”Jag känner inte till att det finns self-employed på bygget och jag har ingen uppfattning om dem.” Orden kommer från Peabs Thomas Nordqvist och uttrycks i en intervju med tidningen Arbetet. Facket misstänker att det på bygget i Solna finns personer som fungerar som anställda men tvingas framstå som företagare för att de som anlitar dem ska komma billigare undan genom att slippa försäkringar och avgifter. Det finns också dem som hotas till tystnad när facket kommer på besök.
Det finns många underleverantörer på ett bygge och därtill massor av underleverantörer. Det är mänskligt att kanske inte ha alla företag i huvudet (men minst på papper, är ett rimligt krav). Men det som förfärar är den andra delen av uttalandet, den om att Peabs avtalssamordnare inte bryr sig. Hur kan man inte ha en uppfattning om en kultur som sår rädsla, ofärd och otrygghet?
De som jobbar till sämst och rent av olagliga villkor är ofta arbetstagare som tillfälligt jobbar i Sverige. EU har regler som förbjuder både diskriminering mellan medborgarna och ojuste konkurrens. Regler som funkar mycket tveksamt i det verkliga livet. Och inte blev det klarare när lex Laval satte en rejäl käpp i hjulet för att kunna upprätthålla respekten för rätt till lika villkor.
Även företagen vinner på att samma regler gäller för alla – att konkurrenterna förhåller sig till samma villkor och kostnadsläge avgör ju om det egna företaget kan bära sig utan fusk. Och de allra flesta tycker nog ändå att det är rimligt att personalen har en lön som man klarar sig på och att arbetsmiljön är både hälsosam och motiverande. Därför förstår jag inte. Hur kan man inte bry sig om oegentligheter och totalitära metoder på en arbetsplats man har makt att påverka? Undra på att det är svårt att få styr på utvecklingen när den som sitter bakom ratten helst kör in på rastplatsen och tar en fika medan någon annan får fixa det där obekväma. Kanske. Om de kan (för just det, det var ju du som satt med den praktiska möjligheten här…).
Den höga arbetslösheten och framväxten av otrygga jobb har ökat pressen på arbetskraften att tacksamt ta emot det som bjuds; att inte bråka utan hålla tyst för att få behålla smulorna under hot om att annars bli ersatt av någon annan. Disciplinering genom rädsla känns väldigt Medeltiden. För att städa upp efter de sociala (och faktiskt konkurrensmässiga!) orimligheter som lex Laval gav upphov till, ska en parlamentarisk kommitté föreslå förändringar för att kollektivavtalsenliga villkor ska kunna upprätthållas på svensk arbetsmarknad. Därtill verkar regeringen och Europafacket för att ett socialt protokoll ska införas i EUs fördrag. Med förhoppning om att det förmår leda arbetslivet in i en sundare framtid.
Monika Arvidsson, utredningschef Tankesmedjan Tiden
