Branko Milanovic, tidigare ekonom vid Världsbanken och författare till en rad böcker om global ojämlikhet, är tillbaka med en ny bok, ”The Great Global Transformation”. Han är kanske mest känd för elefantkurvan, som i ett enda diagram fångar hur inkomsterna för världens befolkning har utvecklats sedan 1980-talet. De har ökat kraftigt för de lägre skikten i den globala fördelningen, framför allt i Asien, minst för den breda arbetarklassen i västvärlden, som globalt sett tillhör den övre medelklassen, och allra mest för den globala eliten. Därav elefantformen.
I den senare tidens forskning, som är inspirerad av Milanovic, har man följt den globala ojämlikheten tillbaka till 1800-talet och urskiljer tre epoker. Under den första globaliseringen, imperialismens era före första världskriget, ökade ojämlikheten både mellan och inom länder: de industrialiserade kärnländerna tjänade mest på att byta industrivaror mot råvaror, och deras eliter på kapitalets fria rörlighet.
Från första världskriget till 1970-talet fortsatte klyftan mellan väst och resten av världen att växa, men två världskrig, demokratins genombrott och fackföreningsrörelsens framväxt pressade samtidigt ned ojämlikheten inom de flesta länder. Sedan omkring 1980, den nyliberala eran med Milanovics ord, har mönstret vänts: ojämlikheten mellan länder har minskat kraftigt, framför allt till följd av Asiens tillväxt, medan den har ökat inom nästan alla länder. Det är denna epok som elefantkurvan fångar.
Den nya boken handlar om denna epoks politik: dels de geopolitiska konsekvenserna av utvecklingen, dels de inhemska politiska processer som har drivit på ojämlikheten inom länder och den motreaktion som nu börjar ta form.
Det här är en låst artikel. Logga in eller beställ prenumeration för att läsa mer.
