Högerns folkhemskritik och Sverigedemokraternas historieförfalskningar visar på kampen om historien. I en ny bok går Anne-Marie Lindgren igenom några av de mest laddade frågorna i svensk 1900-talshistoria – från folkhemmet till rasbiologin och krigsåren. Håkan A Bengtsson har läst den.
Striden om historien föregår slaget om framtiden. Inget är därvidlag nytt under solen. Vi lever numera i en nu-orienterad tid då det förgångna är långt borta. Då är det enklare att torgföra halvsanningar och rena rama lögner.
Arbetarrörelsen politiska historia berättelse har alltid utsatts för kritik och ifrågasättande. Efter murens fall har kritiken till delar fått karaktären av historierevisionism. Från högerhåll finns ett politiskt intresse av att framställa folkhemmet som förtryckande och antiliberalt. Sverigedemokraternas historiebruk är rena rama lögnfabriken, syftande till att förminska och relativisera deras egen extrema historia.
För att desarmera allt detta krävs kunskaper och en djupare förståelse av de historiska sammanhangen. Det gäller att läsa på, och lära av historien. I ”Hur var det nu, egentligen? Myter och sanningar om Sverige och den svenska 1900-talshistorien” (Tankesmedjan Tiden) analyserar Anne-Marie Lindgren några politisk laddade historiska frågekomplex.
Avsnitten om nationalismen och folkhemmet är ett socialdemokratiskt försök att ge en annan tolkning och definition än som faller ut från högerns berättelse. Lindgren framhåller att nationalstaten är den helt centrala och avgörande arenan för demokratiskt beslutsfattande och deltagande. Gott så. Hon argumenterar mer utförligt för att det socialdemokratiska folkhemmet är något annat från Sverigedemokraternas i-anspråkstagande av ”folkhemmet”.
Folkhemmet som begrepp hade varit i konservativ säck innan det kom i socialdemokratisk påse. Det fanns inte i partiprogrammet.
Folkhemmet som begrepp hade varit i konservativ säck innan det kom i socialdemokratisk påse. Det fanns inte i partiprogrammet. Arbetarrörelsen gjorde en retorisk förflyttning från strikt fokus på ”klass” till ett bredare ”folk”, båda ingick i den socialistiska självförståelsen. Folkhemmet signalerade trygghet, stabilitet och ansvarstagande och skapade bilden av en gemenskap i hemmet som inte känner några ”kelgrisar och styvbarn”, där det råder ”likhet, omtanke, samarbete, hjälpsamhet”. Det lilla blev basen för en större politisk berättelse och vidare löfte om ett reellt medborgarskap och rättvisa för alla. Men talet innehöll en passus ”bryta ner alla sociala och ekonomiska skrankor, som nu skilja medborgarna i privilegierade och tillbakasatta, i härskande och beroende, i rika och fattiga, besuttne och utarmade, plundrare och utplundrade”.
I dag talar ingen om folkhemmet, annat som en historisk företeelse. Varför? Kanske går det inte att hämta hem det från historien rakt av. Vi lever också i ett mer individualiserat samhälle, välfärden har gjort oss mer fria från beroenden från familjen och andra gemenskaper i det civila samhället och näringslivet.
I resten av boken behandlar Lindgren två komplicerade, omdiskuterade och komplexa frågekomplex: rasbiologin och andra världskriget. Vad gäller rasbiologin vederlägger Lindgren trovärdigt och gediget föreställningen om att tvångssteriliseringar var ett påhitt och påfund av arbetarrörelsen. Initiativkraften kom från den akademiska världen. Men det fanns uppenbarligen inte något organiserat motstånd mot detta tankegods, snarast en acceptans. Sådan var tidsandan. Detta har under alla omständigheter förmörkat bilden av folkhemmet, och vittnar om en nattstånden människosyn. Att arbetarrörelsen delade ansvaret med andra, gör inte rasismen och övergreppen mindre upprörande. Detta behöver sägas. Min enda invändning är att Lindgren övergör sitt ärende en smula och blir lite väl mycket försvarsadvokat.
Hon gör en beläst och trovärdig genomgång av Sveriges agerande under andra världskriget. Frågeställningarna har redan belysts i flera stora forskningsprojekt och otaliga böcker. Sverige styrdes under kriget av en samlingsregering med delat ansvar. En tydlig vattendelare är frågan om Sverige borde ha sagt nej till transiteringarna av tyska soldater genom Sverige? Vi höll oss utanför kriget. Detta ska vägas mot att Sverige som neutralt land kunde skydda sin befolkning och judiska minoritet och erbjuda skydd för flyktingar från andra länder, särskilt våra nordiska grannländer.
Men, det var krig och då gäller inte samma regler som i fred fullt ut. Inte undra på att beslut i efterhand kan upplevas som moraliskt tveksamma.
Soldater som klassades som säkerhetsrisker placerades på arbetskompanier (som Storsien utanför Kalix), satt inte i fängelse, fick permission och lön. Försöken att klassa dessa som ”koncentrationsläger” tillbakavisas milt men bestämt.
Men, det var krig och då gäller inte samma regler som i fred fullt ut. Inte undra på att beslut i efterhand kan upplevas som moraliskt tveksamma. Lindgren medger också detta. Hennes syfte är att kritisera kritikerna av arbetarrörelsens politiska gärning.
Sverige hade länge en restriktiv hållning till judiska flyktingar, som kom att lättas upp ju längre kriget pågick. Och Sverige kunde då rädda många, särskilt lejonparten av de danska judarna som kunde fly till Sverige 1943. Men. Ann-Marie Lindgren nämner att konstnären Lotte Laserstein kom från Tyskland till Stockholm 1937 på särskild inbjudan med anledning av en utställning. Detta räddade hennes liv. Men det berodde på att hon ingick ett skenäktenskap och blev svenska medborgare. Lotte Laserstein kämpade för att få sin mor till Sverige. Men hon nekades inresetillstånd och dog 1943 i koncentrationslägret i Ravensbrück.
Historien är ett eko, som vi kan lyssna till och lära av. Det finns mycket bortom en strikt migrationspolitik som i dag tycks vara en del av tidsandan. Som humanitet och anständighet. Eller för att nämna två ord från Per Albins folkhemstal 1928: omtanke och hjälpsamhet. För vi vill vara och strävar efter att vara en del av en större gemenskap.
Text: Håkan A Bengtsson, vd Arenagruppen
