Ellie Walden är en Brysselboende Labourmedlem och EU-vän från småstaden Kenilworth i mellersta England. Här delar hon med sig av sina perspektiv som ung pro-europé på insidan av Labourpartiets Brexittrassel bara veckor innan landet planerar att lämna EU.
Det är den 24 juni 2016, någon gång mellan klockan tre och fem på morgonen. Jag sitter ensam i hörnet av köket i min studentkorridor i norra London med huvudet begravt i händerna. Framför mig står datorn, inträngd bakom en kyrkogård av tomma ölflaskor, kaffekoppar och nervöst bortpetande kanter av vad som för några timmar sedan var nyrostat bröd.
Datorskärmen blinkar till och växlar mellan bilder på utmattade politiska kommentatorer och överdrivet glada rasister. På en interaktiv karta i bakgrunden lyser mitt land upp i två olika färger.
Jag tar tag i en av de tomma ölflaskorna och känner med fingret över etiketten.
Jag köpte dem i går kväll tillsammans med min lokala grupp i Labour-IN-kampanjen efter att vi hade knackat den sista längan radhus i rött tegel. Vi hade sett fram emot att fira slutet på en intensiv kampanjsommar med att dricka oss berusade och lyssna på Europahymnen och The Red Flag – Labours officiella kampsång.
Äntligen, en valkampanj där oddsen faktiskt pekat till vår fördel. Efter en lång rad av förlorade parlamentsval skulle denna kväll bli ett festfyllt ombyte jämfört med de senaste valvakor vi tvingats genomlida, som hade varit dystra som begravningar.
Några timmar senare – efter lite sömn, ett försök att undertrycka viljan av att skrika rakt ut och flera koppar riktigt starkt kaffe – stänger jag dörren bakom mig och beger mig mot Westminster, där jag arbetar över sommaren som politisk assistent åt en Labourparlamentariker.
Alla jag ser i lobbyn till parlamentarikerbyggnaden Portcullis House verkar röra sig med en panikartad nervositet. Det är som om medierna precis hade rapporterat om att en tornado har dragit in över Oxford Street. Det är frenetiskt twitterskrollande.
Osammanhängande ord utbyts i språnget. Precis när jag sätter mig på en bänk i husets centrala lobby rusar Jeremy Corbyn förbi, tätt följd av en flock kostymklädda rådgivare. Med en tidning i ett krampaktigt grepp i högerhanden liknar han närmast en pendlare som är nära att missa sitt tåg. För mig, och säkert för många andra remainers (vilket vi som ville att Storbritannien skulle stanna i eu kallades) i samma lobby, framstår hans panik som något försenad. Tåget hade lämnat stationen för två månader sen.
Problemet var att Corbyn, efter över 30 år på partiets vänsterkant, inte kunde vara något annat än en politiker som drivs av sin egen övertygelse. Det betydde att hans djupt rotade EU-skepsis gjorde honom uppenbart motvillig till att ge sitt fulla stöd till kampanjen för att stanna kvar i eu. Bara dagar innan folkomröstningen förklarade han i en intervju att hans personliga entusiasm för att vara kvar i eu var ”omkring sju, kanske sju och en halv utav tio”.
För gräsrötter aktiva i Labours valkampanj verkade till och med denna siffra grovt uppblåst.
Även om Corbyn på pappret skrev under på att Labour skulle kampanja för att vara kvar i eu, tog han semester mitt i valkampanjen.
Även om Corbyn på pappret skrev under på att Labour skulle kampanja för att vara kvar i eu, tog han semester mitt i valkampanjen. Han besökte endast en handfull kampanjmöten och när han väl deltog höll han halvhjärtade tal som även innehöll EU-kritik och blandade budskap. Det gjorde många väljare osäkra på vilken sida partiet egentligen stödde.
Ingen kan säga om de där extra två och en halv poängen entusiasm skulle ha dämpat tillräckligt många av Corbyns skara av Lexiteers (vilket vänstersympatisörer som ville att Storbritannien ska lämna eu kallades) för att påverka resultatet på något avgörande sätt. Oavsett så var det denna sömnfattiga morgon, där det politiska normala föll samman omkring oss och apokalyptiska moln tornade upp sig på horisonten, väldigt svårt för mig och många andra som varit aktiva i remain-kampanjen att se på vår partiledare utan att känna ett styng av bitterhet. Under de följande dagarna skulle den bitterheten koka över inom Labours parlamentsgrupp och yttra sig genom en framstressad missförtroendeomröstning och en öppen strid om partiledarposten.
Lyckligtvis för Corbyn och hans anhängare var kuppmakarna häpnadsväckande fantasilösa i sitt val av ledare för den stora revolten. Corbyns anhängare hade länge varnat för farorna med att återvända till ännu en underpresterande Blairliknande politikerbroiler med intensiva mitten-om-mitten-politiska förslag. I det läget valde Corbyns motståndare alltså Owen Smith. Han är en så tråkig och okarismatisk man att han lika gärna hade kunnat vara en klippdocka av en vit manlig politiker som höll upp en skylt med texten ”infoga tam vänster-slogan om ekonomin här”.
Ingen i partiet var särskilt förvånad över att partiledarutmaningen blev ett spektakulärt misslyckande.
Ingen i partiet var särskilt förvånad över att partiledarutmaningen blev ett spektakulärt misslyckande. Upprorsmakarna tvingades – med svansen mellan benen – krypa tillbaka till parlamentets backbenches. Samtidigt gav sig Storbritannien ut på en utmattande och tidsödande förhandlingsresa. Förhandlingarna ägde framför allt rum inom själva Torypartiet, men ibland även med eu.
Kort efter folkomröstningen gjorde jag min egen Brexit – lämnade landet i självpåtagen exil från det farsartade brittiska politiska landskapet. Eller som The Daily Mail hade beskrivit det: jag deserterade och konspirerar nu med fienden i hjärtat av Bryssels skyttegravar, som politisk sekreterare åt en Labourparlamentariker i Europaparlamentet.
Att arbeta för Labour i Europaparlamentet under Brexitförhandlingarnas såpoperaliknande toppar och dalar kan jämföras med att vara en fluga på väggen i en självhjälpsgrupp för personer som bearbetar ett gemensamt trauma.
Var och en har hanterat det på sitt eget sätt. Vissa Europaparlamentariker och anställda packade sina väskor och flydde parlamentet blott veckor efter folkomröstningen. Det finns de som är kvar men som har checkat ut mentalt och sedan dess tillbringar arbetsveckan i ett nihilistiskt mörker med att titta på Netflix på kontorstid och räkna ned dagarna tills vi blir utsparkade.
Här finns också de obotligt positiva, som konstant är dekorerade med EU -flaggor och pins med sloganen ”We are the 48%”. Utöver sitt arbete i Europaparlamentet hinner de med att driva fem parallella kampanjer för att stoppa Brexit. Dessa personer har en tendens att alltid börja sina tal och samtal med ett kraftigt betonat och entusiastiskt ”OM Brexit väl blir av…”, samtidigt som de uppmuntrande söker sina kollegors blickar.
Vår lilla och ofta bortglömda Labourförening i Bryssel, Brussels Labour, har kanske inte den mest representativa synen på eu bland Labours alla medlemmar. Det var därför särskilt svårt för vår närmast överentusiastiskt pro-europeiska falang att inte känna en djup känsla av politisk hemlöshet när det stod klart att löftet om en ”jobs first-Brexit” inte var ett utstuderat skämt utan den officiella partilinjen. För första gången hängde grunderna i Brysselföreningens hela politiska identitet – som lika delar stolta européer och Labourmedlemmar – inte längre ihop.
Mer representativa partimedlemmar och partiföreningar genomled inte en lika ångestfylld identitetskris som vi. Men det betydde inte att partiets u-sväng i synen på eu mottogs med öppna armar av medlemmarna, som till 86 procent röstade för att Storbritannien skulle stanna i eu. Många såg troligtvis partiets ouppnåeliga jobben först-position som en obekväm kompromiss. Linjen att lämna eu men med snyggt formulerade progressiva idéer uppfattades vara fullständigt orealistiskt. Det var en kompromiss helt baserad på taktiken att partiet behövde hålla tillräckligt många leave-röstande sympatisörer på sin sida. Åtminstone fram till att det inom en snar framtid skulle bli politiskt gångbart att återgå till en mer rimlig position.
Det är svårt att veta om man ska skratta eller gråta åt Torypartiets hantering av Brexitförhandlingarna Trots det ligger Labour fortfarande efter i opinionsmätningarna. Det har gjort att många partimedlemmar känner en betydligt mindre förståelse för Corbyns envishet att försvara Brexitkompromissen.
Det var inte förrän under den senaste partikongressen hösten 2018 som jag själv såg hur dramatiskt stämningen i partiet har förändrats. Vi har fått se en växande motreaktion mot det dogmatiskt EU-kritiska synsätt som har dominerat brittisk politik i flera år.
Vår Brussels-Labour-monter, närmast skränigt dekorerad med rosor och EU-flaggor, hade under de senaste åren mötts med artiga leenden och nervösa blickar från förbigående kongressdelegater och besökare. Vid senaste partikongressen möttes vi i stället av en strid ström av medlemmar som kom fram för att höra våra perspektiv på förhandlingarna och ventilera sina egna frustrationer.
Den veckan förvandlades vår monter närmast till en drop-in-mottagning med Brexitterapi för desillusionerade partimedlemmar, komplett med EU-klistermärken och ballonger till barnen.
Den veckan förvandlades vår monter närmast till en drop-in-mottagning med Brexitterapi för desillusionerade partimedlemmar, komplett med EU-klistermärken och ballonger till barnen.
Den uppdämda frustrationen märks även i den Corbyntrogna gräsrotsrörelsen Momentums positionsförflyttning. Under 2016 års partiledarrevolt fun-xsgerade Momentum närmast som ett skyddande socialistiskt kraftfält runt Corbyn och tog honom i försvar mot hans många kritiker. Även i Brexitfrågan. Året efter mobiliserade Momentum sina medlemmar och lyckades blockera en formell kongressdebatt om Brexit för att undvika öppen kritik mot ledningen. Allt detta mottogs med stor besvikelse av medlemmarna i Brussels Labour. En uppjagad Europaparlamentariker gick så långt att han beskrev Momentumledaren Jon Lansman som en ”royal grade twat”.
Det senaste året har dock Momentum hittat tillbaka in i värmen och lär få julkort från Brussels Labours igen. Momentums roll har nämligen gått från att dämpa till att understödja medlemstrycket på partiledningen i Brexitfrågan. I slutet av 2018 gjorde Momemtum en namninsamling för att få partiet att ställa sig bakom en ny folkomröstning, som i sin tur hade ökat möjligheterna att avstyra Brexit och se till att Storbritannien stannar i EU. Den fick snabbt över 6000 underskrifter, mer än 15 procent av Momentums medlemmar. Partiledningen blev så oroad att de skickade finansministerkandidat John McDonnell till Momentums medlemsmöte för att övertyga de närvarande om att skjuta upp omröstningen i ärendet.
Att det växande missnöjet inom medlemskåren är svårt att tygla beror nog till stora delar på att identitetsförändringen inom Labour har gått både snabbt och varit konstlad. Fram till folkomröstningen för tre år sedan hade medlemskåren, inklusive jag själv, generellt levt i en sorts avskalad EU-positivism: vi uppskattade tanken bakom EU-projektet men var kritiska till de strukturella svagheterna och nyliberala tendenser som följt det praktiska genomförandet.
Torypartiets splittring i EU-frågan gjorde den borgfred som rådde inom Labour innan folkomröstningen extra ljuv. Som partitrogen Labourmedlem vande man sig snabbt vid att stå vid sidan av och hånle medan Torypolitiker slet varandra i stycken över om Bryssel förbjöd böjda gurkor eller inte. Vår sida pratade ju faktiskt med väljarna om frågor folk brydde sig om.
Resultatet av folkomröstningen och den totala omvälvning det innebar för det brittiska politiska landskapet gjorde dock detta invanda förhållningssätt irrelevant. Plötsligt stod partimedlemmarna där och skruvade på sig obekvämt när de skulle förklara för väljarna varför vissa av de galna torypolitikerna trots allt hade en viss poäng med sitt gurkprat.
Om man ser gurkorna som raka eller böjda, om man identifierar sig som eu-medborgare eller ej, är i slutändan en fråga och svart eller vitt; rätt eller fel. Det var tydliga alternativ på valsedeln och det är fortfarande i dag ett vägval. Antingen är man för EU-medlemskap, eller så är man mot det.
Därför tycks Corbyns försök att få till en ”Labour Brexit” aldrig kunna tillfredsställa partiets väljarbas, som till övervägande del röstade för att Storbritannien skulle stanna i eu.
Hur skulle de någonsin kunna nöja sig med en relativt Brexit-positiv linje – även om det inte är riktigt samma sorts Brexit som Torypartiets 1800-talsosande godsägarhöger företräder?
Storbritanniens förhållande till eu har alltid varit en fråga om identitet. Det var något som leave-kampanjen effektivt lyckades kanalisera och något som remain-kampanjen tappade bort totalt.
Samma dag som jag skriver detta sista stycke har den ilska som länge har bubblat i medlemskåren kokat över och fått partiledningen att agera.
Samma dag som jag skriver detta sista stycke har den ilska som länge har bubblat i medlemskåren kokat över och fått partiledningen att agera. Efter att sju Labourparlamentariker brutit sig ut från partiet och med rykten om att tusentals medlemmar har lämnathar Corbyn till slut yttrat orden ”ny folkomröstning” – om än bara som plan B för att undvika en avtalslös Brexit. Under de kommande veckorna får vi se om det är ett första smärtsamt steg mot att formulera en ny vision i EU -frågan. För det krävs mer än bara en omvändning under galgen för att återfå medlemmarnas förtroende.
Det är trots allt inte idén om att lämna en tullunion som (bokstavligt talat) har hållit medlemmar i min partiförening vakna om nätterna. Eller som har fått min tidigare apolitiska 66-åriga mor att dekorera sin bil med EU-flaggor och ”Bollox to Brexit”-klistermärken. Det är tanken på att Storbritannien står vid ett vägskäl i en existentiell fråga om identitet och att Labourpartiet – vårt parti – riskerar att fumla bort en sista möjlighet att ställa sig på rätt sida av historien.
Ellie Walden
aktiv i Labourpartiet och arbetar för Labour i EU-parlamentet.
