Björn Söders uttalande om att judar, samer och kurder ofta inte är svenska på riktigt har med rätta mötts av enorm kritik. Söder hävdar att han felciterats, men när han ska förklara vad han egentligen menat landar han i ungefär samma slutsats: Man kan inte vara hundra procent svensk och hundra procent jude på en och samma gång, även om Söder lärt sig något litet av historien och därför varit noga med att betona att just judar ofta är helt assimilerade till ”det svenska”.
Men vad är det egentligen han säger, Björn Söder?
Under all den luftiga retoriken finns Sverigedemokraternas grundläggande bild av två saker. Dels vad det innebär att vara svensk. Dels den moderna högerextremismens modifiering av den biologiska rasismen, som innebär att vem som helst kan bli svensk bara hen anammar alla kulturella aspekter av SD:s definierade svenskhet.
Varje gång SD ska förklara denna svenskhet svävar de på målet. De talar om svenska traditioner och svenska värderingar, men glömmer bort att det alltid, genom alla sekler, funnits en rad olika svar på vad detta är för något. Skåningarna har haft sina traditioner och sina traditionella kopplingar till Danmark. Gotland har haft sina egna. Och det är ju knappast så att alla inom Sveriges gränser alltid delat samma värderingar. Björn Söder kan ju fundera lite över hur stor samhörigheten var för hundra år sedan mellan arbetarrörelsen och den då maktbärande överklassen. Eller mellan adeln och bönderna i feodalsamhället.
Bilden av en specifik nationell kultur är en del av det ideologiska nationella projekt som tog form i slutet av 1800-talet och som sådant har det alltid varit en konstruktion.
SD gillar att framställa de samhällskonflikter som i dag blossar upp i Husby eller Vårby som något nytt. Något som kommit till oss i samma takt som det mångkulturella samhället. De glömmer då 1930-talets sociala oro. Eller kravallerna kring 1917. Eller (för att tänja liknelsen till bristningsgränsen) bondeupproren under Vasatiden.
Det är självklart bekymmersamt när ett samhälle är så delat att sådana konflikter bryter ut, men det är inte nödvändigtvis resultat av mångkulturalismen. Snarare klassklyftorna, som i vårt samhälle parats ihop med den etniska frågan.
För oss som vill bemöta Björn Söder och hans likar gäller det att stå upp för en annan definition av svenskheten, och det är ett problem att många politiker bara flyktigt berör den frågan när de kritiserar SD.
I USA har man alltid löst det genom att låta nationalismen vara tunn, i alla fall före Bush blandade in en massa annat skräp i de ”amerikanska värderingarna”. Den som svär sin lojalitet till konstitutionen är en del av USA. Därutöver ska man vara fri att utöva kultur, religion och traditioner lite som man vill.
Det paradoxala för Sverigedemokraternas del är att det svenska i dag mer än kanske hos någon annan nationell kultur definieras av en öppenhet för nya kulturella uttryck. Finns det någon annan befolkning i världen som lika snabbt tar till sig nya matkulturer? Jag har i alla fall, under 20 år av resor, inte stött på någon motsvarighet. Finns det något annat land som är så öppet för att människor flyttar till vårt land? Enligt alla undersökningar är en betryggande majoritet fortfarande för en öppen och human asylpolitik, och de flesta är positiva till vad det gör med Sverige.
Kanske är det SD och Björn Söder som är osvenska i den meningen. Det är ju faktiskt deras värderingar som avviker från de ”svenska”. 13 procent är trots allt ingen majoritet.
För oss som vill bromsa SD:s framgångar är det viktigt att lyfta fram det Sverige, och den svenskhet vi själva vill se. En svenskhet som bejakar det mångkulturella. En svenskhet som visar att SD är fel ute när de lutar sig mot en mytologisk svenskhet som i praktiken aldrig har existerat.
Jesper Bengtsson
