Ett valår sätter ofta tvångströja på den politiska debatten, klipper av ideologins spänningsfält till de korta horisonterna. Men hur ser jordmånen för socialdemokratiska idéer ut framöver? Vilka blir morgondagens stora frågor? Tidens Daniel Mathisen begav sig till Borlänge och Midsommarkransen för att leta svar.
”Ni står där och tittar på alla arbetare som kommer ut från ssab och säger: vad fula ni är, vilka fula kläder ni har. Varför har ni massa smuts under naglarna, varför kammar ni inte håret?”
Orden frustar fram ur Gustaf Norén under debatten med arkitekten Sigvald Freylander i teveprogrammet Breaking News under våren 2018. Bakgrunden är att Arkitektupproret efterlyser ”Sveriges fulaste stad” – och Borlänge toppar omröstningen. Initiativet får Gustaf Norén att koka.
Halvåret senare, i oktober 2018, är omröstningen avslutad. Borlänge får flest röster.
– Jag vet bara hur mycket Borlänge har betytt för mig – föreningsliv, fritidsgårdar, KFUM, nykterhetsföreningar, disco, folkparker, Folkets hus, forum – och så kommer det någon och pissar på den och organisationerna genom att kritisera ytan utan att ens känna till bakgrunden. Förstår ni!, ropar Gustaf Norén i en andra debatt.
Jag tänker på klippet när jag promenerar genom Borlänge. Underdogkänslan är instinktiv och delas av många av dem jag pratar med.
Jag tänker på klippet när jag promenerar genom Borlänge. Underdogkänslan är instinktiv och delas av många av dem jag pratar med. Det finns ett slags revanschism mot nidbilden. Gång på gång ställs frågan: ”Vad tycker du om Borlänge?”
I riksdagsvalet backade Socialdemokraterna närmare fem procentenheter i Borlänge, samtidigt som Sverigedemokraterna ökade med omkring fyra. Det blåser snålt om den gamla arbetarstaden. Orten symboliserar klyvningen mellan gårdagens välfärdsbyggen, parat med socialdemokratiska triumfer, och samtidens ökenvandring. Men vad innebär det för arbetarrörelsen och socialdemokratin, ett politiskt projekt som formades och formulerades när industrialismens motsättningar stod på sin spets?
Hanna Vangen Engström studerar på samhällsvetarprogrammet vid Högskolan i Dalarna och är ordförande i Dalarnas SSU-distrikt. Dessutom är hon nyvald socialdemokratisk ledamot av kommunfullmäktige. Vi ses över en kopp kaffe för att prata om socialdemokratins morgondag i Dalarna.
– Första gången jag var med och knackade dörr var i januari, tillsammans med 18 andra socialdemokrater. Efteråt var jag helt stelfrusen i tårna. Men det kändes viktigt, förklarar hon.
– Vi satsade mycket på att mobilisera väljare i Tjärna ängar, ett av våra starkaste områden, och få upp valdeltagandet. För oss var det viktigt att vända frustration och uppgivenhet till något hoppfullt, att förändring är möjlig, säger Hanna Vangen Engström och fortsätter:
– Ofta är det konkret. Om en lyktstolpe går sönder och det tar flera år att fixa den är det klart att folk blir besvikna och förbannade.
Hon berättar att hennes personliga intryck av valrörelsen är kluvet. Å ena sidan fanns ett genuint engagemang bland Socialdemokraterna i Borlänge, å andra sidan kändes partiets centrala strategi som ett slags tvångströja.
– När det kommer 30 stycken för att kampanja en smällkall fredagskväll känns det fantastiskt. Som att vi är en kraft att räkna med. Men den stora kursändringen i migrationsfrågan var svår att smälta. Det kändes fel helt enkelt, jag kände inte igen mig i partiet. Därför blev det kluvet att behöva stå till svars för den delen av politiken när vi var ute och till exempel knackade dörr.
När Borlänges stålindustri stod på sin topp jobbade 6300 anställda här. SSAB Tunnplåt Borlänge, som bolaget heter i dag, är fortfarande kommunens största arbetsgivare, men med 2600 anställda. 1989 avvecklades den sista delen av ståltillverkningen vid järnverket, numera produceras här enbart tunnplåt. Även Kvarnsvedens pappersbruk har drabbats av nedskärningar och uppsägningar de senaste åren. Platserna som formades av industrierna ger avtryck.
Platserna som formades av industrierna ger avtryck.
Hanna Vangen Engström, som bor i centrala Borlänge, är uppvuxen i Säter och gick med i ssu som 18-åring. Som 20-åring är hon för ung för att minnas strukturomvandlingarnas och krisernas nittiotal. Ändå är berättelsen i allra högsta grad närvarande, både i hemstaden och i den äldre generationens berättelser.
– Det är ju industrierna, inte minst SSAB, som gjort att den fackliga anslutningen är hög. Jobben fungerade som hela samhällets knutpunkt. Om du jobbat på SSAB i alla år och blir av med jobbet blir du också av med ett sammanhang. Då är det tacksamt att hitta någon att lägga skulden på.
– Den äldre generationen har sett dansbanor stänga, butiker bli tomma och befolkningskurvan peka nedåt.
Hanna Vangen Engström menar att det bubblar en frustration, som har både strukturella och psykologiska förklaringar. Inte minst bland unga män.
– För mig som ung, vit tjej är det svårt att säga till unga killar som kör EPA-traktorer och röstar på sd hur de borde tycka. Jag kommer ur mitt sammanhang, har min bubbla som jag är i. Därför tror jag att det är direkt avgörande för socialdemokratin att etablera gemenskaper med grupper som inte känner sig hemma inom socialdemokratin.
– Min bild är att unga män på glesbygden röstar på sd som ett slags uppror – en protest mot det etablerade, utvecklar hon.
För några år sedan var Hanna Vangen Engström övertygad om att hon skulle lämna Borlänge för en större stad. Kanske Stockholm. I dag tänker hon annorlunda.
– Det finns en enorm kärlek till Borlänge i dag. Vi är trötta på att andra ska definiera vilka vi är, vad som är vår stad. Och det gäller oavsett om det är arkitekter som kallar Borlänge Sveriges fulaste stad eller att nazistiska Nordiska motståndsrörelsen färgar andras bild.
Svartmålningen får Borlängeborna att koka.
Svartmålningen får Borlängeborna att koka. På samma sätt möter nazistiska Nordiska motståndsrörelsens (NMR) frammarsch i Dalarna motstånd. Runt om i staden syns klistermärken med sprucken NMR-logga som trumfas av ett hjärta.
– Det fanns en rädsla för att Nordiska motståndsrörelsen skulle komma in i kommunfullmäktige i Ludvika. Att de inte lyckades var en enorm lättnad – och en seger för demokratin, säger Hanna Vangen Engström medan ljudet från den vinande vinden längs Centralgatan letar sig in i kaféet.
– I SSU-klubben i Borlänge har vi många medlemmar som kommit till Sverige som flyktingar. Hotet från rasister och nazister blir väldigt konkret. Antinazismen är därmed lika ideologisk som praktisk.
Vi kommer in på frågan om utsikterna för socialdemokratisk politik. Hanna Vangen Engström är övertygad om att jämlikheten måste bli utgångspunkten för all politik. Det är socialdemokratins själva existensberättigande, menar hon.
– Många håller med oss om jämlikheten och kritiken mot klassamhället. Den socialdemokratiska rörelsen har unika värderingar och ideologi som kan omsättas i konkreta reformer.
Hon pekar ut ungas makt och möjligheter som ett centralt ideologiskt projekt.
– Å ena sidan handlar det om det klassiska: utbildning, bostäder och jobb. Jag har flera vänner som jobbar på Coop och inom hemtjänsten, med tillfälliga anställningar som staplas på varandra eller SMS-jobb med orimliga villkor. Osäkra anställningar och villkoren inom arbetslivet är avgörande.
–Å andra sidan konsekvenserna av växande klassklyftor: psykisk ohälsa och stress. Tre tjejer ska inte behöva sitta och gråta tillsammans för att de inte får tid hos en kurator. Min kompis ska inte behöva vänta ett halvår för en tid hos BUP.
2015 kom Trevligt folk, en dokumentärfilm om ett somaliskt bandylag i Borlänge som tog sig hela vägen till vm. Projektet, som genomfördes av Filip Hammar och Fredrik Wikingsson, syftade till att visa på gemenskapen i Borlänge och möjliga vägar för människor att mötas. En av bandyspelarna var klasskamrat med Hanna Vangen Engström. Hon tycker att projektet visar på alternativa berättelser, kontraster till rasismens splittring. Sverigedemokraternas framgångar bygger på en falsk konfliktlinje mellan infödd och invandrad, medan klassklyftor och maktfrågor skyls över, menar hon.
– Vissa tror på allvar att en röst på sd är en röst mot etablissemanget. Det är ju precis tvärtom. Högern och sd vill sänka mina vänners löner. Skulle Moderaternas politik gå igenom skulle jag inte ha råd med hyran. Och då är jag ändå privilegierad.
– Det är ett problem att Socialdemokraterna förknippas med etablissemanget. Det är farligt. Vi ska vara arbetarnas parti och aldrig vara nöjda med saker som de är. Ibland känns det som om vi glömt bort var vi kommer ifrån, att gräsrotsorganiseringen och föreningslivet är förutsättningen för hela vår existens, avslutar hon.
Medan jag promenerar genom staden lyssnar jag till Jonathans Johanssons Under sjukhusen. Raderna ringar in något i socialdemokratins och arbetarrörelsens stillestånd:
Om vi hörde hjärtat slå
Under sjukhusen
Under betongen
Skulle vi lyssna då?
Resan till Borlänge får mig också att reflektera över min egen bakgrund. Föddes i ett litet fiskesamhälle längst upp i Nordnorge, flyttade till Västerbotten som fyraåring. Umeå, Sävar, Hällnäs. När jag var tolv gick flyttlasset till Värmdö, en kranskommun till Stockholm. Mitt liv har möjliggjorts av tidigare generationers längtan och strävan efter något bättre. I det lilla och i det stora.
Var vi kommer ifrån präglar oss, inte minst psykologiskt. Hur kan den insikten omsättas i ett politiskt projekt?
Jag öppnar dörren till arbetarekommunen i Borlänges lokal på Vasagatan. Där träffar jag Linus Niklasson, ombudsman för Socialdemokraterna i Borlänge, Kristina Svensson, socialdemokratiskt landstingsråd och Christian Kaddik, kommunal tjänsteman. Vi samlas kring ett runt mötesbord i ena rummet, den bleka förmiddagssolen penslar oss i ett disigt ljus. Kvarteret tycks ännu yrvaket.
Alla tre har på olika sätt upplevt den socialdemokratiska valrörelsen i Borlänge och Dalarna på nära håll. Christian Kaddik berättar att han knackat dörr ”minst en gång i månaden” under hela 2018.
– Ända sedan jag var liten har jag burit med mig en känsla av att samhället måste hålla ihop. När skillnaderna blir för stora gynnas SD, så är det bara. Därför var det självklart att ställa upp, säger han.
Pumptermos med kaffe och en kanellängd dukas fram, det fräsande ljudet från hällpipen fångas upp av diktafonen.
Kristina Svensson, född i Ludvika och numera boende i Kvarnsveden, tycker att verktyg för att bryta ojämlikheten är politikens viktigaste uppgift.
– Ett samhälle som tar hand om barn och unga är ett bra samhälle. Var du föds ska inte avgöra dina livschanser, resonerar hon.
Just ungas makt och möjligheter förenar dem. Linus Niklasson flyttade till Falun från Stockholm när familjen fick sitt andra barn.
– Skillnaderna blir väldigt tydliga när det handlar om barn, då känns det extra viktigt att engagera sig.
Alla tre instämmer i att det inte alltid är enkelt att till hundraprocentigt hålla med om Socialdemokraternas linje. Svängningen i migrationsfrågan under 2017 och framåt skapade besvikelse och gjorde det svårt att mobilisera medlemmar.
– Alldeles oavsett vad man tycker om strategin att växla över från migration till välfärd så kom den andra delen på tok för sent. Hela maj, juni och juli dominerades av migrationsfrågan, vilket gynnade sd och gjorde att vi hamnade på defensiven. Det var först sista veckorna som vi kunde prata välfärd. Det påverkar hur vi i Borlänge kan prata och kommunicera politik, konstaterar Christian Kaddik.
Väljarna i Borlänge intresserade sig särskilt för utbildningsfrågor, med oro för undermåliga skolresultat.
Väljarna i Borlänge intresserade sig särskilt för utbildningsfrågor, med oro för undermåliga skolresultat.
– Skolresultaten är för dåliga här, så är det tyvärr. Många som flyttar hit, exempelvis flyktingar, har låg utbildning och då gäller det att samhället kompenserar för det, flikar Christian Kaddik in och fortsätter:
– De väljare jag mötte under valrörelsen tyckte ofta att vi gjort för lite. Det fanns en underliggande frustration från många.
Samtalet pendlar över till att handla om att människor måste känna att de får något tillbaka från det gemensamma. Alldeles oavsett om de är pensionärer som slitit hela livet eller löntagare som oroar sig över vardagen. Kristina Svensson menar att just sjukvårdsfrågan engagerar för att den berör både brukare och anhöriga.
– Nu när borgarna vunnit makten i landstinget, som blir region efter årsskiftet, väntar stora förändringar. Det finns en risk att vi får se massiva privatiseringar, som i slutändan drabbar de som behöver välfärden mest. Under valrörelsen märktes det att LSS-frågan drabbade oss negativt.
Nu ska valrörelsen och resultatet vridas och vändas på. Vad som behövs för att mota SD i grind och mobilisera socialdemokratin i Borlänge är mer idépolitik och ideologi, spår Linus Niklasson.
– Det handlar både om att samla människor för politiska samtal, både lokala och nationella. Samtidigt är det viktigt att komma ihåg att aktiviteter också
är politik. När vi arrangerade en fotbollsturnering i Tjärna ängar kom 150 personer – det är klart att det är ett politiskt utrymme.
Just nu finns planer på en regional, socialdemokratisk tankesmedja för Dalarna. Tanken är att fläta samman ideologiska frågor med konkreta reformer för regionens bygder.
– Jag skulle gärna se att man prioriterade klass och arbetsmarknad. Hur vi har det på jobbet, vad vi har att säga till om. Medlemmar är sugna på att prata om de stora frågorna, nu måste vi hitta kanaler, förklarar Linus Niklasson.
Christian Kaddik tror att arbetslösheten och bostadsbristen hänger samman med känslan av ett klassamhälle med vassare konturer.
– Det går tillbaka till att vi måste vinna tillbaka LO-medlemmar. SD vinner mark ute på Domnarvet och klassiska industrier, vi får inte släppa det. Vi ska ta tillbaka det, avslutar han.
Jag kommer att tänka på fotografen Lars Tunbjörks vemodiga bilder över det svenska nittiotalet. I den nysläppta fotoboken Retrospektiv samlas några av hans viktigaste alster. Ett tomt socialkontor i Borlänge, en övervuxen sandlåda i Smedjebacken, mexitegelvillornas strikta symmetri i Hedemora.
Fotona är som pärlband över ett Sverige där folkhemmet knakar i fogarna. Välfärden ifrågasätts av både höger och vänster, utförsäljningarna av det gemensamma är det nya normala. Kanske någonstans där längs vägen byttes tanken om det kollektivas värde ut mot privatiseringens lov.
Det är svårt att skaka av sig känslan av att vi alltför ofta underskattar industriernas betydelse för svensk ekonomi. För trots strukturomvandlingar och explosion av nya tjänstesektorer jobbar många inom traditionell industri.
Samtidigt fanns det under många år en socialdemokratisk bekvämlighet inför växande klyftor. Vi ville inte se dem, och tänkte kanske att de skulle försvinna av sig själva? När Göran Persson, under valrörelsen 2002, deklarerade att ”jobben kommer” signalerade det något farligt. För när människor upplever att allt det där stora inte kommer alla till del slits berättelsen itu. Socialdemokraternas valbudskap från 2014, ”något håller på att gå sönder”, skulle lika gärna kunna formuleras ”något håller på att gå förlorat”.
Tågresan mellan Borlänge och Stockholm är strösslad med vyer som skulle kunna höra hemma i Retrospektiv. Folkrörelsesverige var på riktigt. Är ofta på riktigt, trots att neonbokstäverna till ”Folkets hus” i många fall släckts. Kvar finns platserna, hålrummen i det offentliga, där både det gemensamma och det privata klivit tillbaka.
En tåg- och tunnelbaneresa från Borlänge hittar vi Midsommarkransen, en välmående förort till Stockholm som genomgått en svindlade metamorfos de senaste decennierna.
En tåg- och tunnelbaneresa från Borlänge hittar vi Midsommarkransen, en välmående förort till Stockholm som genomgått en svindlade metamorfos de senaste decennierna. Då: en lite skamfilad sovstad där fasaderna flagnade. Nu: en av de populäraste inflyttningsorterna för nyblivna småbarnsföräldrar.
Här gjorde Socialdemokraterna, tillsammans med Vänsterpartiet, några av sina allra bästa resultat i riksdagsvalet. I valkretsen Hägersten 15 Svandammen ökade S med tio procentenheter till 27,25 procent av rösterna.
Kontrasten mot realiteten i många av landets bruksorter blir tydlig. På ett kafé hukar jag undan det piskande, underkylda regnet i väntan på en intervju. Här trängs småbarnsföräldrar, med studenter och frilansare. Midsommarkransen och Telefonplan är på många sätt de inflyttades orter. På kaféet hörs östgötska, skånska, brittiskklingande engelska.
Catharina Piazzolla och Talla Alkurdi är aktiva i Socialdemokraterna i Hägersten, föreningen som bland annat omfattar Midsommarkransen. De berättar om en lokal valrörelse som präglats av engagerade väljare med många ideologiska frågor. Orsaken har ett tydligt klassperspektiv, menar båda.
– Under valet knackade jag dörr i Midsommarkransen och längre ut längs tunnelbanans röda linje. Vi tillhör samma krets som Skärholmen, men förutsättningarna är väldigt annorlunda. Den geografiska och ekonomiska segregationen blir extra tydlig i Stockholm, du behöver inte åka långt för att se dramatiska skillnader i hälsa och skolresultat, berättar Catharina Piazzolla och fortsätter:
– Här i Midsommarkransen bor till stor del välmående övre medelklass, som ofta flyttar från exempel Södermalm när de får fler barn. Många bryr sig om jämlikhet och jämställdhet. Budskapet om investeringar mot skattesänkningar träffade rätt.
För Talla Alkurdi, som även är socialdemokratiskt landstingsråd, handlade en stor del av valrörelsen om väljarnas oro inför sjukvårdens kvalitet och tillförlitlighet.
– Det märktes en allmän oro, inte minst i socioekonomiskt svaga områden. Här i Midsommarkransen, där jag själv bor, var det framför allt skolfrågor som stack ut. Men en viktig skillnad gentemot tidigare valrörelser var att skatterna inte stod i fokus. I stället överskuggade den framväxande rasismen mer eller mindre alla frågor, förklarar hon.
Det är uppenbart att Sverigedemokraterna har lyckats förskjuta debattens mitt genom att bända upp motsättningen mellan arbete och kapital och i stället placera konflikten mellan inrikes- och utrikesfödda. Sverige har fått en ny politisk hegemoni.
Talla Alkurdi håller med Catharina Piazzolla om den positiva responsen för progressiv politik i Midsommarkransen. Men klyvningen mellan Stockholms olika delar, liksom konsekvenserna för socialdemokratisk reformpolitik, oroar henne.
– Det är ett symptom på något större, att politiken förändrats, att debatten tagit en annan riktning. Kommer man att kunna förändra systemet som gör klassamhället möjligt, eller blir politiken bara små justeringar? Ibland upplever jag att det finns en känsla av uppgivenhet, att de olika politiska alternativen inte gör någon skillnad.
Både Catharina Piazzolla och Talla Alkurdi betonar att framgångarna för Socialdemokraterna i urbana kluster som Midsommarkransen inte får krympa horisonten.
Både Catharina Piazzolla och Talla Alkurdi betonar att framgångarna för Socialdemokraterna i urbana kluster som Midsommarkransen inte får krympa horisonten.
– I samma ögonblick som vi reducerar oss till ett medelklassparti för storstäderna upphör vi att vara det som kännetecknar arbetarrörelsen. Det pratas mycket om landet, men det ser likadant ut här liksom. Skärholmen och Hagfors har ofta liknande samhällsproblem. Om samhället inte är starkt är det farligt. Vi är fortfarande störst i Skärholmen men förlorar mark. Det berättar något viktigt, säger Catharina Piazzolla.
Regnet smattrar mot fönsterblecket, lägger ett jämngrått filter över kvarteret utanför. Catharina Piazzolla tror att förtroendet för demokratin – och i förlängningen socialdemokratin – blir avgörande för det politiska landskapet.
– Förtroendet och vilka som tar del av demokratin är en framtidsfråga som blir än viktigare i ljuset av den konservativa och reaktionära vågen i Sverige och stora delar av världen. När debatten går åt höger kan lösningen aldrig vara att följa efter, att triangulera bort den egna identiteten.
Under nittio- och nollnolltalet populariserades tankefiguren om att en socialdemokratisk rörelse mot mitten, retoriskt och politiskt, skulle kunna bygga nya majoriteter. Den socialdemokratiska förbundskanslern i Tyskland, Gerhard Schröder, myntade uttrycket ”Die Neue Mitte” – den nya mitten. Tony Blair i Storbritannien utropade ”New Labour”. Men hur skicklig den retoriska figuren än var förflyttades problemformuleringen högerut. Liksom den politiska mitten.
Chantal Mouffe, politisk teoretiker och författare, menar att konstlad samsyn och rörelse mot mitten konsekvent missgynnar partier till vänster. Progressiva partier har allt att tjäna på att upprätta konstruktiva konfliktlinjer, något hon kallar ”agonistik”.
Talla Alkurdi efterlyser en nyfiken reformism som kan förskjuta dagspolitikens konturer. Och vinna tillbaka initiativkraft.
– Ju svagare ställning du har i samhället – jobb, bostad, nätverk – desto mer beroende blir du av samhällets institutioner. När det gemensamma inte fungerar, när politiken inte lever upp till löftet, äts tilltron upp. Både för demokratin och socialdemokratin.
– Högern gynnas av avpolitisering. Dels när det gäller exempelvis privatisering – som är ideologiskt motiverade – men också när det gäller politiken som förändringskraft.
Arbetslinjen som politiskt projekt under Alliansen och finanskrisens strukturella efterverkningar har pekats ut som bidragande orsaker till reaktionära och rasistiska framgångar. En alltför defensiv vänster har skapat ett vakuum som definierats av delvis nya krafter.
– Det gäller både bruksorter och förorter. Se tillbaka på trettiotalets konkreta oro för att arbetare skulle vända sig till fascismen. Den möttes med offensiv reform- och jämlikhetspolitik. Det går att göra igen, säger Talla Alkurdi.
– Jag vill se ett nytt efterkrigsprogram som är kopplat till vår egen idéutveckling. Då blir det en helt ny form av kraft i samtalen. Ju mer man pratar om det, desto mer möjligt framstår det som.
Jag lämnar kaféet, promenerar genom Midsommarkransen, förbi Liljeholmen och över bron som griper an till Södermalm. Försöker sortera i tankarna och intrycken.
Å ena sidan: strukturerna. Samhället som drar ojämnt, de mångårigt växande klyftorna. Strukturomvandlingar som stängt fabriksgrindar för sista gången i bruksorter, öppnat nya på andra platser. Nyliberalismens segertåg sedan åttiotalet, hur dess idéer svepte långt in i socialdemokratins ekonomiska program. Den fallande löneandelen, skiftet i synen på löntagarnas rätt. Priset vi betalar i dag, utrymmet det ger fascismen. Här som där.
Å andra sidan: nödvändigheten av rätt analys för att första klass- och intressemotsättningarna i samhället. Maktstrukturer, vilka idéer som är acceptabla. Karl Marx och Friedrich Engels formulerade maximet i Den tyska ideologin redan 1845: ”Den härskande klassens tankar är i varje epok de härskande idéerna.”
Samtalen i Borlänge och i Midsommarkransen ringar in samma insikt: socialdemokratins uppgifter måste vara att återformulera samhällets motsättningar och målkonflikter.
För den verkliga konflikten står mellan ekonomiska intressen som gynnar en liten, förmögen klick och det breda allmänintresset. Annorlunda uttryckt: riskkapitalister och enprocentssamhället mot löntagare och den absoluta majoriteten.
När arbetarrörelsen växte sig stark vid det förra seklets början handlade det om att fläta allianser mellan arbetar- och medelklass. Löntagare, tjänstemän och akademiker hade helt enkelt gemensamma intressen, gemensamma frågor som förenade dem. Klasskampen var i konkret mening en nödvändighet för att upprätta en konflikt enligt ekonomiska, materiella linjer.
Hoten fanns redan då. I Innan mörkret faller skildrar Björn Elmbrant hur trettiotalets fascister sökte slå split mellan arbetare med samma intressen. Allmänintresse mot egenintresse – då liksom nu. Och även då backade stora delar av näringslivet den framväxande fascismen, såg den som en garant för kapitalets maktsfär.
Historien går igen. När företagsledaren Antonia Ax:son Johnson deklarerar att hon vill att svensk höger sätter sig i knät på Sverigedemokraterna är det samma intresse som plockar fram megafonen. Vinstjakten i välfärden ska säkras, skatterna för
de förmögnaste sänkas och ryggen på löntagarnas kollektiva makt knäckas.
Arbetarrörelsen och socialdemokratin behöver helt enkelt en alternativ intressekonflikt, andra verktyg för att formulera hegemoni, snarare än att stirra sig blind på skillnaden mellan stad och land.
Arbetarrörelsen och socialdemokratin behöver helt enkelt en alternativ intressekonflikt, andra verktyg för att formulera hegemoni, snarare än att stirra sig blind på skillnaden mellan stad och land. Skillnaderna mellan bruks- och förort överdrivs alltför ofta, skyls med kulturella förtecken.
Varför?
Kanske för att det är enklare, gynnsammare, för somliga att definiera motstridiga intressen enligt geografiska mönster än ekonomiska. För den som har makt och medel är det ofta tacksamt att skyla över konflikten mellan arbete och kapital.
Men den finns där, går inte att blunda inför.
En löntagare i Stockholm har mer gemensamt med en löntagare i Borlänge än med den ekonomiska makten. På samma sätt har svenska arbetare mer gemensamt med lettiska, polska eller syriska arbetare än med svenska riskkapitalister. Allt handlar om hur vi formulerar det där allmänintresset, vilka kriterier som ringar in gemenskapens konturer.
Hur vi formulerar den där gemenskapen, demokratins livsluft, är en överlevnadsfråga. Vilken form den tar, om den krymper eller växer, beror förstås på vilken riktning politiken tar.
När den italienska filosofen Antonio Gramsci satt fängslad av Mussolinis fascistregim skrev han omfattande dagboksanteckningar. En mening fångar vår tids tillstånd särskilt träffande:
”Krisen består just av det faktum att det gamla är döende och det nya ännu inte kan födas; i denna interregnum uppstår en stor variation av sjukliga symptom.”
För visst känns det så, som om vi är mitt i en skärningspunkt mellan smärtsam omstöpning och något vi ännu inte greppar. Men kanske är det också just det som är ett slags ljuspunkt.
I USA har Democratic Socialists of America ökat sitt medlemsantal med hundratals procent inom loppet av något år. Inför mellanårsvalet till kongressens bägge kamrar kandiderar rekordmånga uttalade socialister. Nog tycks det finnas jordmån för socialdemokratiska idéer i det till synes mörka och okuvliga.
De fascistiska partiernas framväxt är ingen okontrollerbar urkraft som vi står handfallna inför. Då liksom nu finns motståndet och möjligheter. Socialdemokratins tillbakagång är på samma sätt ingen naturlag. Det finns andra sätt.
Några uppgifter är särskilt brännande.
För det första: makten över arbetsmarknaden och den enskildes jobb. Hur ser det goda arbetet ut i dag, vilka initiativ kan väcka debatten om den ekonomiska demokratin till liv?
För det andra: koncentrationen av kapital och makt hos fåtalet. Skattepolitik som inte premierar tjänster för redan bemedlade, utan omfördelar och sprider möjligheter.
Och för det tredje: förtroendet för demokratin. Parlamentarisk och folklig förnyelse av hur vi styr samhället. Demokratins kris kan bara lösas med mer demokrati.
Nådens och dådens år 2018 har utkristalliserat en insikt som lyser klarare än andra: ingenting är ett naturtillstånd. Kanske börjar det med en pumptermos under ett möte någonstans i Sverige, i underströmmarnas snabba rörelser. Det finns, trots allt, fickor av möjligheter i en tid när så mycket behöver göras, men det mesta tycks omöjligt. Kanske just därför är det så viktigt.
Daniel Mathisen
frilansjournalist och medlem i Tidens redaktionsråd
