Från efterkrigstidens rekordår till 90-talets it-boom har produktiviteten varit motorn i Sveriges välstånd. Men på senare år har utvecklingen tvärbromsat. Tobias Sundin möter Daniel Lind för att förstå vad som krävs för att få hjulen att snurra.
Kylskåp, fritid och sjukvård. Tingen som ger ordet framsteg sin betydelse. Men vad har vi att tacka för vår rikedom? Två saker: Institutioner som ser till att välståndet delas någorlunda rättvist och en ökad produktivitet. Och just produktivitet, att göra mer med mindre, är det enskilt viktigaste måttet för en större och mer avancerad ekonomi.
Det är mycket tack vare ökad produktivitet som vi kan höja lönerna, korta arbetstiden och bygga ut välfärden. Utan produktivitet riskerar politik att enbart bli en strid om fördelning, med vinnare och förlorare. Eller om man så vill, en evig klasskamp utan någon riktig vinnare.
Ämnet är därför angeläget, för att inte säga existentiellt. Lågkonjunkturen är vi alla bekanta med, men problemet går djupare än så. Mellan 1951 och 1980 ökade Sveriges produktivitet med i genomsnitt 3,1 procent per år. Därefter avtog den under 80-talet men tog fart decenniet därefter. Att olönsamma bolag slogs ut under 90-talskrisen och att Sverige var föregångsland inom it gjorde att produktiviteten ökade med ett genomsnitt av 2,1 procent årligen fram till 2010. Därefter har den sjunkit till dagens 1,1 procent. Det är små siffror med enorma konsekvenser för välståndet på sikt.
Hur vinner vi kampen om produktiviteten? I Arenagruppens luftiga lokaler träffar jag Daniel Lind för att ta reda på det. Daniel är mångårig facklig chefsekonom och har i fyra år varit ledare för Facken inom industrins produktivitetskommission. Det är ett femårigt initiativ som ämnat få in industriförbunden i den fackliga opinionsbildningen och öka kunskapen om produktivitetens alla områden. Genom rapporter, artiklar, seminarier och boksläpp vill man stimulera till ny politik och nytt tänkande kring produktivitet.
Frågan har länge varit viktig för arbetarrörelsen. ”Om vi inte hade haft en produktivitetstillväxt de senaste tvåhundra åren hade vi levt kvar i ett förmodernt samhälle. Redan i de första fackföreningarna som bildas i Sverige fanns det en förståelse för att om vi ska ha bra villkor, då måste vi se till att verksamheten utvecklas”, förklarar Daniel. ”I grunden kommer vi inte nöja oss med att stå stilla.”
Vi i Sverige är inte ensamma om olyckan med en allt långsammare produktivitetsökning. En faktor är att globaliseringen tappat fart sedan finanskrisen 2008. Det har också blivit allt svårare att mäta produktivitet. Daniel exemplifierar: ”Hur värdesätter du kvaliteten på en timme juridisk rådgivning? Hur värdesätter du en ny kodslinga som gör en mjukvara mer effektiv?” Men i övrigt är svaren få. ”Det är fortfarande en gåta”, säger Daniel.
En delförklaring till den försvunna produktiviteten är de senaste årtiondenas företagskonsolidation. Ett talande exempel är de amerikanska techjättarna. ”De kom snabbt in på marknaden och är digitalt ledande. Då får man snabbt en monopolposition. Det är ett stort problem. De är produktiva men samtidigt har vi inte ett regelverk som gör att företagen tvingas dela med sig tillräckligt till alla, till samhället”, säger Daniel. ”De kan också tidigt köpa upp potentiella konkurrenter och stävja en innovationsutveckling som skulle varit bra för samhället. När du är uppköpt av den här stora draken blir det bara bra för bolaget.”
De kom snabbt in på marknaden och är digitalt ledande. Då får man snabbt en monopolposition. Det är ett stort problem.
Området är bördig jord för ett politiskt projekt, menar Daniel. ”Här finns ett helt oplöjt spår i svensk politik. Forskningen de senaste 20 åren visar att konkurrens inte bara handlar om tandkräm eller bilar, utan det handlar också om konkurrens på arbetskraften. Om det är låg efterfrågan, folk kan inte röra på sig (mellan bolag eller branscher), då har arbetsgivaren lönesättarmakt. Konsekvenser är lägre tillväxt, lägre sysselsättning och lägre produktivitet. Det behövs ett helhetstänk, en stor statlig utredning som ska ta fram konkreta åtgärder som ser över konkurrensen i alla viktiga delar av ekonomin, både vad gäller produkt- och arbetsmarknader.”
Trots det prekära läget saknar Daniel knappast framåtanda. Han ger ett optimistiskt intryck, pratar engagerat om de internationella forskare som han genom kommissionens arbete har haft kontakt med. Man får en känsla av att vinden vänder, att det är vår tur nu. ”Men ingen aktör har hittills presenterat ett trovärdigt program som kan skifta tillväxtkurvorna uppåt”, konstaterar Daniel med eftertryck.
Vet vi då hur vi ökar produktiviteten? Eller är utvecklingen dömd att mattas av och historien stelna? En sak är Daniel säker på, det vi håller på med hittills har inte funkat. ”Vi har trott att tillväxt och produktivitet främst skapas genom stramare ersättningssystem och lägre skatter på kapital. Vi har nu sett under 25 år att det har inte löst problemet. Mer av det kommer inte att vara lösningen.”
Produktivitetsfrågan är knappast politiskt neutral. I april 2023 tillsatte regeringen Kristersson en produktivitetskommission som väntas presenteras sin utredning i oktober. Daniel Lind vill erbjuda ett alternativ. ”Produktiviteten bör inte skapas av att människor får sämre liv”, säger han. ”Mycket av tankeramen vi har rört oss i kring produktivitet är att vi ska försämra för de som har det sämst och vi ska göra det lättare för de som är välbärgade. Tillkomsten av vår världsunika marknadsskola baserades bland annat på effektivitetsargument. Nu vet vi att utfallet blev ett annat.”
Det har också fått politiska konsekvenser. En växande mängd forskning har kunnat visa på lokala kausala samband mellan åtstramnings-politik och stöd för radikalhögern. Daniel menar att detta inte bara är djupt osmakligt, utan även att den långsiktiga tillväxten hotas. Se bara på Brexit. I stället är det en progressiv vinnarstrategi att prata positivt om tillväxt men på ett socialt och klimatologiskt bra sätt. ”Hur ser det politiska program ut som både höjer tillväxten och bidrar till bättre liv för fler? Det alltför ensidiga marknadstänkandet har misslyckats både vad gäller tillväxten som sådan, och hur den per automatik tros bidra till klimatmässig och social utveckling.”
En växande mängd forskning har kunnat visa på lokala kausala samband mellan åtstramnings-politik och stöd för radikalhögern.
”Jag tror vi under tio år måste lätta på det finanspolitiska ramverket, mer än vad satsningarna på försvaret kräver. Det kommer inte gå annars. Varifrån ska den inhemska tillväxtens snabbare ökningstakt komma?” Daniel menar att vi måste tillbaka till en investeringsledd tillväxt. ”Inhemskt är det viktigaste problemet att vi underinvesterat i trettio år i vår produktiva förmåga. Med det menar jag vi har inte investerat i bostäder, vi har inte investerat tillräckligt i järnväg och infrastruktur, vatten och avlopp, kraftigt underfinansierat högre utbildning.”
Det skulle inte bara öka produktiviteten utan också få andra, positiva effekter. ”Vi har ju försökt i trettio år med arbetslösheten inom rådande tankeram utan att lyckas. Med den lönebildning vi har i dag i Sverige skulle vi klara av en mycket längre period av hög efterfrågan utan att Riksbanken tvingas höja räntan på något radikalt sätt. Genom att skärpa konkurrensen på produktmarknaderna skulle därför en investeringsledd tillväxt även vara den bästa medicinen mot den höga arbetslösheten.”
Att järnvägen och avloppen är eftersatta är känt men är det inte fler än någonsin som går på högskolan? Har inte den kraftiga expansion av det högre utbildningssystemet som många hoppades skulle revitalisera västvärldens ekonomi på 90-talet misslyckats med att höja produktiviteten? Både ja och nej, menar Daniel.
I fallet Sverige finns det faktorer som gör den högre utbildningen mindre produktivitetshöjande än vad den kunde vara. Bristande och alltmer ojämlika grundskolor gör att första året på universitetet för många behöver vara ett sista år på gymnasiet. I dag är det många som studerar på universitetetet, men resurserna per student har minskat med mellan 30 och 40 procent sedan mitten av 1990-talet.
”Vi har dumsnålat med högre utbildning i trettio år. Vi kan inte leverera utbildning av hög kvalitet om vi drar ner resurserna per student så dramatiskt som vi har gjort. Det har också inneburit att de anställdas villkor har försämrats. Slut på dum-snålheten.” Men även vilken utbildning som erbjuds spelar roll, menar Daniel. För att anpassa utbudet bättre till arbetsmarknadens behov måste den statliga styrningen öka.
Daniel lyfter fram det nya omställningsstudiestödet från 2022 som ett positivt exempel på en produktivitetshöjande insats. ”Det är ett unikt sätt att vässa sådana som är ute i arbetslivet som kan bidra till att öka marginalnyttan av utbildning. Det finns mer att göra där. Man måste säkerställa att det finns kurser, kursutbud och praktiska möjligheter för de yrkesverksamma.”
På frågan om vänstern har haft dåligt självförtroende i tillväxtfrågan svarar Daniel omedelbart. ”Svar ja.” Samtidigt är Daniel otvivelaktigt optimistisk i tongångarna. Forskningen har gått framåt och expertisens åsiktskorridorer skiftat.
”Nu finns det en öppning”, säger Daniel. ”Den öppningen måste Socialdemokraterna och progressiva rörelser fundera på. Hur bygger vi ett samhälle som genererar hög tillväxt och förbättrade livsförutsättningar för fler? Hur mycket ska vi springa i det gamla spåret? Hur mycket måste vi tänka nytt för att skapa det vi säger att vi vill skapa?”
