I år är det hundra år sedan ”socialistprästen” Henrik Fredrik Spak gick ur tiden. Han var den första prästen i Svenska kyrkan som blev socialdemokrat. Joel Stade skriver om en förbisedd gestalt ur arbetarrörelsens historia, och vad han inspirerar till i dag.
Det är sen eftermiddag när Stockholmståget anländer till Enköping. En loj semesterkänsla dröjer sig kvar i ”Sveriges närmaste stad” så här i mitten av augusti. Jag går Drottninggatan ned mot Pastor Spaks park.
Jag minns parken som ganska kal och trist, men det var mer än femton år sedan jag var här senast. Nu är parken vacker med höga häckar och vackra rosor. Arbetarekommunens långvägare Mats O. Karlsson tar emot i parken. Han berättar att det finns två parker till uppkallade efter socialdemokrater i kommunen – Anna Lindhs park i Grillby, och Blombergs park i Romberga, uppkallad efter Metallordföranden och statsrådet Leif ”Blomman” Blomberg (1941–1998). ”Våra rikskändisar” säger Mats stolt.
Anna Lindh och Blomman är välkända, men vem var pastor Spak? Vid mitt besök är det på dagen 100 år sedan han gick ur tiden den 17 augusti 1926. Vid tiden efter sekelskiftet 1900 var han en av landets mest kända folktalare och beryktad som den första prästen i statskyrkan som blev socialdemokrat. Älskad av arbetare som hörde honom tala och av statare i Enköping, hatad av den lokala överheten. Senare kommunist. Tragiskt död för egen hand.
Anna Lindh och Blomman är välkända, men vem var pastor Spak?
Spak var ensambarn, född på Östermalm i Stockholm 1876. Fadern var en måttligt framgångsrik statlig ämbetsman, vilket räckte för att låta familjen ha två pigor. Spak drogs tidigt till kristendomen och blev prästvigd som rekordung, blott 22 år gammal. Han gifte sig med ungdomskärleken Ida och får tjänst som präst i Visby åren runt sekelskiftet 1900.
I sin ungdom och som nybliven präst var Spak djupt konservativ, en kristen fundamentalist. Han såg kyrkan som en integrerad del av staten och förkastade alla tendenser till demokrati i samhället och förnyelse i kyrkan. De norska strävandena att bryta upp unionen med Sverige var han motståndare till. Ett av hans särskilda hatobjekt var frikyrkan.
I sin självbiografi beskriver Spak chocken när han, överklasspojken från Stockholm, får möta den sociala nöden i Visby. Han skriver om den mest ”djuriska förnedring i dryckenskap, sexuell förvildning och allsköns andra laster”. Vid en predikan i stadens fattighus kan han berätta för de församlade att de själva är skyldiga till sin eländiga belägenhet genom sina synder.
Hösten 1901 kan man ana en skiftning i Spaks tankevärld. Spak är då präst i Gävle. I en predikan lyfter han ”den sociala frågan”; de djupa missförhållandena måste lösas genom en sedlig och religiös uppryckning och det är samhällets elit han nu vänder sig till. Rika som bara ser till sig själva hotas av den eviga domen understryker Spak.
Hösten 1901 kan man ana en skiftning i Spaks tankevärld. Spak är då präst i Gävle.
Kritiken mot samhällets eliter blir alltmer ett tema hos Spak. Han radikaliseras genom en växelverkan mellan den sociala nöden han upplever som präst och sin teologiska utveckling – han understryker själv att han inte tar del av socialistiska tidningar eller marxistisk litteratur. Han blir alltmer övertygad om att folket måste befrias från det förtryck de är utsatta för och att han som kristen är kallad till den kampen.
År 1904 kommer Spak till Svinnegarn och Tillinge väster om Enköping. Han och den växande familjen bosätter sig på Vela prästgård. Det är där han kommer att göra sig ett namn. Året efter ”kommer han ut” som sympatisör till den socialistiska saken inför sina prästkollegor. I Svensk kyrkotidning skriver han att det inte är kyrkan, prästerna eller välgörenheten som hjälpt arbetarna, utan socialismen. Den har därigenom ”gått Jesu ärenden”. Prästerna borde därför kämpa med socialismen, inte mot den som dittills. Han avslutar texten med att tillkännage att han nu själv är socialist.
Dessa häpnadsväckande ord inleder en långvarig strid mellan Spak och kyrkans ledning. Bland fattigt folk i församlingen blir Spak snabbt en hjälte.
På prästgården med 22 hektar åkermark inför Spak åtta timmars arbetsdag för anställda och daglönare. Gårdens bibliotek öppnas för församlingsborna och han drar i gång en aftonskola där bygdens ungdomar kan studera astronomi, statskunskap och hälsolära. 80 elever följer utbildningen den första terminen.
Som präst utövar Spak tillsyn över skolväsendet i församlingen, en uppgift han tar på största allvar. Han upptäcker att det saknas barn i klassrummen. Sverige har haft allmän folkskola sedan 1842 men ändå sitter många av statarnas barn inte i bänkarna. Spak kräver att ovilliga skollärare ska ta reda på varför. Det visar sig att barnen ofta saknar skor och kläder. De tvingas dessutom till hårt arbete hos godsägarna. I predikstolen dundrar Spak mot giriga storbönder.
Spak är en skrivande människa i hela sitt liv. Dikter, artiklar, recensioner, predikningar, en roman… Det som ska göra Spak till en välkänd röst i hela landet är Lantarbetarfrågan i två band, som utkom 1907–08. Verket är en blandning av sociologisk studie av lantarbetarnas villkor, agitationsskrift och personlig berättelse. Det är här han skriver ”Emedan jag försökte vara kristen, nödgades jag mot min vilja bli demokrat”, en sentens som trycktes och spreds på vykort.
Det är godsägarna som är skyldiga till detta förtryck – statarna tvingas till och med till sabbatsbrott genom arbete på söndagarna!
Spak redovisar siffror och statistik om drängar, daglönare, torpare och framför allt statare, de allra fattigaste. Arbetarna på landet har sämre villkor än arbetarna i stan framhåller han – en passning till en arbetarrörelse främst av och för det urbana proletariatet. Han skriver om vad han själv sett av elände som församlingspräst i Uppland. Det är godsägarna som är skyldiga till detta förtryck – statarna tvingas till och med till sabbatsbrott genom arbete på söndagarna! Lantarbetarfrågan avslutas med politiska förslag: förbud mot barnarbete, statliga yrkesskolor, arbetarskyddslagstiftning…
Boken debatteras livligt i dagspressen och synpunkterna följer de ideologiska linjerna. Spak blir hjälte i vänsterpressen, de liberala tidningarna är ljumt positiva och i högerpressen är kritiken skarp. Det är nu Spak blir medlem i Enköpings arbetarekommun, den första prästen i statskyrkan att bli organiserad socialdemokrat. Han blir också medlem i partiets ungdomsförbund (trots att han är över 30 år gammal) och ansluter därmed till partiets vänsterflygel. Nästan direkt utses han till delegat på det socialdemokratiska partiets kongress. Han blir livslång och stridbar nykterist. Han blir snudd på riksdagsman.
Spak bjuds in att agitera runt om i landet. Snart är det bara Kata Dalström som drar större publik i folkparker och på förstamajmöten. Parallellt är han med och bildar fackföreningar för lantarbetarna runt om i Uppland. I flera fall sker de konstituerande mötena hemma i prästgården.
Storstrejken 1909 skärper de politiska motsättningarna. Storbönderna i trakten skickar upprörda skrivelser till domkapitlet för att få tyst på den radikale statskyrkoprästen. Ärkebiskopen J. A. Ekman i Uppsala hotar med att flytta på Spak till en annan församling. Under en tid är han sjukskriven. Det hindrar honom inte för att orsaka ny kontrovers.
Katarinas stora kyrkorum är välkänt för mig: Jag gifte mig i det södra koret och båda mina barn är döpta här. Katarina kyrka, som ligger på Södermalm i Stockholm, är ett präktigt barocktempel från 1600-talet. Här sökte Spak tjänst som pastorsadjunkt mitt under brinnande storstrejk. Det hade så klart varit ett rejält kliv i karriären: Från den uppländska landsbygden till den växande huvudstaden. Men det fanns flera kandidater till tjänsten och innan beslutet skulle de provpredika inför församlingen.
Dagens kyrka är annorlunda än när Spak var här. Våren 1990 brann Katarina och den enorma kupolen rasade in. Inredningen är ny. Stadsdelen är också förändrad. Då en stadsdel för arbetskarlar, cigarrarbeterskor, arbetslösa och fattigvårdsbarn. Hur många av de som samlades för att höra Spak var själva lockoutade eller uttagna i strejk? I dag kostar bostadsrätterna i kvarteren uppåt 110000 kronor per kvadratmeter.
Ämnet för provpredikan var ”Jesus och de små”, vilket ger Spak goda möjligheter att komma in på strejken. Den stora kyrkan var fylld till sista platsen. Medan andra präster och biskopar fördömer de strejkande frammanar Spak bilden av Jesus som står med arbetarna. Han avslutar med en bön:
Där du stod, där vill jag stå
I din kamp och fara,
I din möda för de små,
De betrycktas skara
Stå, där du, o Herre, stod,
Gå den väg du trådde,
Tills du äntligt i ditt blod,
Korsets slutmål nådde.
Predikan leder till debatt i pressen. ”Manliga ord från predikstolen” tycker Socialdemokraten och Arbetet utnämner Spak till ”Socialisternas präst”. Högerpressen kräver att Spak ska tvingas bort från prästämbetet. ”En ohöljd predikan av hatets religion” skriver Helsingborgsposten.
”Manliga ord från predikstolen” tycker Socialdemokraten och Arbetet utnämner Spak till ”Socialisternas präst”.
Ärkebiskopen känner sig manad att kommentera. Likt Pontus Pilatus tvår han sina händer: Det är tekniskt omöjligt att besluta om någon formell reprimand mot Spak då predikan skett medan Spak var sjukskriven, menar biskopen. Vem ska övertygas av det resonemanget?
När församlingen röstar får Spak 681 röster, motkandidaten får 345. Men kyrkan tillämpar graderad rösträtt. När inkomster vägs in får Spak 1332 röster och motkandidaten 2 738.
Arbetarrörelsen förlorade storstrejken och Spak fick inte jobbet på Södermalm. Spak får resa hem till Vela prästgård. Där har Ida fött deras fjärde barn.
I Enköping fortsätter de lokala stormännen sitt krig mot den förhatlige prästen. I juni 1910 skriver 22 bönder en skrivelse om att det sker socialistiska möten i prästgården och att Spak sprider ”ungsocialistisk litteratur av den mest vederstyggliga art”. De kräver att Spak ”avkragas” – skiljs från ämbetet. Spak försvarar sig: Att han är socialdemokrat är inget brott! Och ”Sveriges kyrka är icke en överklasskyrka” som står i arbetsgivareföreningens och högerpressens sold.
Domkapitlet friar Spak. Att vara socialdemokrat räcker inte för avkragning, men domkapitlet markerar samtidigt mot ”politisk agitation” och uppmanar biskopen att visitera i Spaks församling. Det blir till sist en bok som skiljer Spak från prästämbetet.
De skickliga bibliotekarierna på Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek i Flemingsberg tar fram Gammal och ny moral till mig ur magasinet. Jag läser de knappt hundra sidorna en dag när det är lugnt i läsesalen.
En ociviliserad vilde kan inte anklagas för att vara omoralisk, men direktörerna som lockoutar arbetare känner det kristna budskapet och bryter mot det
I Gammal och ny moral presenterar Spak sin egen historiefilosofi. Från början rådde en ”vilddjursmoral” där den starke härskade och grymheten rådde skriver han. Men ett antal viktiga män i historien förde det moraliska tänkandet framåt och viktigast av dem var Jesus. De står för solidaritetsmoralen. Men kampen mellan gammal och ny moral fortsätter – i storstrejken stod arbetsgivarna och högern för vilddjursmoralen medan arbetarna och socialdemokratin stod för solidaritet. En ociviliserad vilde kan inte anklagas för att vara omoralisk, men direktörerna som lockoutar arbetare känner det kristna budskapet och bryter mot det. Däri ligger deras brott, menar Spak.
Genom retoriken från Gamla testamentets profeter understryker Spak radikaliteten i budskapet: ”Ve den (…) som låter sin nästa arbeta utan betalning och inte ger honom lön” (Jeremia), ”Ty jag vet att era brott är många och era synder otaliga, ni som förtrycker oskyldiga och tar mutor och hindrar de fattiga att få sin rätt” (Amos).
Spaks bok är utgiven på partiets förlag och har försetts med ett förord av partiordföranden själv, Hjalmar Branting. Denna ställer sig bakom begreppsparet vilddjursmoral och solidaritetsmoral, men påpekar samtidigt att Spak skriver fram en kristen socialism som ligger vid sidan av partiets officiella där det är Marx’ tänkande som utgör grunden. Att partiet ger ut Spaks filosofi med partiledarens förord ger innehållet status av en parallell ideologi, en kristen humanism som alternativ till marxismen.
”Jag anar följderna” och ”Skall nu kalken drickas?” skriver Spak i efterskriften till ”Gammal och ny moral”. Han vet att han provocerar. Han tar också sig själv på mycket stort allvar. I Markusevangeliet är det Jesus själv som talar om att ”dricka kalken” syftande på korsfästelsen.
Efter att ha läst ”Gammal och ny moral” tycks ärkebiskop Ekman slutgiltigt ha tröttnat på sin radikala präst. Han kallar till sig Spak och uppmanar honom att själv avsäga sig ämbetet. Spak går med på det – eventuellt under tillfällig sinnesförvirring. Men kanske hoppas han att domkapitlet ska vägra acceptera avsägelsen? Han har god kontakt med flera av de herrar som ska godkänna begäran, bland annat professor Nathan Söderblom som argumenterat för ett närmande mellan kyrkan och arbetarrörelsen. Men domkapitlet accepterar avsägelsen. Spak känner sig sviken av Söderblom och kyrkan.
Nu börjar problemen för Spak och hans familj. Efter att ha lämnat prästgården försöker han sig på livet som lantbrukare i Enköpingstrakten. Det går i några år, men någon bonde är inte Spak. En stor del av tiden är han på talarturnéer. Den omvittnade givmildheten och gästfriheten har han knappast råd med, men han fortsätter ändå.
I Socialdemokraterna drar det ihop sig till en sammandrabbning mellan reformister och den radikala partivänstern som Spak tillhör. På partikongressen 1911 stöder han Zeth ”Z” Höglund. Han får kongressen med sig på att uttala att jorden inte är ett medel att ”tillägna sig frukterna av andras arbete”. Senare väljs han in som suppleant i partistyrelsen. Han kritiserar riksdagsgruppen och snart också partiordföranden. ”Vi skola inte äta oss in i det borgerliga samhället. Vi skola störta det.”, skriver han på hösten 1911.
1919 argumenterar han för att hans nya parti ska ansluta sig till den moskvastyrda Komintern. Komministern har blivit kommunist.
När partiet till sist sprängs 1917 tillhör Spak vänsteroppositionen. Han är med och grundar Socialdemokratiska vänsterpartiet. När bolsjevikerna tar makten i Ryssland välkomnar han nyheten. 1919 argumenterar han för att hans nya parti ska ansluta sig till den moskvastyrda Komintern. Komministern har blivit kommunist.
Föga förvånande blir inte HF Spak speciellt framgångsrik som kommunist. I stället för att försvara sig från anklagelser från biskopar hamnar han nu i konflikt med partikoryféer som inte uppskattar Spaks okonventionella resonemang. Spak tvingas till anpassning. 1923 ansluter han sig till en strikt materialism som utesluter kristen tro. In i det sista skriver han varmt om Jesus, men nu som revolutionär.
Spaks tillvaro börjar haverera i början av 1920-talet. Han tvingas sälja gården utanför Enköping och flyttar till Halland och hustruns släkt. Han har sex barn, skulder och ett äktenskap på upphällningen. Spak lämnar familjen och flyttar hem till modern i Stockholm. I maj 1926 begär han utträde ur Sveriges Kommunistiska Parti, som det nu heter, av hälsoskäl. I augusti går han bort. Akut förgiftning anges i journalen och ”Veronal”, ett vid tiden vanligt sömnmedel.
Spak var vid tiden för sin död femtio år gammal.
När Gävle partidistrikt bjöd in till vårfest 1908 var både HF Spak och pionjären August Palm inbjudna för att tala. Det är Spaks namn som står överst på affischen och med större bokstäver.
Över sjuttio år senare, 1979, gav Enköpings broderskapsgrupp ut en jubileumsskrift om arbetarrörelsens historia i staden. Här finns flera texter av åldrade partimedlemmar som minns Spak från hans tid i Vela prästgård. Det är rörande vittnesmål. Det är uppenbart att han gjorde ett oerhört intryck på statarungarna som skriver om honom 70 år senare.
I dag är den en gång så berömde ”socialistprästen” i stort bortglömd, till skillnad från hans samtida som ”Kata” och ”Z”. I de kyrkohistoriska översiktsverken nämns han inte. Det är bara arbetarrörelsen i Enköping som håller minnet vid liv.
I dag finns parken kvar. Mellan 1993 och 2019 hölls här årliga möten i maj med inbjudna gäster som talade över Spak. (Av en händelse besökte jag mötet 2009 och hörde då om Spak för första gången.) Namnkunniga talare. Mats O. Karlsson påpekar att tre biskopar talat. En sorts revansch.
Det dröjde tills 1945 innan statarsystemet avskaffades och kollektivavtal tecknades mellan arbetsgivarna och Svenska Lantarbetarförbundet. Vinnarna skriver historien och Spak var sannerligen ingen vinnare. Snarare en Don Quijote-figur, ständigt i kamp för skiftande ideal. Det finns något romantiskt över den tragiske hjälten. Men det fanns också en hustru och sex barn som tvingades se sin tillvaro haverera till följd av Spaks lidelser.
Med sin stridbarhet och kompromisslösa integritet står Spak i en luthersk tradition. Luthers metod var att införa det egna samvetet som en avgörande teologisk auktoritet, mot kyrkans hierarki. Men Luther lyckades med sin revolution, medan Spak gick bort sig i sin.
Den katolske ärkebiskopen i Brasilien Hélder Câmara konstaterade på 1960-talet: ”När jag ger mat åt de fattiga kallar de mig ett helgon. När jag frågar varför de fattiga inte har någon mat kallar de mig kommunist.” Befrielseteologerna i Latinamerika gjorde samma teologiska analys som Spak.
I Enköping anas skymningen. Jag hinner med en kaffe med Mats på klassiska kafé Drott och samtal om den lokala valrörelsen innan det är dags att ta tåget tillbaka.
Det är något odelat vackert i att en tragisk gestalt som Spak ändå får leva kvar på den ort där han gjorde sitt främsta avtryck. Hans politiska snedsteg och självförbrännande liv är förlåtna.
Tänk om Spaks kristna socialism och humanism hade kunnat utvecklas till ett ideologiskt fundament för socialdemokratin? Både före och efter Spak har kristna läst samma bibelord och inspirerats av radikaliteten i det kristna budskapet. Gudsriket och befrielsen är en möjlighet här och nu!
Joel Stade
redaktionsmedlem Tiden
