Är det kanske inte livet märkligaste beslut, det när vi sätter punkt för fler barn? Vi bestämmer i det ögonblicket om liv och död, om en potentiell människa ska finnas till eller inte.
Ibland en biologisk nödvändighet – det blir inte fler barn, eller det blev kanske inga barn alls. Kanske är det en konflikt där de olika parterna i relationen tycker olika. Kanske är beslutet ett resultat av en lång rad misslyckanden och sorger. Eller en sedan länge uppstyrd plan, två barn, en pojke och en flicka. Ibland ett val som följer av ekonomiska omständigheter, ibland ett helt känslomässigt. Samtidigt går det inte att förneka att förnuft och känsla, samhälle och hjärta, är intrikat sammanflätade i dessa beslut.
Det föds för få barn. Regeringen har tillsatt en utredning. Alla försöker lyfta fram gamla käpphästar. Många skyller på de underliga 90-talisterna som tycks mena att barn är jobbigt, alternativt att de är dåliga för klimatet, oklart vilket, båda positionerna framställs som själviska. Den som vill verka à jour citerar Alva Myrdal. Den som vill verka påläst talar om framtida lågkonjunkturer och befolkningspyramider. Alla tänker i hemlighet att ingen kommer att jobba i äldreomsorgen när jag blir gammal.
Det här är en låst artikel. Logga in eller beställ prenumeration för att läsa mer.
