Plötsligt blev Norge den politiska förebilden. Och kanske är det inte så märkligt. När Arbeiderpartiet den 13 september förra året stod som valvinnare var det en skräll. När de gick in i valåret var partiet mer eller mindre uträknat, med ett stöd på under 20 procent. I slutändan landade de på 28 procent. Det gav fler mandat i parlamentet än tidigare och fortsatt regeringsmakt.
Hur gick det till? Axel Fjeldavli skrev om detta i Tiden nr 3/2025, så hela berättelsen behöver inte återges här. Snarare ska vi påminna oss om en pusselbit: förmögenhetsskatten.
När de norska socialdemokraterna valde att höja den redan existerande förmögenhetsskatten utbröt ett ramaskri bland landets mest förmögna och på högerkanten. Frågan blev valrörelsens svarta hål; den slukade allt syre och uppmärksamhet. Den tog plats i varje partiledardebatt, varje utfrågning och dominerade sociala medier – inte minst tack vare att landets mest förmögna pumpade in betydande resurser i kampanjer mot den.
I slutändan visade det sig att norrmännen tyckte att frågan var oviktig, och när rösterna väl var räknade stod det klart att väljarna inte delade upprördheten. Varför skulle den breda allmänheten mobilisera mot en skatt som träffar den rikaste procenten?
Nu ser vi något liknande i Danmark. Där går socialdemokratin till val på ett tak om 14 elever i de minsta klasserna, finansierat genom en förmögenhetsskatt. Ett förslag som högern självklart motsätter sig. Enligt Mette Frederiksen kommer skatten att beröra färre än 1 procent av befolkningen och generera omkring sex miljarder danska kronor, eller runt 8,5 miljarder svenska kronor.
Vad en motsvarande skatt skulle inbringa i Sverige beror så klart på hur den utformas. Men med en större ekonomi och en ännu mer koncentrerad förmögenhetsfördelning skulle intäkterna här bli högre. Låt oss ändå räkna försiktigt och säga tio miljarder kronor.
Vad kan man göra med tio miljarder? Det är tillräckligt för att införa ett högkostnadsskydd i tandvården för hela befolkningen. Det skulle kunna tredubbla den föreslagna höjningen av barn-bidraget – från 200 till 600 kronor i månaden.
Jag vet inte vad svenska folket helst av allt vill se för tio miljarder. Om det är kortare köer i sjukvården genom mer personal, mindre klasser i skolan, fler poliser eller högre pensioner. Oavsett vilket vet jag att ett förslag om att ge dem vad de vill ha, genom en förmögenhetsskatt, kommer att få hela valrörelsen att handla om vad S vill satsa på – och om ekonomin.
Och i dessa tider, när SD-regeringen har gått ut och meddelat att pengarna är slut, låter det inte helt fel i mina öron med en valrörelse som handlar om just detta.
Payam Moula
