Ett maktskifte löser inte socialdemokratins långsiktiga problem. De kommande fyra åren måste användas till att förändra Sverige och även människors föreställningar om vad politiken kan åstadkomma, menar Elfva Barrio.
Ambivalens är känslan som många bär på när den här texten skrivs tisdagen efter valet. Det verkar som att det blir regeringsskifte, vilket är bra. Men de tjugo åren av högermajoritet i Sveriges riksdag kommer att bli tjugofyra. Socialdemokraterna gör sitt sämsta val sedan den allmänna rösträtten infördes.
Den sittande regeringen ser ut att förlora makten samtidigt som oppositionens största parti gör ett historiskt svagt val.
Den sittande regeringen ser ut att förlora makten samtidigt som oppositionens största parti gör ett historiskt svagt val. Det går därför inte att nöja sig med att konstatera att väljarna har tröttnat på högerstyret. Den mer besvärliga frågan är varför denna trötthet inte i större utsträckning har omsatts i ett stöd för socialdemokratin.
Analyserna florerar redan. För stort fokus på risken för tolv sverigedemokratiska ministrar, säger vissa. För lite fokus på vår egen politik, säger andra. Båda har kanske en poäng.
Varningen för ett ökat sverigedemokratiskt inflytande har dock varit intuitivt för många av oss. Sverigedemokraternas politiska projekt handlar ju om något vi fördömer: om vilka som anses höra till, vilka som betraktas som ett problem och vilka samhällsproblem som görs till konsekvenser av människors ursprung snarare än av politiska och ekonomiska strukturer.
Men det vore samtidigt för enkelt att förklara valresultatet med hotet om deras inflytande. Socialdemokraterna
har gått till val på ett program som i flera avseenden är det mest progressiva på decennier. Ändå har vi inte lyckats omvandla det till det breda folkliga stöd som ett sådant program skulle behöva.
Kanske ligger en del av svaret i något så enkelt som att borgare trots allt är borgare. Det finns en gräns för hur långt socialdemokratin kan växa genom att vara det parti som missnöjda borgerliga väljare tillfälligt lånar ut sin röst till. Om socialdemokratin långsiktigt ska växa måste också stödet för socialdemokratins idéer växa.
Det är en viktig skillnad. Val kan vinnas genom att väljarna vill byta regering, men en politisk rörelse byggs genom att människor vill se samhället förändras i en viss riktning.
Det finns en gräns för hur långt socialdemokratin kan växa genom att vara det parti som missnöjda borgerliga väljare tillfälligt lånar ut sin röst till.
Det är därför valanalysen inte kan skjutas på framtiden. Det handlar om att förstå vilket samhälle väljarna uppfattar att de lever i, vilka problem de ser, vilken framtid de kan föreställa sig, och varför de väljer vissa politiska svar framför andra. Allt detta är avgörande att förstå inför att den politiska inriktningen stakas fram för mandatperioden.
Här blir utvecklingen bland unga särskilt intressant. Sverigedemokraterna backar för första gången i ett riksdagsval. Bland förstagångsväljarna rasar de. Socialdemokraterna går från tredje till näst största parti bland de allra yngsta, om än med ett oförändrat valresultat, enligt Valu. Samtidigt är Moderaterna fortsatt störst bland förstagångsväljarna, med 30 procent.
Det är svårt att få ihop detta till berättelsen om en entydig vänstersväng bland unga. Men det är också svårt att avfärda utvecklingen som ett stöd för status quo. Bland väljare mellan 22 och 29 år blir Socialdemokraterna största parti. Kanske är det så att politiska erfarenheter förändrar hur människor betraktar samhället. Den som har hunnit möta arbetsmarknaden, bostadsmarknaden och vuxenlivets ekonomiska villkor kan också ha hunnit ompröva vissa av de föreställningar man bar med sig som förstagångsväljare.
Det är naturligtvis bara en möjlig tolkning. Men det finns en annan observation som jag tycker är svårare att bortse från.
När jag har pratat med unga människor på landets olika campus har jag mött en påtaglig uppgivenhet inför sakernas tillstånd. Men nästan lika påtaglig är entusiasmen inför möjligheten att bygga något annat. Det finns en politisk frustration som inte nödvändigtvis är konservativ. Tvärtom kan den bottna i en känsla av att alltför lite förändras.
Socialdemokraterna måste tro på opinionsbildandets kraft. Vi behöver inte bara beskriva problemen bättre. Vi behöver förskjuta föreställningen om vad som är politiskt möjligt. Socialdemokratin har tidigare lyckats göra sådant som en gång betraktades som radikalt till självklarheter.
Det kräver en berättelse om varför förändringen är nödvändig, vilken riktning den ska ta och vilket samhälle den ska skapa. Politik handlar trots allt inte bara om fördelningen av resurser här och nu. Den handlar också om människors föreställningar om framtiden.
Politik handlar trots allt inte bara om fördelningen av resurser här och nu. Den handlar också om människors föreställningar om framtiden.
Och det leder oss till den kanske mest omedelbara frågan efter valet. Ulf Kristersson verkar få lämna posten som statsminister. Men ett regeringsskifte är inte detsamma som ett politiskt skifte. Socialdemokraterna behöver samla tre partier, varav ett är betydligt mer olikt de andra i sin beskrivning av samhällsproblemen. Jag är ändå övertygad om att det går att hitta gemensamma grunder att stå på.
Det är här de kommande åren blir avgörande. Om regeringsskiftet bara innebär att en ny regering förvaltar nyliberal politik kommer valet 2030 att bli svårt att vinna. Regeringsmakten måste användas till något mer än att administrera någon annans politiska projekt.
Socialdemokratin behöver därför gå in i regeringsställning med ambitionen att skyndsamt förändra Sverige. Det finns konkreta samhällsproblem som inte kan lösas genom fortsatt förvaltning: bostadsbristen, arbetslösheten, den pressade välfärden, den gröna omställningen och den växande känslan av att framtiden blivit mindre tillgänglig.
Och så behöver vi synliggöra makten. Att ifrågasätta hur få som får ta del av värdet som skapas måste återigen bli en del av socialdemokratins ryggmärg.
Gör vi det här på rätt sätt kan 2030 bli året då vi gör upp med decennier av högermajoritet i Sveriges riksdag. Då kan vi också göra upp med det ok som nyliberalismen har varit för vårt samhälle och vårt parti.
Det är dags att ta socialdemokratins kraft på allvar.
Elfva Barrio
förbundsordförande S-studenter
