Det är lättare att vinna en debatt än att få fyra partier att styra tillsammans. Jonas Nygren skriver om förhandlingar, politiska låsningar och lärdomar i en kommun där blockpolitiken inte räcker till.
Svensk politik levde länge på idén om två block. Rödgrönt mot borgerligt. Vinnaren styrde, förloraren opponerade. Det passade i tv-studior och för partistrateger, men allt sämre i verkligheten.
Efter höstens val är Socialdemokraterna i en situation där vi behöver söka brett samarbete, såväl på riksplanet som i regioner och kommuner. Det är fullt möjligt för Socialdemokraterna att samarbeta över blockgränsen, och kanske har det blivit än mer nödvändigt om det nationella valresultatet återspeglar sig bland mandaten i kommunerna. Men det kräver mod och riktning.
Psykologi i förhandling är viktigt, på ytan kan läget ses som extra utmanande då Socialdemokraterna, tillsammans med Sverigedemokraterna, tappar mandat som det ser ut nu. Samtidigt går Moderaterna oväntat starkt trots att Liberalerna lyckades ta sig över 4-procentsspärren med god marginal. Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Centerpartiet ser sig som vinnare.
Även fast Socialdemokraterna tappar så är man i ett besvärligt läge fortsatt störst med god marginal. Magdalena Andersson kan gå in i förhandlingen med trygg vetskap om att Vänsterpartiet och Miljöpartiets politiska inflytande nästa mandatperiod är beroende av att Socialdemokraterna bildar regering. I många kommuner och regioner är resultatet snarlikt. Det kan konstateras att läget är svårt, men inte omöjligt.
Här finns också lärdomar att göra från hur vi gjort förut.
Jag tillträdde som kommunstyrelsens ordförande i Sundbyberg den 1 maj 2010. På valnatten, bara några månader senare, satt vi ett stort gäng ganska trötta socialdemokratiska valarbetare i Folkets hus på Sturegatan. Läget var spänt. Moderaterna var segervissa. Det kan kännas avlägset, men efter fyra år med Fredrik Reinfeldt pekade det mesta mot att Moderaterna skulle bli det stora dominerande partiet i svensk politik. Med ett nästan ointagligt stöd i storstädernas medelklass.
Sent på kvällen stod det klart att ett helt nytt läge uppstått: 24 mandat för de rödgröna, 23 för de borgerliga och två för Sverigedemokraterna. Redan under natten tog jag kontakt med Liberalerna. Vi bjöd samtidigt in Miljöpartiet och Vänsterpartiet till förhandlingar. Men de lokala röda linjerna gjorde läget närmast omöjligt. Ingen ville samarbeta med SD. De borgerliga vägrade samarbeta med V. MP vägrade förhandla utan V i rummet. Liberalerna vägrade förhandla med V. KD och C vägrade förhandla utan Liberalerna.
Det blev två rum, flera låsningar och mycket lite rörelse framåt. Efter några veckor försökte vi samla alla berörda partier i samma rum. Det slutade med att V gick därifrån.
I mitten av november, efter två månaders förhandlingar, var S, MP, KD, C och L överens om att bilda ett nytt majoritetsstyre. Vi förberedde pressutskick och andades ut – äntligen! Det enda som återstod var rena formalia, ett beslut i varje parti och sedan ett offentliggörande. Vi höll möte i arbetarkommunen som accepterade överenskommelsen. Allt var klart – trodde jag.
För samma kväll ringde Liberalernas gruppledare mig. Hans parti hade sagt nej och valt att gå i opposition. Förhandlingarna fick börja om. Till slut kunde vi ändå formera ett nytt styre med S, MP, C och KD. För att få igenom förslag i fullmäktige krävdes stöd av antingen Liberalerna eller V.
Jag trodde naivt nog att fokus efter att en majoritet var säkrad skulle vara på att styra kommunen. I stället följde fem år av ständiga förhandlingar. I varje fråga krävdes diskussion, förankring och samarbete mellan minst fem partier. Efter dessa år, och när det nu runnit en del vatten under broarna, kan jag konstatera att jag tagit med mig ett antal konkreta lärdomar av den prövande politiska situationen. De flesta förstår att det är svårt att styra när det är splittrat, ändå underskattar nog många vad det kräver.
Det räcker inte att vinna en omröstning eller samla en majoritet på papperet. Ett styre måste hålla också när det blåser, annars kommer partier hoppa av för att rädda sitt eget anseende kortsiktigt. Det påverkar också hur vi behöver planera för valrörelser – det är inte på valnatten som det avgörs hur styret blir, det är veckorna efter valet som är avgörande.
Lärdom ett – ideologi vs förhandling. Jag var bättre tränad för ideologisk konflikt än för hantverket att förhandla. Detta gäller nog i princip alla i vårt parti, särskilt om man som jag har en bakgrund i ungdomsförbundet. I SSU fick jag som ung en stark skolning i idédebatt och analys, men nästan ingen träning i hur överenskommelser byggs. Den kunskapen fick jag lära mig senare – till ett högre pris än nödvändigt. Hade jag haft den tidigare hade jag gjort färre misstag och varit en bättre ledare från början.
Den som vill styra med andra partier i en mer osäker miljö behöver förbereda sig, sätta sig in i vad som är viktigt för det andra partiet och var det går att mötas. Förhandlingsstrategi bör inte vara något som improviseras efter valet, utan en del av det långsiktiga politiska arbetet.
Lärdom två – oväntat samarbete kan fungera bäst. Under mina fem år i Sundbyberg hann jag samregera med alla partier utom M och SD. Lättast att samarbeta med var Kristdemokraterna. Det kan låta oväntat, men i Sundbyberg mötte jag företrädare som tog uppdraget på allvar. Ideologiskt var vi inte alltid nära. Men vi delade en grundsyn: att få vardagen att fungera för människor och att samhället måste hålla ihop.
Vi tog beslut om att värna allmännyttan, satsa på fritidsgårdar och fick arbetslösa i arbete. Vi kom från olika håll ideologiskt men kunde mötas i kommunpolitikens högst praktiska vardag där människornas liv och väl var i fokus. Svårast att samarbeta med var Centerpartiet. I det samarbetet var det dessutom en återkommande, högst konkret konflikt: vem ska klippa bandet? Ja, alltså i samband med invigningar.
Lärdom tre – bred samverkan kräver tydlighet. Ju fler partier som ingår, desto klarare måste den gemensamma riktningen vara. Prioriteringar måste formuleras tidigt, ansvarsfördelningen vara begriplig och tidshorisonten längre än en enskild budgetprocess. Minoritetsstyren bör inte heller reflexmässigt betraktas som svaga. Rätt utformade kan de skapa bättre beredning, större lyhördhet och mer genomtänkta beslut. I grunden kräver minoritetsstyre mer av information tidigt i processerna, vilket förhoppningsvis leder till bättre genomarbetade förslag och att det tas hänsyn till fler, förhoppningsvis kloka, inspel och åsikter.
Lärdom fyra – det handlar om förtroende, ledarskap och mellanmänskliga relationer. Lokalt ansvarstagande följer inte alltid rikspolitikens konfliktlinjer, och det ska det heller inte göra. Kommunpolitiken fungerar bäst när den tar sin utgångspunkt i invånarnas vardag: skolan, tryggheten, stadsutvecklingen, äldreomsorgen och ekonomin. För att lyckas krävs samsyn kring ledarskap och förtroende för varandra. Då måste man ibland samarbeta med andra än man först trodde – och ibland avstå från samarbeten som ser starka ut på papperet men inte håller i praktiken.
Den avgörande konfliktlinjen i svensk politik går inte bara mellan höger och vänster, utan mellan ansvar och positionering. Mellan dem som gör det svåra arbetet för att hålla ihop ett styre – och dem som vårdar sin renlärighet från sidan.
Lärdom fem – att styra en kommun är ett gemensamt projekt. Sundbyberg som många andra kommuner präglades på min tid av tanken om den starke ordföranden. Den folklige ledaren som gick Sturegatan fram och tillbaka, fångade upp synpunkter från medborgarna på Coop om allt från trasiga parkbänkar till hål i gator. Och som med en stabil hand såg till att lösa medborgarnas problem. I en tid där varje mandat blir avgörande för att styra, går det åt båda hållen. Alla partiers ansvar för att få ihop ett fungerande styre är lika stort.
Det innebär att alla partier behöver bli bättre på att vikta sina egna förslag gentemot en helhet. Vad är viktigt att få igenom när, hur viktig är ett politiskt uppdrag jämfört med en politisk reform? Det jobbet måste göras för att kunna väga de politiska intressena mot varandra under förhandlingen.
Samarbetet i Sundbyberg fungerade väl, men tog slut den 13 november 2015 när Centerpartiet valde att lämna. Jag ser fortfarande det uppbrottet som ett misslyckande. Förklaringarna är många. I valet 2014 gick Socialdemokraterna framåt vilket ledde fram till rödgrön majoritet. Men då det fanns stora utmaningar i vårt samarbete med Miljöpartiet valde vi att bilda ett minoritetsstyre tillsammans med V, KD och C. Vilket ledde fram till att vi fick en majoritet emot oss i kommunfullmäktige vars enda mål var att försvåra för minoriteten. Efter ett år höll det inte längre, när vi var på väg att förlora budgeten i KF, strax före detta valde C att hoppa av.
I backspegeln blir det tydligt att jag inte lyckades säkra att alla i vårt samarbete såg sig som vinnare. Sundbybergs framgång blev i alltför hög grad Socialdemokraternas framgång. Vi lade inte tillräckligt med tid på att bli ett gemensamt lag, samtidigt som det fanns stora utmaningar i hur vi som individer i styret fungerade ihop.
Strax därefter bildades en majoritet bestående av M, MP, C, KD och L. Efter ett halvår uteslöts MP:s gruppledare ur samarbetet och resterande mandatperiod präglades av politisk oreda.
Det var ett misslyckande för alla oss som försökt samarbeta – men framför allt var det ett misslyckande i styrning och samarbete som gick ut över kommuninvånarna. För att kunna leverera den bästa möjliga politiken till medborgarna krävs att företrädarna är väl förberedda på att styra genom att samarbeta. Under mina år som kommunstyrelsens ordförande var det ofta det som medborgare jag träffade återkom till – de uppskattade att Sundbyberg styrdes av en bred koalition över de traditionella blockgränserna.
Arbetet för Magdalena Andersson börjar nu på nationell nivå, men som parti har vi lokalt gjort det många gånger förut.
Jonas Nygren, tidigare kommunstyrelsens ordförande Sundbyberg
