Ingen gör skäl för det något slitna uttrycket ”intellektuell rockstjärna” som Slavoj Žižek. En bekant till mig besökte en Lacan-konferens i Ohio för cirka ett år sedan. Flockarna med psykoanalys- och tysk idealismnördar måste ha varit en lustig syn i Mellanvästern. Men en av de närvarande var redan känd bland lokalbefolkningen: Slavoj Žižek. Han fick enligt uppgift formligen fly från de många unga tjejerna som kört långväga för att ta bilder tillsammans med honom.
Med sina grova skämt, oklippta hår, usla engelska uttal samt yngre och vackrare fru är det mycket med den slovenska 77-åriga filosofen som stämmer in på just bilden av en rockstjärna.
I sina över femtio böcker har han stakat ut en igenkännbar stil: radikal, ofta kontroversiell, vänsterpolitik influerad av marxistisk och psykodynamisk analys varvat med populärkulturella referenser och mörk humor. Att han i ”Liberal Fascism”, utgiven på Fri Tanke förlag i Henrik Gundenäs översättning, blir den sammanfallande liberala världsordningens försvarare kan därför te sig oväntat.
Det här är en låst artikel. Logga in eller beställ prenumeration för att läsa mer.
