Strategisk autonomi är Europas nya favoritord och det gäller också för pengarna. Med en betalningsinfrastruktur beroende av amerikanska Visa och Mastercard, och därtill Trumpadministrationens offensiva satsningar på kryptovalutor, kommer den digitala euron i helt rätt tid. 2029 planeras den att införas och i december uppmanade även riksbankschef Erik Thedéen finansutskottet att på nytt utreda e-kronan – trots att det bara är tre år sedan betalningsutredningen, starkt påverkad av banklobbyn, dödade frågan. Men detta borde handla om mer än geopolitik.
Penningsystemet är en av våra viktigaste institutioner och det som hela ekonomin bygger på. Inom vänstern pratar vi gärna om fördelning av pengar men mer sällan om hur de skapas från första början.
Penningsystemet grundar sig ytterst på det gemensamma förtroende vi medborgare har för det monetära samhällskontraktet – att vi låter pengar reglera de skulder vi har till varandra.
Politiska filosofen Aaron James placerar pengar centralt i samhällskontraktet. Penningsystemet grundar sig ytterst på det gemensamma förtroende vi medborgare har för det monetära samhällskontraktet – att vi låter pengar reglera de skulder vi har till varandra. Så fort en stat sätter medborgare i skuld i form av till exempel skatt så måste den i samma veva skapa ett sätt för medborgarna att kunna betala denna skuld. Etablerandet av en valuta kan därför ses som nödvändigt för statens legitimitet där denna legitimitet är beroende av att valutan är stabil över tid, har förtroende och är möjlig för medborgarna att säkra genom deltagande i ekonomin, där pengarnas mängd och fördelning också spelar roll.
Utan detta inget system och inget förtroende som bankerna kan kapitalisera på. Därför är det, som Aaron James beskriver, en kollektiv nyttighet som ”kommer underifrån” och varför det är helt självklart att det ska tjäna det allmänna intresset.
Det här är en låst artikel. Logga in eller beställ prenumeration för att läsa mer.
