2014 går till historien som det år då politiska nördar som jag själv fick mer än vår beskärda del av valrörelser, spekulationer och politiska debatter. Men 2014 var dessutom året då den brutala House of Cards-liknande cynismen gjorde entré i svensk politik och fokus flyttades från sakpolitik till ren spelteori.
EU ska investera. Vid Europeiska Rådets möte under torsdagen var regeringscheferna eniga om att en europeisk fond för strategiska investeringar bör inrättas. Den hoppas man ska generera 315 miljarder euro för nya investeringar mellan 2015 och 2017.
Björn Söders uttalande om att judar, samer och kurder ofta inte är svenska på riktigt har med rätta mötts av enorm kritik. Söder hävdar att han felciterats, men när han ska förklara vad han egentligen menat landar han i ungefär samma slutsats:
Inför valet i september fick svenska väljare frågan om vilken sakfråga de tyckte var viktigast. Svaret från folket var tydligt. Skolan och utbildningspolitiken låg väljarna närmast om hjärtat och partiernas inriktning i ämnet var det som mest påverkade vilken röstsedel som skulle hamna i valurnan.
Det här med samförstånd är ju ett aktuellt ämne. I förra veckan var temat för årets Anna Lindh-seminarium, arrangerat av Socialdemokraterna och Palmecentret, ett nytt globalt avtal mellan kapital och arbete.
När jag för länge sedan var aktiv i studentpolitiken på universitetet fanns det ett parti som hette ”Pilsner på Kåren”. Deras politiska program, som de gick till val på var … tja, att det skulle finnas mer pilsner på kåren.
År 2014 kommer att gå till historien, inget snack om saken. Återigen står vårt land inför en valrörelse – den tredje inom loppet av åtta månader.
2014 är inte bara supervalåret med stort S utan också året då strategisk retorik, fulspel och politiskt kampanjande skruvats upp flera frekvenser. Förutom att en valrörelse kostar ofantligt mycket pengar kan det också ses som slöseri på flera andra sätt. Väljarnas förtroende inte minst, att återigen kräva av våra medborgare att lägga energi, tid och intresse på att sätta sig in i en valrörelse och göra ett aktivt val. Detta är ingenting att ta lätt på.
Det fanns inga perfekta lösningar men den minst dåliga var nyval. Det demokratiskt mest anständiga att göra var att ge väljarna en chans att förtydliga sina mandat: vem ska bestämma? Det är en utopi att blocken skulle kunna styra skutan Sverige tillsammans i harmonisk samling. Därtill är partiernas ideologiska grunder och sakpolitiska ambitioner alltför olika. Och det är väl just så det också bör vara.
Riksdagen har hamnat i ett totalt låst läge. Sverigedemokraterna vill maximera sin makt och lovar att fälla alla budgetförslag som inte följer deras politik för stoppad invandring. Allianspartierna säger att budgeten är Löfvens ansvar, men vägrar samtala med honom om en kompromiss trots att en sådan vore det enda sättet för honom att kunna ta ansvar. Han har hamnat i ett Moment 22.
I sandlådan sitter en grupp dagisbarn, småfrusna i vinterkylan. Stefan, ledaren, har bästa platsen mitt i sandlådan och har självklart första tjing på hinkar och spadar. Tillsammans med bästisarna Gustav och Åsa bygger han ett stort präktigt slott. De andra barnen är lite avundsjuka, men försöker att inte visa det.
”Jag känner inte till att det finns self-employed på bygget och jag har ingen uppfattning om dem.” Orden kommer från Peabs Thomas Nordqvist och uttrycks i en intervju med tidningen Arbetet.
I samband med att Alice Bah Kunke utnämndes till kulturminister utbröt en hård diskussion om kulturens syfte, och vilken kompetens den nya kulturministern har. I den senare frågan måste jag passa. Jag har ingen aning om vad Alice Bah Kunke kan om kulturpolitik.
