Den politiska debatten har fastnat i valet mellan privat och offentligt ägande. Veronica Nelson tar del av Mariana Mazzucatos nya idé om det gemensamma goda där stat, företag och medborgare skapar värde tillsammans.
”Jag är ordförande för LO. Vi är en lönebildningskartell.”
Unga män med vattenkammat hår, skjorta och pullover drog så hårt efter andan att jag vände mig om för att se om någon av dem hade svimmat. Det var mitten av 2010-talet, jag pluggade på Handelshögskolan och Socialdemokraternas studentklubb hade bjudit in LO:s dåvarande ordförande Karl-Petter Thorwaldsson att föreläsa. Till vår – den lilla minoriteten socialdemokrater på högskolan – stora förtjusning började han med att kasta in en brandfackla.
Som studenter i nationalekonomi fick vi lära oss att utgångspunkten är att den oreglerade marknaden alltid skapar störst värde. Den kanske inte löser allt, men för varje ingripande som syftar till att åtgärda vad marknaden inte kan lösa, så kommer en kostnad i form av lägre totalt värdeskapande. Skatter, tullar, lönebildningskarteller – de driver fram så kallade dödviktseffekter, tar världen längre bort från ett teoretiskt jämviktsläge där människor alltid är lyckliga, lever goda liv och börsen alltid går upp.
Nej, så enkelt är det så klart inte. Ekonomer har aldrig gjort anspråk på att deras teorier nödvändigtvis levererar goda liv. Men goda liv är ytterst vad människor vill ha. Och det är knappast frikopplat från en god ekonomisk utveckling. Så, hur ska ett samhälle åstadkomma båda delar?
”Pris är vad du betalar. Värde är vad du får.”
Problemet, menar nationalekonomen och professorn Mariana Mazzucato, är att verkligheten ofta beskrivs i termerna ovan. Utgångspunkten är värdemaximering, vilket antas stå i konflikt med mänskliga behov. I boken ”The common good economy” argumenterar Mazzucato för att detta är inkorrekt, eftersom värde tenderar att förväxlas med marknadspris, men marknadspriser fångar sällan allt människor värdesätter. Eller, för att citera Warren Buffet: ”Pris är vad du betalar. Värde är vad du får.”
Politikens uppgift i en sådan verklighet blir att korrigera marknadens misslyckanden och skavanker. Reglera bort det som är dåligt och erbjuda service som människor vill ha men som marknaden inte åstadkommer. Det offentliga får på så sätt en kompensatorisk, men aldrig medskapande, roll. Så långt är i och för sig Mazzucatos resonemang knappast revolutionerande. Men, vad som är snudd på, är att hon lanserar en lösning på problemet.
Hennes uppmaning till politiken är att anamma ett nytt angreppssätt. Hon kallar det ”The Common Good Compass”, och väljer just kompassen som liknelse för att illustrera hur dess beståndsdelar bör vägleda politiken i att utforma institutioner och relationer som styr ekonomins funktionssätt.
Kompassen består av fem delar, eller vägledande principer, som Mazzucato menar hänger samman; syfte och riktning, medskapande och deltagande, kollektivt lärande och kunskapsdelning, generell tillgång och vinstdelning, samt transparens och ansvarsutkrävande.
Som ett exempel, så skulle man kunna tänka sig att i stället för att kommuner genomför separata IT-upphandlingar när behov uppstår, så definierar man ett syfte och riktning; Sverige ska bli världsledande i AI-lösningar för offentlig sektor. Och i stället för att låta upphandlingsjurister, som aldrig arbetat i, exempelvis journalsystem, köpa tjänster av IT-konsulter som aldrig satt sin fot i personalrummet på ett sjukhus, så får medarbetare och medborgare som berörs delta genom att labba fram nya tjänster tillsammans med it-bolagen.
Principen om kollektivt lärande skulle i det här exemplet kunna innebära öppen källkod, så att användarna själva kan förbättra tjänsten, och vinstdelning att det offentliga bekostar labbfasen i utbyte mot aktier i bolagen. Slutligen betonar Mazzucato betydelsen av transparens och ansvarsutkrävande som en del av processen från början, och inte som en eftertanke. Vilket format ska labbarna hållas i så att medarbetare och medborgare kan delta utan att vara experter på kodspråk? Hur kan det offentliga säkra upp inhouse-kompetens för att fortsätta vidareutveckla koden i takt med att behoven förändras?
Men att fri konkurrens misslyckades med att lösa ett problem är inte bevis på att staten kommer lyckas bättre.
Efter decennier av en närmast religiös tilltro till marknadens förmåga, lever vi nu med konstant baksmälla efter ändlösa avregleringsexperiment. Längtan efter ordning och kontroll spänner över det politiska fältet, från vänstern med rop på mer offentligt ägande och utförande, till högern med krav på hårdare och bättre kontraktsskrivning. Men att fri konkurrens misslyckades med att lösa ett problem är inte bevis på att staten kommer lyckas bättre. Och hårdare kontraktsskrivning kan aldrig kompensera för att två aktörer ytterst arbetar mot olika mål.
Mazzucato erbjuder en annan väg. Eller, kanske snarare, påminner oss om hur den ser ut. För det hon beskriver rimmar väl med fenomen man som svensk är bekant med; bostadsrättsföreningar, kvalificerade personaloptioner, medbestämmandelagen – listan kan göras lång över svenska exempel på precis det Mazzucato beskriver. Vi kanske bara behöver damma av gamla insikter och lära oss att applicera dem på nya problem. Hur gör man marknaden till tjänare i ett globalt race om dominans inom energiteknologi, läkemedelsproduktion och artificiell intelligens?
Det är torsdag och tre dagar kvar tills vallokalerna stänger. Mikael Damberg presenterar en nyhet; Socialdemokraterna vill se en Chief Technology Officer i Regeringskansliet. En person som river ner myndighetens stuprör och driver dialogen mellan det offentliga och näringslivet. Utspelet flyttade förmodligen ingen väljare i det här valet, men det var inte heller syftet. Jag känner hopp om framtiden.
Veronica Nelson
redaktionsmedlem Tiden
