Vad vill vi med svensk sjukvård? Ska vi fortsätta privatisera och gradvis försvaga det solidariska systemet? Eller ska vi börja ta lagens princip om vård efter behov på större allvar?
Skarpa åtgärder för en jämlik sjukvård borde vara ett politiskt drömområde. Här finns redan en hälso- och sjukvårdslag som åsidosätts då vård säljs ut till privata aktörer och då fler än 800000 personer ges företräde via privata sjukvårdsförsäkringar. Här finns historiska erfarenheter av att, via stora reformer som sjukronorsreformen 1970 och Dagmarreformen 1984, kringskära det privata och bygga ett offentligt och solidariskt finansierat sjukvårdssystem. Här finns ett stort folkligt stöd, vilket gång på gång påvisas i opinionsmätningar om vinster i välfärden. Här finns de politiska värderingarna, åtminstone historiska sådana: den offentliga sektorns tillväxt sågs länge som en demokratiseringsprocess, där vissa områden helt enkelt skulle undandras marknadens logik och kontroll.
Dessutom finns redan en högutbildad personalstyrka och en relativt välfungerande infrastruktur – så vad väntar vi på? Varför inte utnyttja detta drömläge och ta strid mot det privata och för det offentliga?
Det här är en låst artikel. Logga in eller beställ prenumeration för att läsa mer.
