Politik handlar om institutioner och reformer, men också om människans möjlighet till ett meningsfullt liv. I Det goda återför Payam Moula det existentiella och formulerar en generationsanalys där kapitalismen är herre, menar Elfva Barrio.
Under lång tid har många inom arbetarrörelsens yngre generationer haft en intuitiv övertygelse om att den nyliberala hegemonin närmar sig sitt slut. Denna känsla har dock ofta varit svårare att formulera i mer sammanhängande teoretiska termer. I Det goda erbjuder Payam Moula ett viktigt bidrag till just en sådan formulering. Boken är en diagnos på vår samtid, såväl ekonomiskt som existentiellt. Den handlar om ett sår i det svenska samhället: slitningen mellan det som en gång var och det som inte längre är.
Moula ger bra förslag om framtiden, han diskuterar demokratisering av internet, han poängterar behovet av en generationsväxling inom socialdemokratin. Men Moulas främsta styrka ligger i analysen av människans villkor i ett samhälle präglat av flera decennier av nyliberal omstrukturering. Moula visar hur politiska idéer inte bara formar institutioner utan också den självaste essensen av vad det innebär att vara människa.
Att decennier av nyliberal politik har haft djupgående konsekvenser för välfärdsstaten, arbetsmarknaden och bostadspolitiken är i dag väl dokumenterat. Svenska institutioner har gradvis omformats i riktning mot marknadslogik, konkurrens och individualiserat ansvar. Men mer sällan diskuteras vad denna samhällsomvandling har gjort med människors självförståelse, med deras föreställningar om framtiden och med deras känsla av tillhörighet i ett samhälle.
Den visar hur samhälleliga förändringar som i efterhand kan framstå som gradvisa i själva verket kan innebära mycket snabba förskjutningar i människors livsvillkor.
Det privata är, för att använda en klassisk formulering, också politik.
Flera gånger under läsningen slås jag av hur Moula lyckas sätta ord på erfarenheter som många i min egen generation länge har burit på, men haft svårt att artikulera. Boken fungerar därför också som en form av generationsanalys. Den visar hur samhälleliga förändringar som i efterhand kan framstå som gradvisa i själva verket kan innebära mycket snabba förskjutningar i människors livsvillkor.
Moula beskriver sin egen uppväxt. Han skriver om ett samhälle där hans föräldrar kunde göra en klassresa, där arbete och utbildning utgjorde en relativt stabil grund för framtidstro. Hans pappa kunde drömma om att Payam själv skulle bli professor vid trettio års ålder. Den sortens drömmar är ett uttryck för ett samhälles kollektiva självförtroende.
För dem som föddes tio eller femton år senare framstår en sådan framtidsoptimism som betydligt mer osäker. Det är fascinerande, och samtidigt djupt tragiskt, hur snabbt ett samhälle kan gå i reträtt. Min generation beskrivs ofta som den första som inte kommer att få det bättre än sina föräldrar. Det är en formulering som på ytan handlar om ekonomisk standard, men som i själva verket rymmer något mer grundläggande. Den pekar mot ett brott i den moderna framstegsberättelsen, alltså föreställningen om att historien, trots sina kriser och konflikter, rör sig i riktning mot gradvis förbättrade livsvillkor.
När denna berättelse försvagas uppstår en mer diffus känsla av osäkerhet. Framtiden framstår inte längre som ett löfte, utan snarare som ett problem. Under lång tid har vi varit dåliga på att diskutera vad detta gör med människors självbild. Hur påverkar det en generation att växa upp i ett samhälle där stabila institutioner gradvis har ersatts av mer fragmenterade strukturer? Vad händer när arbetsmarknaden blir mer prekär, bostadsmarknaden mer spekulativ och politiken allt oftare upplevs som oförmögen att ingripa i de processer som formar människors liv?
En aspekt av detta är den dysterhet som i synnerhet tycks prägla många unga män, vilket Moula resonerar kring. I den offentliga debatten reduceras fenomenet ofta till ett individuellt problem, ett uttryck för bristande ansvarstagande eller reaktionära attityder. Men om man utgår från att individer formas av de samhälleliga strukturer de verkar inom, blir denna typ av förklaringar otillräckliga. En mer rimlig fråga är i stället vilka sociala och ekonomiska förändringar som har skapat dessa känslor av desorientering och meningsförlust.
Denna insikt pekar mot en mer grundläggande fråga: vilken roll politiken egentligen bör spela i människors liv.
Här gör Moula något viktigt. Han flyttar fokus från individens moraliska brister till samhällets institutionella förändringar. Genom att göra det visar han att det som ofta beskrivs som psykologiska eller kulturella problem också är politiska fenomen.
Denna insikt pekar mot en mer grundläggande fråga: vilken roll politiken egentligen bör spela i människors liv.
Under de senaste decennierna har stora delar av politiken kommit att präglas av en stark individualisering, vilket Moula riktar skarp kritik mot. Frihet har kommit att definieras som möjligheten att välja mellan olika alternativ – utbildningar, bostäder, välfärdstjänster – snarare än som en fråga om de materiella och sociala förutsättningar som gör sådana val meningsfulla. På så vis har även progressiva rörelser accepterat den nyliberala premissen att individen i grunden vet bäst.
Men en historiematerialistiskt orienterad rörelse kan knappast nöja sig med en sådan definition av frihet. För arbetarrörelsen har politikens mål alltid varit något mer ambitiöst. För oss är ju målet människans frigörelse.
Moula argumenterar i boken för att de moderna ideologierna är utdaterade. Här tror jag att hans analys delvis missar något viktigt. Problemet är inte att socialdemokratins idéer i sig har blivit irrelevanta, utan snarare att socialdemokratin under de senaste decennierna har förlorat kontakten med delar av sin egen idétradition. Moulas tankar är snarare en logisk fortsättning på de klassiska ideologierna, inte ett radikalt brott med dem.
I Valfrihetens samhälle, utgiven 1962 av Tiden, skriver Tage Erlander:
”I ett fattigt samhälle får man begränsa sig till ganska grova, generella metoder för att alls kunna nå fram till en praktisk lösning av trygghetsproblemen. I ett rikare samhälle, där standarden stiger och många av de grundläggande frihetsproblemen är lösta, kan man öka ambitionsgraden och ställa upp djärvare mål för politiken. Där kan man medvetet inrikta samhällets åtgärder på sådant sätt, att de vidgar den enskildes frihetssfär, anpassa insatserna efter de enskilda människornas särskilda förutsättningar och därmed öka deras möjligheter att välja hur de vill forma sin tillvaro.”
Formuleringen fångar något centralt i den demokratiska socialismens idévärld. Den politiska kampen om de ekonomiska strukturerna har aldrig enbart handlat om vem som ska få del av de värden som produceras i ekonomin. Den har lika mycket handlat om frihet. Frågan har varit hur samhällets institutioner kan organiseras på ett sätt som ger människor verkliga möjligheter att forma sina liv. Med andra ord, att göra friheten verklig.
Kontrafaktiska frågor leder sällan särskilt långt. Politiken kan inte ändra det förflutna. Däremot kan den forma det som ännu inte har inträffat.
Det goda bär med sig ett viktigt bidrag till byggandet av en ny idépolitisk inriktning. Samtidigt är det svårt att inte stanna upp vid en mer obekväm tanke. Vad hade hänt om denna insikt hade formulerats tidigare? Hade vi då kunnat undvika de problem som i dag präglar det svenska samhället? Den utbredda bostadssegregationen, den organiserade brottsligheten, den kroniskt höga arbetslösheten. Hade vi då kunnat leva i ett Sverige där migrationen uppfattades som en resurs snarare än ett problem?
Kontrafaktiska frågor leder sällan särskilt långt. Politiken kan inte ändra det förflutna. Däremot kan den forma det som ännu inte har inträffat.
Moula ställer i det avseendet en viktig fråga till vår tids politiska varelser. Om vi vill skapa ett samhälle där människor kan leva meningsfulla liv måste politiken bryta sig loss från den institutionsförvaltande roll som har präglat den under de senaste decennierna. I stället behöver vi återvända till våra rötter och våga vara institutionsförändrande. Med den insikten måste vi, precis som Moula poängterar, inse att dagens kapitalism inte är ett alternativ.
Det goda är ett betydelsefullt bidrag till en större politisk och filosofisk diskussion. Dess främsta värde ligger i att den återför ett existentiellt perspektiv till den politiska analysen. Den påminner oss om att samhällsbygget i grunden inte bara handlar om institutioner, budgetposter eller reformpaket. Det handlar om människan och meningen med livet.
Elfva Barrio, förbundsordförande S-studenter
Valet av recensent gjordes av Tankesmedjan Tiden utan Payam Moulas inblandning.
