När kulturpolitiken reduceras till anslag, procentsatser och armlängds avstånd lämnas frågan om kulturens mening. I sin nya bok blottlägger Sverker Sörlin en öm punkt i vänsterns tänkande, menar Johan Sjölander.
Sjostakovitjs fjärde symfoni är ett mästerverk: nydanande och intensiv. Efter den ökända Pravdaartikeln, där kompositörens musik avfärdades som kaotiskt ”oväsen”, och sannolikt efter direkt tryck från Stalin, ställdes premiären in och symfonin blev liggande i byrålådan. I det begynnande utrensningarnas årtionde hade Sjostakovitj goda skäl att frukta för både sin egen och musikernas säkerhet.
Men han fick chansen att komma tillbaka med den magnifika femte symfonin: ståtlig, likaledes briljant men också indränkt i subtil ironi. Kompositören benämnde den själv som ”en sovjetisk konstnärs svar på berättigad kritik”.
Lyckligtvis uppfattade aldrig den kommunistiske diktatorn undertonerna, och Stalin applåderade entusiastiskt vid premiären av detta nya, stolta, sovjetiska mästerverk. Sjostakovitj slapp tillbringa resten av sitt liv i Sibirien.
Jag tänker på denna episod när jag läser Sverker Sörlins bok ”Kulturens värde”. För säga vad man vill om Stalin, men han tog onekligen kulturen på allvar (även om han uppenbarligen inte var särskilt bra på att uppfatta ironi). Och det var den högerpopulistiske mediefiguren Andrew Breitbart som myntade det legendariska uttrycket att ”politiken är nedströms från kulturen”, något som kommit att fungera som teoretisk utgångspunkt för det kulturkrig vi befinner oss i.
Men var finns den progressiva, demokratiska eller radikala diskussionen om kulturens innehåll?
Jag har ägnat mig en del åt kulturpolitik genom åren. Betraktat från insidan har det ibland känts som om man lever i en värld befolkad av två sorters människor: de som är för kultur, och de som är mot. De som förstår och de som inte gör det.
I ett inledande kapitel skildras en sprudlande Bengt Göransson, fylld av sådan energi och övertygelse om kulturens betydelse att det imponerade till och med på de franska gästerna. En typisk kulturpolitisk hjälte, en av dem som förstår.
Kulturpolitikerna, som tillhör den första gruppen, har som överordnat uppdrag att övertyga dem som sitter på pengarna och alltid riskerar att lockas av den kulturfientliga strömningen att de ändå måste satsa på kulturen, eller på ”kultursektorn”, närmare bestämt.
Sverker Sörlins bok försöker fånga frågan om varför. Vad ska vi med kultur till? Vad tillför den? Vad är dess värde? I ett inledande kapitel skildras en sprudlande Bengt Göransson, fylld av sådan energi och övertygelse om kulturens betydelse att det imponerade till och med på de franska gästerna. En typisk kulturpolitisk hjälte, en av dem som förstår.
Men boken har en djupare ansats än att vara en lång argumentation för mer pengar till sektorn. Den rör sig brett, från Gustav III till de svenska folkbildarna. En röd tråd är avsmalning: hur kulturpolitiken avgränsas och ”avförtrollas”. Sörlin jämför med socialpolitiken, som tilläts svälla, omfatta allt mer, inte minst i fråga om resurser, och tränga allt djupare in i samhället.
Kulturen har rört sig åt andra hållet. Vad blev ni av, ljuva drömmar, är den fråga som med Monica Zetterlunds röst ekar genom boken. Drömmarna syftar på idén om kulturen som en i grunden demokratisk kraft, ett kitt som genomsyrar hela samhället i stället för ett avgränsat sektorsintresse.
Det är en bra bok, lärd, nyfiken, resonerande och i många stycken befriande pedagogisk. Och ännu mer glädjande är att den fått kritik.
Det gamla vänsterpartistiske kulturborgarrådet Per Sundgren skrev en lång text i Dagens Arena där han kritiserade Sörlins framhållande av den socialdemokratiska kulturideologen Arthur Engberg, som Sundgren menade bar på ett konservativt, elitistiskt kulturideal. ABF Stockholms chef Calle Nathansson kritiserade i en annan inlaga Sörlins negativa analys av 1974 års närmast mytiska kulturproposition, som Sörlin ger skulden för mycket av den utveckling kulturpolitiken tagit de senaste femtio åren. Det är bra. För den kulturpolitiska diskussionen behöver bli mer bråkig. Inom liberalismen skiljer man traditionellt på det goda och det rätta. Det goda, livets mening och hur vi vill leva våra liv, är en fråga för individen. Det rätta, fördelningen och rättvisan, är något vi kan och måste diskutera gemensamt.
Denna uppdelning, som nyligen problematiseras i Payam Moulas nya bok ”Det goda”, spökar också i kulturpolitiken och uttrycks tydligast i begreppet armlängds avstånd. Kulturpolitiken ska inte gå in och grotta i kvalitet eller innehåll, det goda, utan ägna sig åt fördelningen och infrastrukturen, det rätta. Hålla distans.
Problemet är att det i kulturens fall är det goda som utgör argumentet för det rätta. Så är det visserligen i all välfärd. Vi tycker att lika tillgång till vård är en viktig rättviseprincip eftersom ett liv i hälsa och utan onödig smärta är en del av det goda.
Skillnaden är att kulturens goda inte är lika givet. Ingen behöver skriva en bok om vad vi ska med sjukvård till. När det gäller kulturen är frågan däremot påkallad, svaret mer svårfångat.
En tanke slår mig därför när jag läser Sörlins bok. Det verkliga problemet är inte nödvändigtvis att kulturpolitiken blivit smalare. Det verkliga problemet är kanske så enkelt som att både vänstern och högern i hög grad har slutat tala om varför kulturen som fenomen är viktig. På djupet. Att frågan om det goda har lämnats därhän.
Det är så sektorn ”avförtrollats”. För när vi reducerar kultur till infrastruktur, anslag och procentsatser uppstår ett tomrum. Det armslånga avståndet skyddar inte bara kulturen från politiken, utan även politiken från kulturen.
Då lämnas frågan om mening, identitet och värde åt andra. Det är särskilt problematiskt för vänstern. När progressiva krafter inte formulerar vad de menar med det goda, vad som är värt att bevara, utveckla och försvara, kommer någon annan att göra det. I form av en konservativ kulturkanon, eller etnonationalistiska fantasier på nätet.
Det kan låta som en kritik av armlängdsprincipen. Det är det inte. Jag vänder mig mot uppdelningen mellan det goda och det rätta. Och det finns andra argument för armslängds avstånd. Sörlin lutar sig exempelvis på Camus och betonar att kulturens frihet är en del av dess goda, en kvalitet i sig.
Det finns all anledning att återvända till den tanken. Vi måste skydda kulturen från världens alla lill-Stalin. Och det som skyddas har ett värde i sig, just genom att vara fritt. Armlängds avstånd är ett verktyg, en allierad, men aldrig kärnan i en radikal kultursyn. Där finns snarare något annat; demokratiskt, emancipatoriskt.
Men människan behöver mer än mat och tak över huvudet. Så vi behöver både a-kassa och replokaler.
Inom socialdemokratin har det alltid funnits en spänning mellan vad som lite raljant kan kallas bröd- och kultursossar. Är arbetarklassens frigörelse främst materiell, bostäder, löner och trygghetssystem, eller finns där också en andlig, existentiell dimension?
Ingen av positionerna håller för att dras fullt ut till sin spets. Brecht hade rätt när han skrev att först kommer brödet, sedan moralen. Men människan behöver mer än mat och tak över huvudet. Så vi behöver både a-kassa och replokaler. Men det är klart det finns en spänning mellan perspektiven.
Sörlin skildrar denna konflikt och för den in i vår tid. Det blir en berättelse om hur kulturpolitiken inordnas i det moderna projektet. Jag tänker under läsningen ofta på Gunnar Ekelöfs dikt, den om byråkraternas fyrkantiga moln, en bild av hur något ogripbart reduceras till mätbara mål och tabeller.
Jag skulle säga att vi i dag lever i en nyromantisk tid. Den har mörka drag. Högerns kulturkrig, med sin i grunden rasistiska dröm om ett etnonationalistiskt och slutet samhälle, är det tydligaste exemplet. Men där finns också något annat. En längtan bort från marknadssamhällets kalla materialism, bort från jag-jag-jag-individualismen och ett tänkande där allt kan vägas och mätas.
Kulturpolitiken skulle kunna vara en arena för progressiva krafter att fånga upp denna längtan.
I den diskussionen är Sörlins bok ett angeläget bidrag. Den fångar något som rör sig i tiden och väcker en avgörande fråga: vad säger vår kultursyn om hur vi ser på samhället, på vad det innebär att vara människa?
Det är därför en bok som bör läsas. Och en bok det bör bråkas om. För vänstern i bred mening och socialdemokratin i synnerhet har all anledning att ta ett steg tillbaka och återuppfinna sin kultursyn.
Sverige och världen står inför en värderingskris, konstaterar Sörlin. Demokratin är på tillbakagång. Kulturen kan utgöra ett motstånd.
Det är en ansats vi har all anledning att ta till oss.
Johan Sjölander, verksamhetschef Tankesmedjan Tiden
