Det fanns inga perfekta lösningar men den minst dåliga var nyval. Det demokratiskt mest anständiga att göra var att ge väljarna en chans att förtydliga sina mandat: vem ska bestämma? Det är en utopi att blocken skulle kunna styra skutan Sverige tillsammans i harmonisk samling. Därtill är partiernas ideologiska grunder och sakpolitiska ambitioner alltför olika. Och det är väl just så det också bör vara, för om det verkligen var så att alla partier stod för en och samma sak så hade det ju inte spelat någon roll vem man röstade på. Men ibland är omständigheterna särskilda, som när man måste förhindra mörkerkrafters inflytande till exempel. Då krävs det samling för att försvara demokratins värdemässiga ytterkanter även om det innebär att det partipolitiska intresset får stå tillbaka.
Veckans kalabalik i riksdagen ställer oss inför en ovan situation. En rödgrön regering har fått en blå budget i knät. Det faller på sin egen orimlighet att det inte kan bli bra politik av det; den som går främst i ledet måste tycka att kartan överensstämmer med verkligheten. För att inte tala om hur snopna alla väljare som valde fram en ny politik skulle bli om deras företrädare levererar den gamla regeringens linje.
Det som händer nu, är att svensk ekonomi inte skakar i sina grundvalar – tåget rullar på. Sveriges offentliga finanser är starka och den långsiktiga hållbarheten riskeras inte av några månaders politisk osäkerhet. Skulle osäkerheten däremot vara långvarig, så skulle det kunna innebära marknadsoro och uteblivna investeringar med negativa följdeffekter på tillväxt och sysselsättning. Men där är vi inte än. Ju starkare mandat nästa regering får, desto snabbare kan den politiska turbulensen lägga sig. Den stora skillnaden med en utebliven rödgrön budget är istället det som nu inte sker.
Draghjälpen från omvärlden har varit svag en längre tid, delvis som följd av åtstramningspolitiken i Europa, vilken har haft negativa multiplikatoreffekter på tillväxt och sociala villkor. OECD höjer ett varnande finger för ökad risk för persistent stagnation inom euroområdet, vilket kan hämma den långsiktiga tillväxten via sjunkande investeringar och en arbetslöshet som har fastnat på hög nivå. Långsam och osäker förbättring av efterfrågan från vår absolut viktigaste exportmarknad gör alltså att ekonomin måste förlita sig på inhemsk stimulans.
Svensk arbetsmarknad har i dagsläget ett behov av en expansiv finanspolitik för att bättra på den hittills mycket tröga återhämtningen på arbetsmarknaden, till exempel via offentliga investeringar i bostäder, gröna transportlösningar och höjt tak i arbetslöshetsförsäkringen. Det här är också förslag som återfinns i den rödgröna budgeten och som nu har försatts i vänteläge (regeringen avser utgå från det rödgröna budgetförslaget i sin valkampanj).
För en del hände ingenting i onsdags som förändrar ekonomin de kommande månaderna. För dem som är friska och har ett välavlönat jobb, så innebär den fallna budgeten att de inte behöver betala in några hundralappar mer i skatt, den som kan kosta på sitt barn extra läxhjälp kan fortsatt få rabatt på det via skatteavdrag, den bevisat dyra och därtill ineffektiva universallösningen för arbetslösa ungdomar, halverad arbetsgivaragift, blir kvar.
För dem som snart är utförsäkrade fast de fortfarande är för sjuka för att jobba, för dem som snart skulle få en utbildning för att komma i anställning, för dem som såg fram mot lite mindre överbefolkade klassrum, för dem som skulle få en högre arbetslöshetsersättning, för de ensamföräldrar som försöker få månaden att gå ihop – för dem hände det däremot en hel del i onsdags. De får det inte bättre, i vart fall inte nu när det var tänkt. Med budgeten föll hoppet om ökad jämlikhet. Nu är den stora frågan: Vad tycker väljarna om det?
Monika Arvidsson, utredningschef Tankesmedjan Tiden.
