Det var USA som tog initiativet till Nato. År 1949 var motiveringen lika enkel som brutal. Första världskriget hade kostat usa 115 000 soldater: hälften på Europas slagfält, den andra hälften i spanska sjukan. Tjugosex år senare, 1945, hade ytterligare 180 000 amerikanska soldater mist livet i ett nytt europeiskt storkrig. Och när freden till slut kom stod Europa åter på tröskeln till ett nytt världskrig. Den här gången mot världens största land, Sovjetunionen. Sedan dess har USA varit huvudarkitekten bakom världens mäktigaste allians.
År 2026 står Natoländerna för hälften av världens värdeskapande, mätt i bruttonationalprodukt (BNP). De 32 medlemsländerna svarar också för hälften av världens försvarsutgifter. Inga andra stater eller allianser kan mobilisera över 20 000 stridsflygplan, 1 500 örlogsfartyg och 3,5 miljoner soldater. Det är med andra ord inte brist på förmåga som gör européerna rädda för Ryssland; det är brist på vilja: Trumpadministrationens strategiska tvetydighet kring huruvida man kommer att hjälpa Natoländer om Ryssland angriper.
Putins krav från 2021, tre månader före fullskalekriget i Ukraina, står nämligen fast: Nato måste dra sig tillbaka till gränserna från 1990-talet. Ryssland ska, enligt Putin, ha en egen inflytelsesfär i Östeuropa – inte olik den inflytelsesfär som Trumpadministrationen menar att USA har på det västra halvklotet.
Men även om Ryssland bara har en ekonomi i storlek med Texas – sex till sju gånger mindre än EU:s – och även om Ryssland har färre soldater än Europa och bara omkring en tredjedel av Europas befolkning, är européerna livrädda för att förlora USA. Alliansens största sårbarhet ligger nämligen inte i den militära förmågan utan i den politiska viljan: i solidariteten, sammanhållningen och värdegemenskapen som binder samman USA och Europa över Atlanten.
Det här är en låst artikel. Logga in eller beställ prenumeration för att läsa mer.
