När Sverige går till val nästa år är det efter 20 år av borgerlig majoritet i riksdagen. Så länge detta faktum kvarstår spelar det mindre roll vilka som sitter i regering, skriver Payam Moula.
På valnatten den 18 juni år 2015 meddelar den danska statsministern Helle Thorning-Schmidt sin avgång. Det blå blocket har blivit störst och Socialdemokratiet förlorar makten. Men redan två dagar senare väljs Mette Frederiksen till ny partiledare. Vid tillfället var hon 37 år gammal.
Den nyvalda blå regeringen behåller sin ledning i opinionen i ungefär ett halvår. Därefter tar Mette över initiativet och det röda blocket blir större i opinionen ända fram till valet 2019. Då får den röda sidan majoritet, även om Socialdemokratiet backar marginellt från 26,3 procent till 25,9 procent.
Efter valet 2019 bildar Frederiksen en minoritetsregering bestående av enbart socialdemokrater och den röda sidan behåller sin ledning under nästan hela mandatperioden.
Valdagen 2022 blir därför ännu en framgång. Det röda laget blir återigen störst och Socialdemokratiet gör sitt bästa val på tjugo år. Mette blir omvald som statsminister och väljer den här gången att bilda regering över blockgränsen, men hon gör det ur en styrkeposition givet majoritetsförhållanden i Folketinget.
Och på så vis fortsätter dansk politik. Även efter det senaste valet har den röda sidan varit störst, och vore det val i dag skulle Frederiksen sannolikt bilda sin tredje regering.
Ojämlikheten är grotesk, välfärden kroniskt underfinansierad och arbetslösheten över 10 procent. Samhällsproblem som högern blundar för.
Situationen är på sätt och vis den omvända jämfört med Sverige. Här hemma sägs det ibland att en avgörande orsak till dagens samhällsproblem ligger i att högern haft majoritet i riksdagen sedan 2006. Och visst, det ligger mycket i det. Ojämlikheten är grotesk, välfärden kroniskt underfinansierad och arbetslösheten över 10 procent. Samhällsproblem som högern blundar för. Men Danmarks erfarenheter visar att socialdemokratins uppgift inte bara är att vinna regeringsmakten. Det gäller att vinna riksdagen.
Medan Mettes socialdemokrater lyckats skapa en vänstermajoritet så tycks den svenska arbetarrörelsen nästintill gett upp hoppet om en sådan. Strategin under Löfven var att få ett så starkt valresultat som möjligt som parti och därefter förhandla med marknadsliberala partier. Det är en strategi som visade sig vara svag. S styrde Sverige under åtta år, med olika partier i regering och i samarbeten, men med borgerliga kompromisser eller på deras nåder. De reformer som behövdes för att lösa stora samhällsproblem uteblev.
Därför måste frågan ställas till hela arbetarrörelsen:
Hur ser lo:s plan ut för attt fler av deras medlemmar ska återvända till S från det blåbruna blocket? Hur ser partiets plan ut att bilda en vänstermajoritet efter nästa val?
Jag har själv under mandatperioden lutat åt att en rödgrön majoritet där Centerpartiet, under ledning av Demirok, ingår skulle vara bättre än tidigare alternativ. Med tre partier till vänster och ett ”i den breda mitten” skulle helheten kunna bli mer röd än något annat. Men det förutsätter att alla partier vill ingå i ett sådant samarbete, vilket inte tycks vara fallet. Som Centerpartiet själva beskriver i sin valanalys från 2022 så drömmer sig delar av partiet bort till en återförening med borgerligheten, trots att C:s väljare föredrar Socialdemokraterna.
Så, om Centerpartiet inte vill, vad återstår då? I grunden är riksdag viktigare än regering. För oavsett hur en framtida regering ser ut så är det styrkeförhållandena i riksdagen som avgör regeringens politik.
Magdalena Andersson står därför inför samma uppgift som Mette Frederiksen redan lyckats med: att åter göra partiet till ett självklart arbetareparti och vinna tillbaka lo-medlemmarna. Det är så en röd majoritet kan byggas över tid.
Lågutbildade invandrare i Danmark är i dag tryggare och har bättre levnadsvillkor än motsvarande grupper i Sverige.
Att jag förespråkar den danska vägen är kanske inte överraskande, jag står dem ideologiskt nära. De driver en mer vänsterinriktad ekonomisk politik, har en mer progressiv fördelningspolitik och en tydligare klassanalys. Och medan vi ibland fastnar i diskussioner om vilken ”ton” man har kring invandring så är danskarna på god väg att faktiskt avskaffa sina utsatta områden. Lågutbildade invandrare i Danmark är i dag tryggare och har bättre levnadsvillkor än motsvarande grupper i Sverige.
Motståndet mot den danska vägen finns på flera håll inom arbetarrörelsen, men just nu framträder det tydligast i synen på den ekonomiska politiken. För även om det återstår mycket arbete med att tydligare framhäva klass- och jämlikhetsaspekter i migrations- och integrationspolitiken, så rör sig partiet där. Den ekonomiska politiken däremot står stilla.
Men den danska vägen är inte den enda möjliga. Andra alternativ finns, och de som förespråkar dem måste träda fram. För oavsett vägval så måste vi ha svar på de avgörande frågorna:
Hur ska en röd majoritet byggas?
Vilka väljare som i dag står utanför de tre rödgröna partiernas räckvidd måste vinnas, och hur?
Nästa år har Sverige upplevt två decennier av borgerlig majoritet i riksdagen. Vill vi på allvar lösa de problem som sliter sönder vårt samhälle så måste den ordningen brytas. Jag hoppas det finns en plan för hur.
