Vad händer med politiken när världen blir rikare samtidigt som klyftorna inom länder växer? Jakob Molinder har läst Branko Milanovic senaste bok.
Branko Milanovic, tidigare ekonom vid Världsbanken och författare till en rad böcker om global ojämlikhet, är tillbaka med en ny bok, ”The Great Global Transformation”. Han är kanske mest känd för elefantkurvan, som i ett enda diagram fångar hur inkomsterna för världens befolkning har utvecklats sedan 1980-talet. De har ökat kraftigt för de lägre skikten i den globala fördelningen, framför allt i Asien, minst för den breda arbetarklassen i västvärlden, som globalt sett tillhör den övre medelklassen, och allra mest för den globala eliten. Därav elefantformen.
I den senare tidens forskning, som är inspirerad av Milanovic, har man följt den globala ojämlikheten tillbaka till 1800-talet och urskiljer tre epoker. Under den första globaliseringen, imperialismens era före första världskriget, ökade ojämlikheten både mellan och inom länder: de industrialiserade kärnländerna tjänade mest på att byta industrivaror mot råvaror, och deras eliter på kapitalets fria rörlighet. Från första världskriget till 1970-talet fortsatte klyftan mellan väst och resten av världen att växa, men två världskrig, demokratins genombrott och fackföreningsrörelsens framväxt pressade samtidigt ned ojämlikheten inom de flesta länder. Sedan omkring 1980, den nyliberala eran med Milanovics ord, har mönstret vänts: ojämlikheten mellan länder har minskat kraftigt, framför allt till följd av Asiens tillväxt, medan den har ökat inom nästan alla länder. Det är denna epok som elefantkurvan fångar.
Den nya boken handlar om denna epoks politik: dels de geopolitiska konsekvenserna av utvecklingen, dels de inhemska politiska processer som har drivit på ojämlikheten inom länder och den motreaktion som nu börjar ta form.
Konkurrensen från Kina har pressat lönerna för amerikanska industriarbetare, samtidigt som världshandelns expansion har öppnat nya möjligheter för de rika att tjäna pengar.
Bokens första del ägnas åt geopolitiken: vad betyder Kinas och Asiens tillväxt för världens stabilitet? Milanovic understryker att den minskande ojämlikheten mellan länder inte är frikopplad från den ökande inom dem. Konkurrensen från Kina har pressat lönerna för amerikanska industriarbetare, samtidigt som världshandelns expansion har öppnat nya möjligheter för de rika att tjäna pengar. Det riskerar att skapa en ohållbar situation som förr eller senare tar sig uttryck i en modern variant av den imperialistiska rivalitet som enligt den marxistiska tolkningen ledde fram till första världskriget.
Här varvar författaren olika tänkares resonemang om globalisering och konflikt med egen analys och data om ländernas ekonomiska ställning. Avsnittet är på sina håll spekulativt och frisvävande, något en pensionär som Milanovic gott kan unna sig. Men däri ligger också hans styrka: han ser samband mellan ekonomi och politik där många forskare nöjer sig med att konstatera att A är större än B.
I den andra delen, om eliternas förvandling i USA och Kina, är slutsatserna desto bättre underbyggda, eftersom Milanovic här bygger på egen forskning. I USA har det vuxit fram vad han kallar homoploutia: en elit med starka CV och höga arbetsinkomster, som inte enbart lever av avkastningen på sitt kapital. Det bryter mot den klassiska marxistiska bilden av kapitalisten som lever av sitt kapital och förändrar villkoren för klasskampen: lägre vinster innebär inte längre automatiskt lägre ojämlikhet, och elitstatus förs vidare genom elitutbildning snarare än genom stora arv.
Också i Kina har den ekonomiska eliten stöpts om i grunden. I slutet av 1980-talet bestod den främst av höga partifunktionärer, chefer för statliga företag och till och med en grupp yrkesskickliga arbetare. Sedan dess har den kommit att domineras av chefer och ägare till stora privata företag, som förenar rollen som kapitalister med medlemskap i kommunistpartiet.
I USA har väljarna gjort uppror mot globaliseringens härjningar, tydligast i valet av Trump men också i Bidens nya industripolitik.
I det sista kapitlet beskriver Milanovic det han ser som en motreaktion mot den otyglade kapitalism som de senaste årtiondenas nyliberala politik har skapat och drar, intressant nog, en parallell mellan USA, Kina och Ryssland. I USA har väljarna gjort uppror mot globaliseringens härjningar, tydligast i valet av Trump men också i Bidens nya industripolitik. I Kina kan Xi Jinpings antikorruptionskampanjer ses som ett sätt att bryta kapitalisternas grepp om statsapparaten och återupprätta byråkratins överhöghet. På liknande sätt kan Putins allt hårdare styre förstås som byråkratins, särskilt säkerhetstjänstens, försök att tygla oligarkernas makt.
Parallellen är lockande, men här rör sig Milanovic på tunn is. Valet av Trump kan snarare förstås som en protest mot globaliseringens följder än som en reaktion mot nyliberalismen, vilket inte minst märks i hans vilja att gå storföretagens ärenden i skatte- och konkurrensfrågor.
Sammantaget är det en läsvärd bok som vågar ta ut svängarna. Milanovic blandar friskt torra diagram och statistik med filosofiska utvikningar, vilket gör framställningen mindre tematiskt sammanhållen. Men den som redan känner forskningen om ojämlikhetens utveckling får här något som den sällan erbjuder: ett försök att förstå vad siffrorna faktiskt betyder politiskt.
Jakob Molinder
docent i ekonomisk historia
