Länge trodde jag att arbetarrörelsens kamp handlade om att vara solidarisk med dem som behöver mest. Men så är det inte om man betraktar samhället ur ett funktionshinderperspektiv. Det var ett förödande uttalande som finansminister Magdalena Andersson gjorde i början av den stora flyktinginvandringen. Hon ställde behoven hos den som behöver lssmot flyktingars behov. Varför inte mot rut-, ränte- eller rotavdragare? Varför skulle just de som inte kan gå på toaletten själva bekosta flyktinginvandringen? Att det kom över hennes läppar kan bero på att solidariteten med människor som har funktionsnedsättningar ännu inte ses som självklar.
Det speglar den funktionsmaktsordning som råder, det vill säga att det är de ”normala” som samhället är anpassat efter, den som har andra behov måste finna sig i att ha det sämre.
Även mantrat om att ”det ska löna sig att arbeta” blir ett hån mot den som har en så stor funktionsnedsättning eller sjukdom att det inte går att arbeta eller där arbetsgivarna inte vill anställa. Det som egentligensägs är att den som inte arbetar ska för alltid leva på en lägre levnadsnivå än andra. Och så ser det också ut, ersättningssystemen har urholkats. Det är en obegriplig syn på solidaritet.
Synen på funktionsnedsättning har varierat genom tiderna. Det insåg jag när jag gjorde research till min bok Gamla synsätt spökar än – funktionshinder genomtiderna.
Synen på funktionsnedsättning har varierat genom tiderna. Det insåg jag när jag gjorde research till min bokGamla synsätt spökar än – funktionshinder genomtiderna. Under det fattiga 1800-talet ansåg de styrandeatt med pedagogik och omsorg skulle barn som var döva, blinda eller utvecklingsstörda kunna utvecklas. Men framemot sekelskiftet mörknade det och optimismen försvann. Liberalen Herbert Spencer i England ansåg att de ”svaga” skulle gå under, inte ens välgörenhet ville han se. Den mörka synen fortsatte långt in på 1900-talet.
Rasbiologin och tvångssteriliseringarna handlade om att ”människomaterialet skulle förädlas”. Man talade om högstående och lågtstående, om människorsom mindervärdiga. Socialminister Gustav Möller tyckte att det gjorde inget om ”vissa genier inte föddes”,vilket skulle kunna bli effekten av sterilisering av manodepressiva. Människovärdet baserades på en nyttoaspekt. I princip rådde konsensus kring detta från höger till vänster, med undantag av några enstaka röster som protesterade, som Georg Branting.
I dag har vi fått frågan tillbaka i den omfattande fosterdiagnostiken. Allt fler gör abort om minsta ”fel” upptäckts på fostret. Jag ifrågasätter verkligen inte aborträtten och inte möjlighet till fosterdiagnostik heller, om man vill det. Men varför tror gravida att barnet automatiskt får ett sämre liv därför att hen har en funktionsnedsättning? Det speglar en syn på samhället att livet inte är värt att leva om man inte är ”normal”. Men så är det inte! Det beror helt på kärlek, miljön och stöd.
Under folkhemstiden vistades hundratusentals människor på institutioner, där de intagna skulle underordna sig. Folkhemsbygget kring sundhet, renhet och friskhet kunde fortsätta som om de inte fanns. Den som någon gång varit på en av alla dessa institutioner glömmer det inte. Lukten, förtrycket, tristessen och torftigheten.
Föräldrar som fick barn med vissa funktionsnedsättningar uppmanades ända in på 1970-talet att lämna bort dem, glömma och skaffa nya barn.
Föräldrar som fick barn med vissa funktionsnedsättningar uppmanades ända in på 1970-talet att lämna bort dem, glömma och skaffa nya barn. Miljonprogramsbygget under 1960- och 70-talen skedde utan att man brydde sig om behovenhos människor med funktionsnedsättningar. Många unga rörelsehindrade bodde fortfarande på ålderdomshem vid den tiden. Det var välgörenhetsaktionen ”Röda fjädern” som fick samla in pengar till de första servicehusen.
Det här är bakgrunden till kampen om lss och personlig assistans. Det är svårt att förstå hur regeringen tidigare hanterat denna fråga. Man har inte lyckats skilja på behov och kriminalitet eller oskäliga vinster. Självklart måste man utreda hur systemet kan bli bättre. Men när det framkom att de privata vårdbolagen inom äldreomsorgen gjorde oskäliga vinster till priset av dålig vård var det ingen som ifrågasatte de gamlas rätt till omsorg.
När det gäller assistansberoende talade regeringen däremot om åtstramningar i antalet timmar. I början av 1990-talet genomfördes denna stora frihetsreform, trots ekonomisk kris. När Sverige aldrig varit så rikt som nu har i stället indragningar och försämringar skett för människor med funktionsnedsättningar. Det handlar om exempelvis assistans, bilstöd, färdtjänst och i socialförsäkringssystemen. Vi brukar tala om barnfattigdom i Sverige, där har vi förstått betydelsen av relativ fattigdom. Så beskrivs aldrig situationen för människor med funktionsnedsättningar, trots att det är på ett liknande sätt.
Personer med funktionsnedsättning drabbas även av andra förtryckande strukturer. Klassamhället är högst påtagligt för många med en funktionsnedsättning. Den som är välutbildad med ett bra skrivbordsjobb blir inte lika drabbad vid en funktionsnedsättning som den som är lågutbildad och jobbar i ett yrke som kräver fysisk styrka. Den personen kan förlora jobbet, sitt sociala sammanhang och få en sämre inkomst. Det är klassamhället som avgör, inte funktionsnedsättningen i sig. Även könsmaktsordningen påverkar starkt då kvinnor med olika funktionsnedsättningar i jämförelse med män med funktionsnedsättningar har sämre villkor.
I vår historiebeskrivning finns aldrig människor med funktionsnedsättningar med, exempelvis att det var först 1962 som barn med rörelsehinder fick skolplikt och kommunerna blev skyldiga att ordna undervisning. Inte 1842 när allmän folkskola infördes i Sverige. Eller att de som hade fattigvårdsstöd fick rösträtt först1945. Och att det rätta årtalet för allmän och lika rösträtt är 1989, då omyndighetsförklaringarna försvann.
Funktionshinderfrågor har aldrig tillhört arbetarrörelsens kärnfrågor. Fokus har legat på ”folkflertalets”behov. Det är dags att lämna den synen. Sann solidaritet mellan alla medborgare skapas bara om det faktiskt också omfattar de som har störst behov. De behoven förutsätter en generell välfärdspolitik, så få som möjligt ska vara beroende av särlösningar och prövningar. Men det förutsätter också rättighetslagar som lss, där det ska vara en rätt att få stöd. Inte en nåd.
Margareta Persson
är författare
