vinna mitten och samtidigt hålla sig till vänster ideologiskt, säger han.
Att många av de nytillkomna väljarna kommer från mitten-högersidan av den politiska skalan bekräftas av António Costa Pinto, statsvetare vid Lissabons universitet.
– Socialisterna tog chansen och inledde ett samarbete med det som ofta betraktas som den populistiska vänstern och lyckades samtidigt behålla en Europavänlig politik. Däri ligger framgångsreceptet, säger han.
Pedro Nuno Santos reser sig upp från den vita fåtöljen och visar upp ett fotografi, en ögonblicksbild från när vänstermajoriteten i parlamentet röstade igenom Partido Socialistas första budget. En för honom ödesmättad stund.
– Vi har inte genomfört en enda privatisering den här mandatperioden, inte en enda. Till och med socialdemokratins stora fyr Sverige antog den socialliberala vägen, också Portugal. Nu är vi ensamma om att gå emot strömmen.
Pedro Nuno Santos säger att partiet under mandatperioden brutit med den så kallade tredje vägens socialdemokrati, med privatiseringar och liberalisering av ekonomin. I stället har regeringen med hjälp av stödpartierna satsat på välfärden, genomfört insatser mot osäkra arbeten och höjt minimilöner och pensioner.
– Jag tror att vi och många andra socialdemokratiska partier i Europa vid något tillfälle upphörde att prata till den stora delen av befolkningen, vi tog deras röster för givet. I stället vände vi oss till den minoritet som tjänat på globaliseringen.
Samtidigt ger Pedro Nuno Santos delvis rätt till de kritiker som menar att ”a geringonca” och satsningarna på välfärden inte hade varit möjlig utan den ekonomiska återhämtningen.
– Jag tror att det stämmer, men den ekonomiska tillväxten faller inte från himlen. Vi har alltid sagt att högerns åtstramningar och höjda skatter tvärtom förvärrade krisen. Portugisernas köpkraft togs ifrån dem, företag gick i konkurs och arbetslösheten ökade. Det vi gjorde var att stoppa åtstramningarna och ge syre till ekonomin, vilket gav resultat.
Inför valet i oktober leder än så länge Partido Socialista stort mot det andra statsbärande partiet, mitten-högerpartiet Partido Socialdemocrata (PSD) – som trots sitt namn alltså inte är ett socialdemokratiskt parti.
Inför valet i oktober leder än så länge Partido Socialista stort mot det andra statsbärande partiet, mitten-högerpartiet Partido Socialdemocrata (PSD) – som trots sitt namn alltså inte är ett socialdemokratiskt parti. En vänstermajoritet i parlamentet är inte heller hotad av något högerpopulistiskt parti på uppgång – för det finns inget. Orsaken till det är enligt statsvetaren António Costa Pinto att den invandring landet haft främst varit portugisisktalande och att en del av de potentiella väljarna fångas av kommunistpartiet.
– Men vi har över 40 procent som inte röstar och där ligger den stora sprickan i portugisisk politik. Än så länge har inget nytt politiskt parti lyckats få dem att göra det.
Pedro Nuno Santos tror att den vidgade klyftan mellan höger och vänster i portugisisk politik kan fungera som ett motgift mot framtida väljaruppror. Om väljarna inte kan se någon skillnad mellan mittenvänstern och mitten-högern är de mer benägna att rösta på ett populistiskt parti, menar han.
– Den offentliga debatten behöver en konfrontation mellan olika poler, det blir ett sätt att skydda själva demokratin.
Mycket talar för att Partido Socialista kommer att fortsätta på den inslagna vägen. Den vänsterfalang som Pedro Nuno Santos representerar har vind i seglen och nyligen befodrades han till den tunga posten som bostads- och infrastrukturminister, efter att i fyra år varit statssekreterare med ansvar att sköta de dagliga förhandlingarna med stödpartierna. Själv har António Costa sagt att han hoppas att ”a geringonca” kan förnyas efter valet i oktober.
Men, påpekar statsvetaren António Costa Pinto:
– Tro inte att António Costa är någon Jeremy Corbyn eller Bernie Sanders. Han är den mest mainstreamlika europeiska socialdemokraten du kan tänka dig med en lång historia i partiets mitt.
På caféet i Moureria sveper José Monteiro en gul trasa över caféets stålgrå bardisk och ondgör sig över vad han anser vara ”a geringonças” senaste påfund: antalet ombildningar till hostels ska begränsas för att förhindra att de boende i området trängs bort av turister.
– Turismen är det bästa som har hänt Portugal, och de vill begränsa den. Jag tror Costa kommer att försöka lösgöra sig från vänstern efter valet. De kommer bara vilja ha mer och mer, ekonomin tål det inte, säger han och sätter ned en kopp med svart starkt kaffe på en vit assiett