Inlogg - Arkiv

I förra numret av Tiden skrev Payam Moula en artikel med rubriken ”Har Arenagruppen varit för framgångsrik?”. Där lyftes Arenagruppen fram som ett föredöme, men inte helt oproblematiskt. Håkan A Bengtsson skriver kommentar.
 
Det var glädjande och hedrande att Payam Moula uppmärksammade Arenagruppens 30-årsjubileum, även om jag är förundrad över den dubbeltydiga rubriken: ”Har Arenagruppen varit för framgångsrik?” Den typen av ”beröm” brukar inte riktas till progressiva tankesmedjor. Så, tack!
 
Men uppenbarligen har Arenagruppens ”framgång” burit in på dunkla stigar. Moula hänvisar till att Arenagruppen ibland titulerats ”liberal vänster”. Under årens lopp har Arenagruppen beskrivits på många olika sätt. Vi väljer själva att beskriva oss som ”progressiva” för att vi inte vill hamna i ett fack, i en fraktion eller i en sekt. Arenagruppen är en arena. Etikettering av det här slaget handlar ofta om att omfamna eller markera och distansera. Hur det är i det här fallet vet jag inte riktigt.
 

Den svenska socialdemokratin ansågs under Erlanders tid vara den högre utbildningens och forskningens bäste vän. Det framgångsreceptet måste återaktualiseras på partikongressen 2025 skriver tre debattörer.
 
Socialdemokratin har historiskt främjat högre utbildning och forskning utifrån idén att ett bättre samhälle är möjligt. Tage Erlander fick epitetet ”Den högre utbildningens och forskningens bäste vän” och hans ministärer knöt livliga kontakter med forskarsamhället.
 
Erlanders utvecklingsoptimism initierade 50- och 60-talens satsningar på högre utbildning och forskning. Jobb skulle skapas genom att Sverige blev en internationellt ledande forskningsnation. Även efter Erlandereran har socialdemokratin haft stora ambitioner och bland annat breddat tillgången till forskning och utbildning genom att inrätta nya lärosäten.
 
Men under de borgerliga majoritetsåren och Reinfeldt-Borg-perioden ströps resursandelen till offentliga utgifter, inklusive forskning, skattekvoten sjönk drastiskt. Sveriges satsning på forskning och utveckling under denna tid var blygsam jämfört med hur forskning prioriterades både i Asien, till exempel Kina, Japan och Singapore, och i andra europeiska länder. Vi menar att partikongressen nästa år bör anta ett framtidsprogram för forskning och innovation. Nedan föreslår vi några viktiga punkter i ett sådant program.
 

Är berättelsen om Konsum berättelsen om Sverige? Johannes Daun har läst Sara Kristofferssons bok om Kooperativa Förbundet och hittar gott om intressanta uppslag.
I mitten av 1900-talet sysselsatte Kooperativa Förbundet (KF) omkring 80000 människor runt om i landet: på fabriker, kontor, lageranläggningar, varuhus och i otaliga butiker. Kooperationen var genom Konsum (i dag Coop) en väldig maktfaktor inom svensk handel, men försökte samtidigt vara en kritisk motpart till de gängse kommersiella handelsrörelserna. Att lyckas med en sådan hållning var lättare sagt än gjort, för hur förhåller man sig exempelvis till reklam om man inte vill locka till onödig överkonsumtion? Och hur når man ett brett, efterfrågat sortiment om man i första hand bara säljer varor från egna fabriker? Denna balansgång mellan ideal och verklighet är den röda tråden i Sara Kristofferssons bok om KF:s historia, Det förlorade paradiset, som gavs ut i april 2024.
 

Joel Stade skriver i årets första nummer om ”en strategi för judiskt liv i Sverige”. Bland annat menar Stade att ett förbud mot icke-medicinskt motiverad omskärelse av pojkar skulle ”omöjliggjort ett traditionellt judiskt liv i Sverige”.
 
Ett ytterst märkligt – och dessbättre osant – påstående ty traditionellt judiskt liv pågår i många länder, även Israel, bland mängder av judiska familjer – såväl religiösa som sekulära – som vägrar låta sina pojkar omskäras. I stället för ”brit milah” (omskärelse) tillämpar många ”brit shalom”, en välkomstceremoni utan omskärelse.
 
Omskärelse av pojkar är en tradition också bland många muslimer och även olika folkgrupper, som många stammar i Afrika. Men traditioner, oavsett vilkas, måste kunna ifrågasättas.
 

Det är viktigt att vara noga med orden här. Jag skrev att Centerns beslut att förbjuda omskärelse av pojkar hade omöjliggjort ett traditionellt judiskt liv i Sverige. Att denna sed, brit mila, är en central del av ett traditionellt judiskt liv är uppenbart. Man kan jämföra med att dopet är en nödvändighet för ett traditionellt kristet liv.
 
I Sverige har vi löst frågan om omskärelse av pojkar på ett pragmatiskt sätt. Lag om omskärelse av pojkar stiftades år 2001. Lagen innebär att ”Omskärelse får utföras endast av legitimerad läkare eller av den som har särskilt tillstånd att utföra omskärelse av pojkar” och ”Särskilt tillstånd att utföra omskärelse får meddelas den som föreslagits av ett trossamfund där omskärelse ingår som en del i en religiös tradition, om personen (…) bedöms kunna utföra ingreppet i enlighet med de krav som gäller för ingreppet och i övrigt är lämplig att utföra omskärelser.” Denna reglering minimerar riskerna samtidigt som den gör tydligt att pojkar kan omskäras i Sverige, vilket viktigt både i judisk tradition och i andra traditioner.
 

Författaren Lars Nylin, aktuell med nya boken ”Fred Åkerström Biografin”, möter vismissionären William Bülow O’Nils på krogen Den Gyldene Freden i Stockholm för att diskutera hans nya tolkningar av visdiktaren Ruben Nilson.
 
Vi möts på krogen Den Gyldene Freden i Gamla stan i Stockholm. Det känns självklart när intervjuobjektet är William Bülow O’Nils – vissångare, vismissionär, vid 38 ett levande lexikon i ämnet svensk vis- och trubadurtradition.
 
På ”Freden”, med anor tillbaka till 1722, har de flesta i genren rört sig: Evert Taube var mer eller mindre mantalsskriven här, 1960-talets visvåg med Cornelis Vreeswijk och Fred Åkerström gjorde även de krogen till sitt vardagsrum. William slinker gärna in här, och när vi sätter oss i ett hörn mot Österlånggatan hörs visor av Taube i högtalarsystemet.
 
Men några av våra samtalsämnen under kvällen höll sig i princip borta från de trånga valven. Carl Michael Bellman tyckte att stället var för dyrt, han undvek också gärna en krog som dominerades av anhängare till Mösspartiet, hans eget lilla politiska intresse lutade mot Hattpartiet.
 
En som med all säkerhet aldrig satte sin fot där var motivet till intervjun, visgeniet Ruben Nilson. Och det handlade då inte om vare sig antipati mot Evert Taube och andra stammisar – eller Den Gyldene Freden som sådan.
 

Varför är parbildandet så svårt att få till? Och varför fungerar det så bra för vissa? Daniel Swedin har läst Minna Höggrens debut om kärlek i en flytande tid.
 
Vad tror du om Solaris som fredagsfilm, älskling? Efter tacosen blir det lite sovjetiskt rymddrama – dystert och förvirrande, med mycket sparsmakad dialog. Existentiella bryderier i rymden, älskling. Två och en halv timme lång, ja.
 
Nej, älskling, det blir inte Solaris. Jag orkar inte.
 

Ibland tänker jag att hela livet är som en serie av händelser där man tvingas välja film. I bildlig mening alltså. Varför väljer man så ofta åttiofem avsnitt av The Kardashians istället? I bildlig mening, sa jag!

 
Minna Höggrens Kärleksgapet (Volante) tar itu med den valsituation som sannolikt upptar människors tankeverksamhet och känsloliv i hög grad: kärleken och parbildandet. Varför är det så svårt att få till det? Och varför fungerar det så bra för vissa?
 
Även om han bara nämns en gång i boken får jag för mig att Höggrens frågor kring kärleksgapet mynnar ur Zygmunt Baumans begrepp ”flytande modernitet”. Den polsk-brittiske sociologen lanserade termen som ett alternativ till ”postmodernism”. Med ”flytande modernitet” ville Bauman beskriva en samtid där alla förbindelser kan hävas och där flexibilitet är det mest eftersträvansvärda. Men det gör också att människor känner sig rotlösa och osäkra i världen.
 
Det är den melankolin som strömmar genom Höggrens text. Genom en kombination av intervjuer, populärkulturella referenser, vetenskapliga perspektiv och personliga reflektioner försöker hon hitta ett svar på om kärleksgapet går att överbrygga.
 

Macron chockade världen genom att utlysa nyval, och fransmännen chockade genom att rösta fram vänstern till ”segrare”. Men i slutändan valdes en högerpolitiker till premiärminister. Staffan Dahl redogör för ett franskt drama.
 
Den 9 juni släppte Frankrikes president Emmanuel Macron en politisk bomb. På grund av valresultatet från Europaparlamentsvalet som samma kväll började rulla in så beslutade han att upplösa nationalförsamlingen och kalla till nytt val bara en dryg månad senare. I sitt tal till nationen formulerades det som att han genom att utlysa valet ännu en gång ville ge väljarna förtroendet att besluta om nationens framtid. Men försvinnande få tog till sig av det budskapet. Den starkaste känslan hos franska folket var i stället oförstående.
 
I vanliga fall är parlamentsval avslagna och ”andra rangens val”. De brukar normalt ske några månader efter presidentvalet där väljarna bekräftar den nyvalde presidentens majoritet. Men inte den här gången. Valrörelsen blev intensiv, och resultatet chockerande. Efter en kort och ovanligt nervig valkampanj, som överskuggades av hotet från extremhögern, så kom överraskningen den 7 juli. En i media given valvinst för extremhögerpartiet Nationell Samling, och möjlig regeringsmakt, förvandlades till vänstervinst med den Nya Folkfronten som vinnare av flest mandat och avslutades med att Macron utsåg en premiärminister från högern, med stöd av ytterhögern. Vad hände egentligen?
 

Varje val sägs vara det viktigaste på länge, men i USA stämmer det denna gång. Johan Hassel på den amerikanska tankesmedjan American Progress går igenom Bidens mandatperiod, valrörelsen och ett parti som sneglar mot Europa.
 
”America, America, I gave you my all” blev president Bidens sista ord på den stora scenen. Avskedstalet på första dagen av Demokraternas konvent i Chicago blev ett värdigt farväl. Publiken skanderade ”we love you Joe” och ”thank you Joe”. Presidenten själv gjorde en sista kraftansträngning och det blev än en gång uppenbart att Joe Biden vid 81 års ålder inte var en trovärdig presidentkandidat. När han själv insåg det, eller snarare tvingades bort, var vicepresident Harris den enda möjliga kandidaten. Och hon vann snabbt stöd från alla håll i det demokratiska partiet. Hade Biden lämnat tidigare hade det funnits många utmanare.
 
Presentationen på den stora politiska scenen av Kamala Harris ”for the people” på Demokraternas konvent var en imponerande uppvisning när politik är som bäst. Målsättningen var att ge ett svar på frågan vem Kamala Harris egentligen är, och att vinna folks tillit. Patrioten som har vigt sitt liv åt att försvara den vanliga människan och det amerikanska folket. En redo ”commander in chief”. Den familjekära och vardagsnära. Politikern som råkar vara svart och kvinna. Åklagaren som är redo ta sig an bedragaren och brottslingen Trump och som inte tänker gå i hans rasistiska fällor.
 
Enligt all logik borde Trump vara uträknad. Han förlorade som sittande president och är en av ytterst få som därefter återigen utmanar som presidentkandidat. Han är den enda presidentkandidat som dömts för brott. Hans tidigare vicepresident och flertalet nära medarbetare tar aktivt avstånd, precis som stora delar av det gamla etablissemanget i det republikanska partiet. Men Trump äger dagens republikanska parti. Även om Trump förlorar kommer hans rörelse leva kvar. Efter de våldsamma stormningarna av Kapitolium den 6 januari är det få som tror att Trump kommer att följa de demokratiska spelreglerna. Förlorar han är hans möjligheter små, men det finns en stor risk för en ny våg av protester och våld. Vinner han betvivlar allt fler att USA återigen har ett fritt och rättvist val.
 
Det är svårt att sätta en startpunkt för när polariseringen och radikaliseringen i USA på allvar startade, det har varit en lång process men det finns ett antal referenspunkter som i grunden är desamma i hela den industrialiserade västvärlden. Globaliseringen och förflyttning av industrijobb från väst till öst. 9/11, kriget mot terrorismen. USA:s långa krig i Afghanistan och Irak. Finanskrisen. Migrationen. Pandemin. Reallönesänkningar och ständigt stigande levnadskostnader. Och under ytan finns den rotade rasismen, de auktoritära dragen i världens starkaste militärmakt och en mansdominerad samhällssyn.
 
Valet av Obama var en vilja till förändring, ett hopp om bättre och mer rättvisa levnadschanser för alla. Valet av Trump var en motreaktion mot president Obama och en revolt mot Clinton, eliten och etablissemanget som lämnat vanligt folk bakom sig. Ett hopp om att de gamla goda tiderna skulle komma tillbaka. Valet av Biden representerade på många sätt ett normaltillstånd där mittenkandidaten vinner, men i ett unikt läge där Trumps kaosartade hantering av pandemin fick många att vända honom ryggen. Middle-Class Joe representerade inte hopp, men någon att lita på.
 
Lagstiftaren Biden var utan tvekan en av USA:s mest framgångsrika presidenter. Till saken hör att vicepresident Biden hade en stor del i president Obamas hantering av finanskrisen, det var Biden som lotsade igenom ”the recovery act”, ett massivt ekonomiskt paket och investeringsplan som skulle kickstarta ekonomin efter finanskrisen. Det var lärdomarna från den som blev avgörande för president Bidens ekonomiska politik för att leda USA ut ur coronapandemin. Känslan som fanns kvar hos många var att bankerna räddades men inte vanligt folk, deras jobb och hem. Det var den känslan, ilskan, som Trump använde till ”make America great again”. President Trumps recept var skattesänkningar för de rika.
 
President Biden har genomfört de största investeringarna i amerikansk ekonomi på decennier och i praktiken antagit världens mest ambitiösa klimatplan. Det började med the American Rescuce Plan för att få pandemins ekonomiska konsekvenser under kontroll, fokus på stöd till hyror och livsmedel…
 

I valrörelsen 2026 kan inte S i Västra Götalandsregionen räkna med hjälp av oljeshejkerna från Abu Dhabi. Uppgiften att ta tillbaka kontrollen över sjukvården börjar bli akut, skriver regionrådet My Alnebratt.
 

I valrörelsen 2022 fick Socialdemokraterna i Västra Götaland oväntad draghjälp från ett gäng shejker i Mellanöstern. Det skedde när Abu Dhabi Investment Authority under våren lade ett miljardbud på vårdbolaget Capio, ett företag som redan äger flertalet vårdcentraler och bedriver ett sjukhus i centrala Göteborg.
 
Den potentiella affären satte fingret på en utveckling som pågått i årtionden inom det svenska sjukvårdssystemet, en utveckling där privata aktörer fått en allt större roll och där det privata ägandet gått från småskaliga medarbetardrivna verksamheter till att handla om stora multinationella riskkapitalbolag.
 
Under valrörelsen fick jag många gånger tillfälle att ställa de retoriska frågorna ”vad är det shejkerna ser när de blickar ut över världen och fäster uppmärksamheten vid investeringspotentialen i svensk sjukvård? Är det de stora behoven i den svenska sjukvården de vill hjälpa till att lösa? Eller är det så att när de blickar ut över världen så har de möjlighet att investera sina pengar i precis vad som helst, men ser störst vinstpotential i svensk sjukvårdsmarknad?”

Svaret säger sig självt, det handlar inte om godhjärtade investerare utan om att privatiseringarna nu har skapat en svensk vårdmarknad med så goda vinstmarginaler att den lockar investerare från hela världen. Effekterna har blivit ett system där marknadskrafterna driver resurser bort från dem med störst behov, mot dem med störst plånbok eller bästmöjlighet att tala för sig.
 
Det blev ett talande exempel på behovet av att ta tillbaka kontrollen över sjukvården vilket också var en av parollerna på de socialdemokratiska affischerna som klädde Sveriges framsida under valrörelsen 2022. I en tid då det säkerhetspolitiska läget runt om i världen snabbt försämrades var det även relevant att ifrågasätta rimligheten i att stora delar av dagens sjukvårdssystem ägs av utländska aktörer. När rösträkningen var klar framgick det att Socialdemokraterna hade ökat med fem mandat i regionvalet i Västra Götaland.
 
Väljarna visade att man var missnöjd med den borgerligt styrda vården och höll med om att det var dags att återta kontrollen över välfärden.
 

Borde en EU-gemensam försvarsallians ersätta Nato? Petter Martinsson reflekterar över hur Europa kan säkra freden framöver.
 

 
Europas moderna välfärdsstater är byggda på världskrigens kyrkogårdar. Bland första världskrigets skyttegravar och taggtråd släpptes industrisamhällets fasansfulla krafter lös i en omfattning som dittills saknat motstycke. Och andra världskrigets ohyggliga destruktivitet befäste Europas position som den moderna krigföringens födelseplats.
 
Men efter att tiotals miljoner européer mist livet innan ens hälften av det tjugonde århundradet passerat, slog freden till slut rot i historiens genom tiderna mest krigshärjade plats.
 
Nittiotalets blodiga konflikter i det forna Jugoslavien till trots så var Europa under den tid som förflöt mellan Nazitysklands kapitulation och Rysslands invasion av Ukraina en fredligare plats än någonsin tidigare i sin moderna historia. Den här långa perioden av fred och stabilitet har vi i stor utsträckning den Europeiska unionen att tacka för.
 
Som fredsprojekt har eu varit oerhört framgångsrikt. De ekonomiska, politiska och kulturella utbyten som EU-samarbetet har möjliggjort har fört samman Europas länder, och skapat så starka band mellan många européer att krig mellan EU:s medlemsstater – flera av dem historiska ärkerivaler – i dag tycks helt otänkbart.
 
Klockan klämtar nu för Pax Europaea. Och den här gången utmanas inte freden inifrån. Det är i stället den ryska regimen, som med sina drömmar om imperialistisk expansionism har inlett det största kriget i Europa sedan nazisternas erövringsfantasier lade kontinenten i ruiner. Oavsett hur kriget i Ukraina utvecklar sig framöver tyder mycket på att det ryska hotet mot hela Europas säkerhet kommer att bestå under lång tid.
 
Utöver hotet från Ryssland finns andra globala trender som påverkar den europeiska säkerheten. Det handlar främst om utvecklingen i USA, där isolationistiska tankar bitit sig fast i det republikanska partiet. Och med hänsyn tagen till den förvärrade rivaliteten mellan USA och Kina är det nu allt fler som ifrågasätter trovärdigheten i USA:s åtaganden gentemot sina europeiska allierade.
 
Vissa har till och med börjat tvivla på Natos förmåga att upprätthålla säkerheten i Europa, givet USA:s allt svalare attityd. Många talar om behovet av att Europas länder bidrar mer till säkerheten på vår kontinent. Därför är det naturligt att det också väcks frågor om EU:s roll i säkerhetspolitiken.
 
I grunden finns en enkel frågeställning. Borde eu göra mer för att bidra till sina medlemsstaters säkerhet? Bakom den här frågan döljer sig en svår diskussion, som tangerar EU-samarbetets själva grundpelare. För att placera dessa avväganden i en idépolitisk kontext kan det vara nyttigt att börja med att klargöra extremerna.
 
På den ena kanten hittar vi ett nationalistiskt perspektiv. Ur denna synvinkel utgör EU-samarbetets överstatliga inslag oacceptabla inskränkningar av den nationella suveräniteten. Säkerhet ses som en angelägenhet för enskilda stater, som bör välja de vägar som bäst passar deras egna befolkningar. Dessa resonemang återfinns ofta hos Swexit-förespråkare.
 
Det här perspektivet är minst sagt historielöst. För man väljer i så fall att blunda för allt som det fördjupade samarbetet mellan Europas stater har bidragit med i resan till försoning och stabilitet på vår kontinent. Ett Europa där säkerheten enbart läggs i händerna på en renodlad militärallians som Nato, eller ännu värre – lämnas helt och hållet till enskilda staters nycker – skulle gå miste om många av de värdefulla dimensioner som fördjupade mellanstatliga samarbeten ger.
 
Vid den andra extremen finner vi det federalistiska synsättet. Här ses det som önskvärt att eu utvecklas till en renodlad federal stat. Tanken är att en integrerad europeisk statsbildning, som styrs centralt från Bryssel, bättre ska kunna tillvarata EU-medborgarnas intressen. EU:s roll som säkerhetspolitisk aktör skulle bli snarlik den som i dag uppfylls av nationalstaterna, med ett EU-gemensamt försvar som den ultimata garanten för säkerheten på kontinenten.
 
Inte heller denna extrem ter sig särskilt aptitlig i dagsläget. Att överlåta beslutanderätten över säkerhetspolitiken till en överstatlig ledning i Bryssel skulle innebära att handlingsutrymmet för oss i Sverige att själva välja vår säkerhetspolitiska väg nästan helt skulle försvinna. Dessutom skulle det vara mycket svårt att få till stånd en sådan överenskommelse mellan EU:s medlemsstater.
 
Som svensk socialdemokrat finner man sig ofta sökandes efter en kompromiss lite närmare mitten. Hur skulle en sådan lösning kunna se ut, om vi accepterar att eu borde göra mer för säkerheten i Europa?
 

Den 17–20 maj väljer LO en helt ny ledning. Vad bör Landsorganisationen prioritera framöver? Vad är uppgiften? Eric Sundström har ringt runt och tagit temperaturen.
 

 
Regnet hängde i luften, men dagen var samtidigt mild och frisk. På Götaplatsen i Göteborg hade över 6000 mötesdeltagare samlats för att lyssna på LO:s ordförande. Det var den första maj 2006, och efter tolv raka år i regeringsställning deklarerade Wanja Lundby-Wedin att:
 
”socialdemokratin kan gå in i valrörelsen med ett gott självförtroende”. Hon fortsatte: ”Vi har en framgångsrik mandatperiod bakom oss. […] Det går bra för Sverige!”
 
Det är inte så länge sedan, men det var samtidigt en helt annan tid.
 
När fanorna vajar i vinden på Götaplatsen 2006 är Lehman Brothers en välmående investmentbank. Den globala finanskrisen, som skulle medföra ekonomisk åtstramning, ökad ojämlikhet och rekordhög arbetslöshet inom EU, hade ännu inte inträffat.
 
USA har 175000 soldater i Irak och Afghanistan, och Syrien är ett turistmål. Den kinesiska ekonomin är en sjundedel av vad den är i dag. Indien är bara världens näst mest folkrika land och ekonomin har ännu inte blivit större än den forna kolonialmakten Storbritanniens.
 
Under 2006 bildas Nord Stream AG och Ryssland stryper gasleveranserna till ett land som heter Ukraina. Bin Laden lever, Saddam Hussein dör och ord som Brexit, Daesh, hen och covid-19 finns inte. iPhone och Facebook är ännu under utveckling och ingen arbetar i den så kallade gig- och plattformsekonomin som i dag sysselsätter runt 700 000 personer i Sverige.
 
Göran Persson åker på toppmöten med Blair, Chirac och nykomlingen Merkel. Antalet flyktingar i världen var det lägsta på 24 år: 8,6 miljoner, jämfört med dagens 35,3 miljoner. Runt 17 procent av jordens befolkning lever i demokratiska länder, jämfört med 13 procent i dag.
 
År 2006 varnar Sternrapporten för klimatförändringarnas kostnader, Al Gores film En obekväm sanning gör succé och S-regeringen har lovat att bryta beroendet av fossila bränslen till 2020. Men miljö- och klimatfrågan finns inte med på listan över väljarnas tio viktigaste frågor i riksdagsvalet 2006. Planeten är bara 0,7 grader varmare än det historiska genomsnittet och Greta Thunberg är tre år gammal.
 
En hel del annat är som vanligt år 2006. Det finns en oro kring utvecklingen i Nordkorea och Iran; ett krig blossar upp mellan Israel och Libanon – och det finns frågetecken kring EU:s sammanhållning. Ledarna i Ryssland och Turkiet heter Putin och Erdogan, och välrenommerade tankesmedjor i väst försöker förstå vad som egentligen händer i Peking.
 
I sitt Förstamajtal i Göteborg 2006 välkomnar LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin att Göran Persson vill bilda ”en ren sosseregering”. LO har 1 803 800 medlemmar och SCB:s stora majundersökning berättar att hela 62,7 procent av dem stöder Socialdemokraterna. Men i valet i september får S bara 35,0 procent av rösterna; det sämsta resultatet sedan demokratin infördes. Ett parti som heter Sverigedemokraterna, som inte angavs ha något mätbart stöd bland LO:s medlemmar i SCB:s majmätning, får 2,9 procent av samtliga röster i riksdagsvalet.
 
Mycket annat har också förändrats. 2006 var 79 procent av Sveriges arbetare fackligt anslutna, jämfört med drygt 77 procent bland tjänstemännen. 2023 är siffran 59 procent bland arbetare, medan tjänstemännens siffra är 73 procent.
 
Bland unga vuxna i åldern 16–24 år är endast 33 procent av arbetarna numera med i facket, jämfört med 60 procent 2006. Om vi antar att arbetsmarknadens utveckling i Stockholms län på sikt påverkar resten av landet, tvingas vi konstatera att endast 48 procent av arbetarna i huvudstadsregionen är fackligt anslutna. 2006 var siffran drygt 60 procent.
 
Anslutningsgraden bland arbetare födda i utlandet är år 2006 högre än bland arbetare födda i Sverige: 79,6 procent jämfört med 79,4 procent. I dag är 51 procent av arbetarna födda i utlandet fackligt anslutna, och en femtedel av vår befolkning är utrikesfödd.
 
Jämfört med 2006 har lo gått från drygt 1,8 miljoner medlemmar till 1 389 000. I riksdagsvalet 2022 röstade 42 procent av LO-medlemmarna på S, medan 27 procent röstade på SD. Bland väljare som definierar sig som arbetare är skillnaden liten: 32 procent för S och 29 procent för SD.
 
Men är glaset halvtomt eller halvfullt? Jämfört med resten av Europa har Sverige ett socialdemokratiskt parti med över 30 procent i väljarstöd, runt 1,4 miljoner arbetare är med i facket och nästan hälften av alla LO-kvinnor röstade på S i valet 2022.
 
Sverige har möjligen världens högsta lägstalöner, en arbetsmarknadsmodell som bygger på ett konstruktivt samarbete mellan parterna, en relativt låg arbetslöshet, en alltjämt hyfsat fungerande arbetsmarknadspolitik med goda möjligheter till omställning,  en historiskt sett generös arbetslöshetsförsäkring och ett ambitiöst arbetsmiljöarbete.
 
Så ligger landet när LO samlas till kongress i maj 2024 för att välja en helt ny ledning – och hitta en framkomlig väg i en värld i förändring.
 
När Tiden knackar på och frågar en rad kloka personer om LO:s framtid finns det en utmaning som återkommer.