Vad krävs för en socialdemokratisk nystart i klimatpolitiken? Efter en socialdemokratisk valrörelse som i långa stycken präglats av tystnad i klimatfrågan, vår tids stora ödesfråga, blir det första självklara svaret: Våga tala om klimatet!
Jag instämmer med Margot Wallström och Stefan Edman, som tidigt i valrörelsen vädjade till Magdalena Andersson om att visa klimatledarskap (Aftonbladet 7 augusti). Socialdemokraterna har skickliga klimatpolitiker och ett klimatpolitiskt program värt att kämpa för. I valrörelsens slutskede fick vi se en del av det, men klimatet blev aldrig en prioriterad fråga.
Jag tolkar den här låga profilen i klimatfrågan inte bara som en valtaktisk manöver. Tystnaden framstår som en oroande anpassning till det faktum att klimatfrågan har blivit mer kontroversiell, angrips allt hårdare från extremhögern och prioriteras ner av de borgerliga partierna. Det har blivit svårt att vara klimatpolitiker, och Socialdemokraterna vill inte ta ledartröjan. Vi väljer i stället att ducka.
Hur ska vi våga tala om klimatet? Jag tror att två insatser krävs.
Det här är en låst artikel. Logga in eller beställ prenumeration för att läsa mer.
