Inför valet i september fick svenska väljare frågan om vilket sakområde de tyckte var viktigast. Svaret från folket var tydligt. Skolan och utbildningspolitiken låg väljarna närmast om hjärtat och partiernas inriktning i ämnet var det som mest påverkade vilken röstsedel som skulle hamna i valurnan.
Om tre månader är det val igen och gissningsvis har prioriteringarna inte hunnit förändrats särskilt drastiskt. Vi vill fortfarande ha en bättre skola.
Och det finns verkligen fog för det önskemålet – en bättre skola. För ett par veckor sedan presenterade OECD nya resultat från en mätning av den svenska skolan. Under presentationen framhöll de internationella experterna hur unikt Sverige förhåller sig vad gäller utbildningsområdet. Inte unikt i en positiv bemärkelse, utan tvärtom. Experterna tillgav själva att de var chockade över hur dåligt utbildningsväsendet har tillåtits bli i ett av världens mest välmående länder.
Det som sticker ut, det som enligt OECD var det i särklass mest förvånande, var hur jämlikheten i svensk skola drastiskt har minskat jämfört med andra länder. Studien visade alltså att i ett av världens tidigare mest jämlika länder, har skillnaderna i skolresultat ökat markant beroende på elevers bakgrund och hemort men också beroende på möjlighet till hjälp och stöd i klassen. Från att ha varit världens mest jämlika skola ligger vi nu under OECD-snittet, och på samma jämlikhetsnivå som Ryssland och Italien. Långt under länder som Norge, Island, Estland och Kanada.
Förutom att mäta elevers prestationer har OECD även tittat på bakomliggande faktorer till de sjunkande resultaten. Svenska elever upplever i högre utsträckning än i andra länder att de inte får den hjälp de behöver. Ingenting nytt egentligen, men väl värt att återigen lägga fram i ljuset. Lärare här ägnar mindre tid till elever och mer tid till administration. De har sämre möjligheter till fortbildning, och bedömer sig särskilt behöva ha mer på fötterna om kunskapsmätning och läroplanens innehåll. Dessutom styrs skolor här mer självständigt (mer godtyckligt) och lokalt jämfört med andra OECD-länder, något som ökar på segregationen.
Slutsatserna OECD drar är hårda och obarmhärtiga. För att få bra skolresultat måste jämlikheten öka. Skolor och kommuner måste kunna erbjuda jämlika utgångspunkter för eleverna, och tidiga hjälpinsatser behöver sättas in. OECD-experterna kunde vid presentationen inte nog betona hur avgörande dessa förändringar är för att vända den svenska skolan på rätt köl.
Hårda fakta från rapporten visar att den svenska skolan kostar mer än OECD-snittet, men ger sämre resultat. Bisarrt, inte sant?
Det är verkligen allvar nu, den svenska skolan står inför ett vägskäl.
Antingen bygger vi gemensamt upp den högkvalitativa, jämlika skolan som vi en gång hade. Där lärare får ägna tid åt undervisning istället för mekaniska kontrolluppgifter, och eleverna får den hjälp de behöver. Eller så fortsätter vi med ett ökat vi-och-dom-tänk, både i skolan och i samhället i stort, med ännu mer segregation som både alliansen och SD vill ha det.
För valet i mars handlar inte i första hand om allt käbbel om regeringsduglighet, vem som säger sig sträcka ut händer åt vem. Det handlar om vad vi vill ha för sorts samhälle. Jag hoppas innerligt att svenska väljare inte glömmer bort det.
Lina Stenberg, kommunikationschef Tankesmedjan Tiden
