Frågan om våra demokratiers självförsvar har funnits med alltsedan 1918. I dag riktas intresset framför allt mot 2026 års mellanårsval i Förenta staterna, 2027 års presidentval i Frankrike och det fortgående hastiga sönderfallet i England, Tyskland och Italien. På alla dessa olika håll fruktar demokratins teoretiker för vad som kan vara på väg att inträffa. Vad händer om majoritetsstyre i kombination med politisk liberalism inte förmår hålla stånd mot den populistiska flodvågen?
Slående är hur länge efter 1989 det dröjde innan teoretikerna började rädslas för vad populismen kunde föra med sig. Behovet av självförsvar diskuterades knappast alls under de första decennierna efter murens fall.
Det som då främst diskuterades var konsekvenserna av Sovjetunionens upplösning. Uppgörelsen med apartheid och störtandet av de latinamerikanska militärdiktaturerna bidrog också till att skymma sikten för populismen som ett tredje grundalternativ vid sidan av demokrati och diktatur.
Konkret handlar det om att populisten anser sin egen rörelse ensam företräda folket i singularis. Vederbörande avfärdar principiellt hänsynstagande till vad övriga partier, media, domstolar och organiserade intressen har att säga. Det som räknas är den fria och oförfalskade folkviljan. Formellt iakttas reglerna. Men informellt är dessa helt eller delvis satta ur spel.
Det här är en låst artikel. Logga in eller beställ prenumeration för att läsa mer.
