När ”Javid shah” ljuder över Irans gator hör världen nostalgi. Iranierna hör frihet. Ropet är ett brott med diktaturen, och med politisk islam. Klarar vi av att stödja demokratirörelsen nu när regimens företrädare är borta? Rassoul Pourassad ställer frågan.
Jag har aldrig trott på Reza Pahlavi.
För mig har den forne kronprinsen Pahlavi främst fungerat som en nostalgisk symbol för en äldre generation som drömmer om ett Iran före ayatollorna. Men efter de senaste protesterna i Iran räcker inte den tolkningen. Den som vill förstå hur den islamiska republiken kan falla måste också förstå varför ett visst namn plötsligt mobiliserar.
När nya protester bröt ut vid årsskiftet publicerade Reza Pahlavi en video där han uppmanade människor att gå ut på gatorna och störta regimen. På Instagram beklagade sig en socialdemokratisk riksdagsledamot över personfixeringen kring honom. Jag gillade inlägget.
Men klippet spreds likt en löpeld och fick tiotals miljoner visningar. Det som följde var svårt att förutse. Plötsligt vällde miljoner människor ut på gatorna. Och till skillnad från tidigare ekade inte “Död åt diktatorn”, utan “Javid shah” – leve kungen.
Därefter släckte regimen ner internet och i mörkret genomfördes en massaker på tiotusentals människor. Pahlavi fortsatte publicera videoklipp, men under nedstängningarna sjönk antal visningar till en bråkdel av tidigare nivåer.
Det är obestridligt att människor agerade i anslutning till hans uppmaning. Utvecklingen gick så snabbt att det knappt gick att hänga med. Jag tvingades inse att jag inte kunde stå kvar vid min ursprungliga position. När en person lyckas bygga broar mellan generationer, ena en splittrad diaspora och samtidigt nå ett folk under förtryck blir det politiskt relevant. Inte för att “folket vill ha en ny kung” eller för att jag plötsligt blivit rojalist, utan för att ett alternativ plötsligt framstår som tydligt, begripligt och möjligt att organisera sig kring.
När människor skanderar “Javid shah” är det lätt för en utomstående publik att tolka det bokstavligt. Det är en feltolkning. I det ropet ryms ett sammanpressat budskap: ett fullständigt förkastande av den islamiska republikens idévärld. Från dess tvångsreligiositet, dess moralpolis, dess våldsideologi, dess systematiska förnedring av kvinnor, dess förakt för oliktänkande och minoriteter.
Pahlavi själv har dessutom, så vitt jag kan bedöma, varit konsekvent i en annan riktning. I decennier har han talat om sekulär demokrati och fria val. Han avfärdar titlar i samtal och uppmanar folk att kalla honom vid namn. Jag har inte funnit något uttryck för personliga maktambitioner utöver att fungera som övergångsledare.
Många, särskilt till vänster och bland personer med bakgrund i Mellanöstern, är skeptiska till hans relationer med USA och Israel. Men varför skulle det diskvalificera honom som en möjlig enande kraft? Det är fullt möjligt att kritisera dagens regeringar i USA eller Israel och samtidigt inse att regionens sår inte läks av permanent fiendskap. En verklig fred i Mellanöstern förutsätter fungerande relationer med alla länder och skulle gynna hela omvärlden.
Vissa är även kritiska mot den militära intervention som nu skett. Men omvärlden har i decennier prövat den diplomatiska vägen genom långvariga förhandlingar, återkommande dialog, sanktioner och fördömanden. Regimen har varken öppnat för verklig politisk förändring eller upphört att möta fredliga protester med skarp ammunition, massarresteringar och tortyr. Det finns ingen trovärdig väg att med diplomatiska medel påverka en regim som kompromisslöst mött civilt motstånd med våld. Samtidigt finns belägg för att regimens våldsapparat förstärkts genom shiamiliser över gränserna, bland annat med kopplingar till Irak. Regimens överlevnad har hängt på stöd av utländska militära aktörer.
Att reflexmässigt avfärda militär intervention är i praktiken att lämna människor tomhänta inför världens mest repressiva stat. Omvärlden har en skyldighet att agera med skyddsåtgärder när civila utsätts för systematiska övergrepp. Rwanda visar priset för passivitet, medan Kosovo visar att militära tvångsmedel kan rädda liv där diplomati inte räcker.
De som hänvisar till länder som Libyen och Syrien som avskräckande exempel missar avgörande skillnader. Båda dessa är moderna statsbildningar med gränser dragna av kolonialmakter under 1900-talet, och där makt och lojalitet länge har varit starkt knutna till lokala nätverk och identiteter. Iran är tvärtom en gammal statsbildning med flertusenårig statlig kontinuitet. Där finns, trots många etniciteter, en stark nationell identitet, en gemensam kultur och ett tydligt institutionsminne.
Allt detta är symptomatiskt för en västlig debatt där den iranska befolkningen ständigt hamnar i bakgrunden. Alltför ofta blir det en fråga om USA, Israel, “väst”, kolonialism eller kulturkrig. Häri inbegrips även en annan öm punkt. Många reagerar reflexmässigt när kritiken av Irans regim kopplas till religion. Jag förstår att religion i allmänhet och islam i synnerhet väcker starka känslor, liksom rädslan för att kritik ska utnyttjas för att misstänkliggöra muslimer.
Men Irans trauma kan inte förstås utan att tala om politisk islam som maktmodell. Politisk islam är vår tids mest destruktiva och våldsdrivande ideologi. Var helst den fått makt har den pressat samhällen bakåt i frihet, rättigheter och utveckling. När religion blir statsskick blir opposition förräderi och hädelse. Politisk islam måste kunna angripas utan att det glider över i kollektiv skuldbeläggning av muslimer. Många svenskar muslimer finns här just därför att de flytt konsekvenserna av politisk islam.
I Iran är religion och stat oupplösligt sammanvävda. Den nu döde Ali Khamenei var både politisk chef och samtidigt den högsta religiösa auktoriteten i den statsbärande tolkningen av shiaislam – i praktiken en shiamuslimsk motsvarighet till påven. Det är i det ljuset man kan förstå varför demonstranter i vissa protestvågor bränt religiösa symboler och angripit moskéer. Moskéer används inte som gudstjänstrum, utan som central del av regimens organisatoriska infrastruktur. Den moské som sätts i brand i Iran är inte samma som den moské svenska muslimer går till för att samlas i gemenskap under ramadan.
I Sverige har vi ofta svårt att kritisera religiöst motiverad politik utan att samtalet spårar ur. På vänsterkanten, ofta med goda uppsåt, leder rädslan för att spä på misstänkliggörande av muslimer ofta till brasklappar, sidospår och reservationer. Högern har lättare för att vara rak: nej till islamister, punkt. Resultatet blir att många iranier upplever att deras frihetskamp får tydligare stöd från konservativa partier i Europa och USA än från den europeiska vänstern, som ofta vill prata lika mycket om USA, Israel eller islamkritikens risker som om regimens våld. Men det iranierna protesterar för representeras inte av ytterhögern, utan det handlar om av värden som borde vara allra mest självklara för oss.
Du som någon gång träffat iranier vet hur lite regimen speglar folket. Det finns inte något annat land där avståndet mellan de styrande och folket är större.
Trots tvångsislamisering, sanktioner, censur och repression fortsätter befolkningen producera prisbelönta filmer, framstående litteratur och poesi, forskning på hög nivå och levande idéutveckling. Iran är ett land med enorm potential, mänskligt, kulturellt och ekonomiskt. Därför är debatten om Reza Pahlavi egentligen sekundär. Den viktiga frågan är om vi klarar att se Irans frihetsrörelse som den är: en modern demokratikamp mot en religiös diktatur.
Vägen leds nu fram av unga som formulerar en tydlig riktning: sekularism, demokrati, jämställdhet och mänskliga rättigheter. Motståndet drivs även genom facklig organisering, med lärarkåren i frontlinjen, eftersom en människa kan mördas men inte idéer.
Ett demokratiskt Iran kan bli en stabiliserande kraft i regionen och en partner snarare än en fiende. Med runt 90 miljoner invånare öppnas dessutom en stor marknad som länge hållits utanför normal ekonomisk integration. Men den viktigaste exporten vore ett annat exempel för Mellanöstern: ett land som bryter med politisk islam som statsmodell och visar att en annan framtid är möjlig.
Javid shah.
Rassoul Pourassad, tidigare politisk tjänsteman på Utrikesdepartementet
