”Jag är ordförande för LO. Vi är en lönebildningskartell.”
Unga män med vattenkammat hår, skjorta och pullover drog så hårt efter andan att jag vände mig om för att se om någon av dem hade svimmat. Det var mitten av 2010-talet, jag pluggade på Handelshögskolan och Socialdemokraternas studentklubb hade bjudit in LO:s dåvarande ordförande Karl-Petter Thorwaldsson att föreläsa. Till vår – den lilla minoriteten socialdemokrater på högskolan – stora förtjusning började han med att kasta in en brandfackla.
Som studenter i nationalekonomi fick vi lära oss att utgångspunkten är att den oreglerade marknaden alltid skapar störst värde. Den kanske inte löser allt, men för varje ingripande som syftar till att åtgärda vad marknaden inte kan lösa, så kommer en kostnad i form av lägre totalt värdeskapande. Skatter, tullar, lönebildningskarteller – de driver fram så kallade dödviktseffekter, tar världen längre bort från ett teoretiskt jämviktsläge där människor alltid är lyckliga, lever goda liv och börsen alltid går upp.
Nej, så enkelt är det så klart inte. Ekonomer har aldrig gjort anspråk på att deras teorier nödvändigtvis levererar goda liv. Men goda liv är ytterst vad människor vill ha. Och det är knappast frikopplat från en god ekonomisk utveckling. Så, hur ska ett samhälle åstadkomma båda delar?
Det här är en låst artikel. Logga in eller beställ prenumeration för att läsa mer.
