Analysen inför valet verkar ha varit relativt samstämmig mellan partierna: det skulle komma att handla om plånboken. Följaktligen togs det fram gott om erbjudanden – höjt barnbidrag, bebispeng, jobbskatteavdrag, slopad förskoleavgift, halverad statlig inkomstskatt, nytt RUT-avdrag, billigare kollektivtrafik, höjt underhållsstöd, slopad reavinstskatt vid bostadsförsäljningar, höjt bostadsbidrag, slopat karensavdrag, billigare tandvård… listan är egentligen mycket längre.
De privatekonomiska löftena var fler än vad de brukar vara i svenska val. De kom dessutom efter ett år av så pass expansiv ekonomisk politik att såväl Riksrevisionen och Finanspolitiska rådet som IMF slagit larm om en bristande budgetdisciplin som kan få långsiktiga konsekvenser. Det märktes inte på förslagen i valrörelsen.
Något grundläggande har förändrats vad gäller högerpartiernas förhållningssätt till offentlig ekonomi, det går inte att säga annat, men förändringen påverkar alla partier. Kanske är det vad vi långsiktigt kommer att minnas av den här valrörelsen.
Att valet skulle handla om privatekonomi var i sig ingen orimlig analys att göra för partistrategerna. För några år sedan bröts en nästan tre decennier lång trend av stigande köpkraft. Hög inflation fick reallönerna att falla kraftigt, samtidigt som stigande räntor pressade många hushåll ytterligare. Nu ökar reallönerna igen, men priserna är fortsatt höga, räntorna väntas stiga och oron i omvärlden – som knappast är snabbt övergående – har nog så stark koppling till människors ekonomi.
Men jag tror att fokuset på plånboken i politiken också handlar om något annat: politisk handlingskraft i en värld där många politiker letar efter fotfästet.
Det här är en låst artikel. Logga in eller beställ prenumeration för att läsa mer.
