År 2014 kommer att gå till historien, inget snack om saken. Återigen står vårt land inför en valrörelse – den tredje inom loppet av åtta månader.
2014 är inte bara supervalåret med stort S utan också året då strategisk retorik, fulspel och politiskt kampanjande skruvats upp flera frekvenser. Förutom att en valrörelse kostar ofantligt mycket pengar kan det också ses som slöseri på flera andra sätt. Väljarnas förtroende inte minst, att återigen kräva av våra medborgare att lägga energi, tid och intresse på att sätta sig in i en valrörelse och göra ett aktivt val. Detta är ingenting att ta lätt på.
Precis som Monika Arvidsson skrev i förra veckan innebär den icke antagna budgeten grusade reformer för ett mer jämlikt Sverige. Fortsatt låg a-kassa, ett stopp för nolltolerans mot arbetsplatsolyckor, en inställd höjning i underhållsstöd till ensamstående föräldrar och mindre resurser till den så eftersatta järnvägen, är vad vi har att vänta.
En ytterligare kännbar effekt av ännu en högljudd valrörelse är att det mediala och politiska fokuset nästintill släpper frågor som annars hade behövt lyftas. För vem gör ett grävande reportage om missförhållanden inom exempelvis psykvården nu? Vem kan överösta valkampanjbruset med krav på tak över huvudet för EU-migranter när snön kommer? Tre valrörelseperioder inom så kort tid gör att andra viktiga frågor skjuts åt sidan.
Det finns många förlorare men det finns också de som vinner på det som nu händer. Precis som i förra valrörelsen såg SD till att hålla sig undan från det högljudda käbblet och bråket mellan höger- och vänsterblocken. Politiska tyckare och tidningars ledarsidor zoomade även de mer eller mindre ut från sverigedemokraterna. Antingen för att medvetet ge partiet mindre uppmärksamhet, eller för att SD:s potential missbedömdes.
Politiken kokades ner till live-sända debatter om vilket block som egentligen presenterade de rätta arbetslöshetssiffrorna. Eller snarare, vem som lät mest trovärdig när siffrorna presenterades och vem som mest spydigt dissade det andra. Vem som lät minst darrig på rösten när det pratades småföretagande, vem som blev minst avbruten av programledaren när det diskuterades välfärd. Utifrån kryptiska ordalydelser fick vi väljare försöka klura ut vilket parti som verkade stå för den framtid vi ville se.
Samtidigt skrattade SD hela vägen fram till valurnan. Sverigedemokraterna spelade på sin underdog-position. Att ingen ville prata med dem, att de blev utfrysta. Partiet besökte varenda ort i landet, de pratade om enkla lösningar. De hånades i media men mer än fördubblade sin väljarskara.
I Tyskland på trettiotalet hölls NSDAP, Hitlers parti, utanför politiken ett bra tag. Käbblet mellan de övriga partierna och hur slutligen nazisterna demokratiskt blev ett regeringsparti, delvis som en konsekvens av att partiet inte togs på allvar, känns otäckt relevant just nu.
Om sverigedemokraterna går ytterligare framåt riskerar vi att befinna oss i ett typiskt europeisk scenario med tre block, ett rödgrönt, ett blått och ett brunt. Och då kan vi inte längre stänga ute SD, hur gärna vi än vill. Då avspeglas främlingsfientligheten och antidemokratin ofrånkomligen i svensk politik.
För att undvika detta måste de sju demokratiska partierna prioritera fajten mot den gemensamma fienden och lägga det övriga spelet åt sidan. Möta SD:s argument gemensamt, syna deras bluffar, stå upp för de demokratiska värderingarna. Att återigen fastna i käbbel om ordalydelser sinsemellan, vem som sträcker ut handen åt vilket håll eller vem som faktiskt tar mest ansvar är sekundärt. Och medias roll i att inte gå SD till mötes får inte heller underskattas. Här måste politiker och allmänhet kräva sans och förnuft, att inte låta ett 13-procentsparti bestämma vilka frågor som diskuteras.
Och vi – alla vi – måste kräva detta. Protestera, höja våra röster så fort media gör SD rumsrena eller tillåter partiet att sätta agendan. Inte nöja oss med att regerings- och oppositionspolitikerna fastnar i ändlösa hårklyverier sinsemellan. Håll ögonen på bollen.
Om vi inte gör detta nu kommer framtida generationer fråga oss vad som egentligen hände då i december 2014 och framåt. Varför satte vi inte ner foten innan det var för sent? När vi hade sista chansen att rädda demokratin?
Lina Stenberg, kommunikationschef Tankesmedjan Tiden
