Sedan 2015 har Mette Frederiksen gång på gång visat förmåga att överleva kriser. Kommer hon att överleva även denna? Mathias Tegnér skriver om mittenregeringen ingen ville ha, valrörelsens stora reform och skuggan från Trump.
Så hände det plötsligt. Den 26 februari utlyste Danmarks socialdemokratiska statsminister Mette Frederiksen parlamentsval. Hur blev det så, och kommer det visa sig vara slutet på vad som i dansk media har kallats för en märklig regering?
Nu i början av mars ligger krutröken fortfarande tät från usa:s angrepp på Iran och i början av januari hade den knappt lagt sig efter USA:s attack på Venezuela innan president Donald Trump från Air Force One deklarerade att usa behöver Grönland för sin nationella säkerhet. Frågan är om den amerikanska presidenten samtidigt avgjorde det danska valet, även om det inte var hans avsikt?
Den danska politiken präglas ofta i slutet av en mandatperiod av spekulationer kring när det kommande valet ska genomföras. Statsminister kan nämligen styra när ett val genomförs. Statsministern ska enligt §32 i den danska grundlagen utlysa val innan fyra år har gått sedan det senaste valet. Enligt praxis behövs ungefär tre veckor för att organisera ett val, vilket innebar att Mette Frederiksen senast i början av oktober i år behövde utlysa val, eftersom det senaste valet genomfördes den 1 november 2022. Vid årsskiftet var detta också vad de flesta kommentatorer trodde.
Regeringspartiernas opinionssiffror var dåliga och de flesta var eniga om att de behövde all tid de kunde få. Det framstod som uppenbart att Mette Frederiksens mittenregering skulle bytas ut. Danskarna var trötta på statsminister Mette Frederiksen. Trötta på före detta statsminister Lars Løkke Rasmussen, som numera är utrikesminister.
Hur kan då Trumps utrikespolitik och utspel om Grönland ha flyttat valdagen och möjligen påverkat det kommande valresultatet?
Den sittande mittenregeringen består av partier över den klassiska blockgränsen, vilket är något nytt i dansk politik. Det är en regering som har haft en extremt tuff mandatperiod och som direkt efter valet 2022 tappade kraftigt i opinionen. Egentligen har den inte lyckats repa sig förrän nu.
Inte heller blev det bättre av att det första SVM-regeringen gjorde när den bildats var att ta bort en helgdag, Store bededag.
Idén bakom en mittenregering, eller ”SVM-regeringen” som den kallas, är i stora drag att samla den politiska mitten för att fatta större beslut om ekonomi, arbetsmarknad och välfärd. Ett handlingskraftigt regeringsunderlag som kan genomföra reformer som ska öka sysselsättningen och skapa nytt reformutrymme i de offentliga finanserna. Samtidigt är det en regering med partier som inte tycker om varandra, med olika ideologiska utgångspunkter.
I dansk politik har Socialdemokraterna och högerliberala landsbygdspartiet Venstre i årtionden varit varandras motpoler. Nu råkade de hamna i säng, även om de senare inte ville. Saken blev inte heller bättre av att Venstres dåvarande partiordförande Jakob Ellemann-Jensen i valrörelsen 2022 ultimativt sa att han aldrig skulle peka på Mette Frederiksen som statsminister, men sedan gjorde det ändå. Inte heller blev det bättre av att det första SVM-regeringen gjorde när den bildats var att ta bort en helgdag, Store bededag. Detta påverkade så klart alla danskar och motivet bakom var att finansiera nya reformer.
Ett år efter valet hade Socialdemokraterna i opinionsundersökningar gått från ett valresultat på 28 procent till 19 procent. Från toppnoteringarna under pandemin hade S tappat nästan varannan väljare. Det tredje regeringspartiet, Moderaterna med partiledare Lars Løkke Rasmussen, var nästan utraderade. Vid valet 2022 fick de 9 procent av rösterna, halvvägs in i mandatperioden hade två av tre väljare flytt. De flesta var säkra på att ”svm-regeringen” var död. Hur kunde det bli så här? Och hur kunde Mette Frederiksen hamna här? Hon som när hon tog över rodret i partiet vässade politiken och flyttade den vänsterut, samtidigt som de skärpte migrationspolitiken?
Bakgrunden är följande: Innan Mette Frederiksen blev vald till partiledare var hon minister i Helle Thorning-Schmidts regering, som genomförde liberala reformer likt Gerhards Schröders i Tyskland. När Socialdemokraterna väl förlorade valet 2015 blev Frederiksen ny partiledare. Då hon blev vald tog hon avstånd från den förda politiken och flyttade de danska Socialdemokraterna vänsterut på den politiska skalan. De skärpte retoriken i ekonomiska frågor, men också i migrationspolitiken. Tonen blev också lite mer populistisk. Samtidigt blev den ganska impopuläre och okarismatiske Lars Løkke Rasmussen statsminister, som då var partiledare för högerliberala Venstre. Det absurda var att Løkke Rasmussen blev statsminister trots att Venstre bara blev tredje största parti. Dansk Folkeparti (DF) var regeringsunderlagets största parti, men ville inte ingå i regeringen.
Där och då startade en djupgående förändring av de danska Socialdemokraterna. Vid kongressen 2018 i partiledarens födelsestad Ålborg fullbordades resan vänsterut under stor enighet. Partiet gjorde sig redo för den danska politikens supervalår 2019. Taktiken var tydlig. Socialdemokraterna gick till val på att skapa en minoritetsregering där politiken skulle formas med olika partier. Socialdemokraterna skulle fortsatt förhandla sin migrations- och integrationspolitik med högerpopulistiska Dansk Folkeparti. Samtidigt som de tog avstånd från den mer mittenorienterade politik Helle Thorning-Schmidt fört. Klassiska arbetarväljare skulle vinnas åter genom att lova en migrationspolitik identisk med DF:s kombinerat med en ekonomisk vänsterpolitik och satsningar på välfärden.
Rasmussen accepterade dock inte detta val. 2021 lämnade han sitt parti och bildade mitten-högerpartiet Moderaterna. Ett parti som menar att man representerar den pragmatiska mitten.
Sedan dess har dansk politik genomgått något som närmast kan liknas vid ett bombnedslag. Efter att Lars Løkke Rasmussen väl förlorade valet 2019, så valde Venstre att ta fram en ny partiledare. Rasmussen accepterade dock inte detta val. 2021 lämnade han sitt parti och bildade mitten-högerpartiet Moderaterna. Ett parti som menar att man representerar den pragmatiska mitten. Ungefär samtidigt lämnade också den hårdföra integrationspolitikern Inger Støjberg Venstre. Även hon startade ett nytt eget parti. Det högerpopulistiska eller högerkonservativa partiet Danmarksdemokraterna blev Støjbergs nya giv. Mellan 2019 och 2022 blev det kort sagt trångt på högerkanten i den danska politiken.
När Mette Frederiksen väl blev statsminister 2019 var det också som regeringschef för en enparti- och minoritetsregering. Dess parlamentariska underlag byggde på ett avtalat samarbete med Radikal Venstre, Socialistisk Folkeparti (SF) och Enhetslistan. Även denna mandatperiod blev turbulent, både då regeringen skulle hantera covidpandemin, men också då den fick kämpa för att hitta kompromisser och majoriteter. Även om det fanns politisk samsyn i det rödgröna blocket i många frågor, så har historien i både Danmark och Sverige visat att det inte är lätt att samarbeta med gröna partier och vänsterpartier.
Vid folketingsvalet 2022 gick Socialdemokraterna framåt, men i stället för att söka ett rödgrönt regeringsunderlag, så lämnade Mette Frederiksen in sin avskedsansökan den 2 november 2022. Förhandlingar mynnade ut i en ny koalitionsregering – Regeringen Mette Frederiksen II eller ”svm-regeringen”. Regeringen med den katastrofala starten som aldrig hämtade sig.
Inte nog med att opinionsundersökningarna gått emot regeringspartierna. Dessutom blev eu-parlamentsvalet 2024 och kommunvalet i november 2025 två olycksval, framför allt för vårt danska systerparti. I eu-parlamentsvalet blev vänsterpartiet Socialistisk Folkeparti det största partiet. Ett par procentenheter större än Socialdemokraterna som enbart fick 15 procent av rösterna. Inte blev det bättre i kommunalvalet i november 2025 som också var ett slag mot statsministern och hennes parti. Socialdemokraterna backade och partiet förlorade makten i Köpenhamn för första gången på 100 år.
Vissa har menat att Socialdemokraternas förlust bör ses som en konsekvens av deras hårda politiska retorik mot invandring. Det finns dock brister i en sådan analys. Den lokala borgmästarkandidaten Pernille Rosenkrantz-Theil, tidigare minister och nära allierad med Frederiksen, försökte snarare köra om SF på vänstersidan och framstod som populist. Dessutom tog man avstånd från en populär byggpolitik, en av de viktigare frågorna i lokalvalet, vilket inte uppskattades i Köpenhamn. Hur som helst var lokalvalet ett hårt slag mot Socialdemokraterna och läget var således dystert under hösten 2025.
Inte för att danskarna är mindre trötta på Lars Løkke Rasmussen, eller Mette Frederiksen. Men kanske för att många danskar tänker att det är bra att landet styrs av två erfarna rävar i den turbulenta tid vi lever i.
När Mette Frederiksen väl höll sitt nyårstal vid det senaste årsskiftet var det präglat av självkritik, och baserat på analysen att Socialdemokraterna måste vinna tillbaka väljare från SF utan att tappa väljare till DF. Om den strategin hade fungerat vet ingen, men det var då Donald Trump för en andra gång dök upp på den danska politiska scenen. Under extrem press i början av nådens år 2026, ställdes allt på ända. I stället för att lägga sig platt för Donald Trump, så lyckades Mette Frederiksen ena EU-länderna, Storbritannien och andra allierade. Hon visade på ett djärvt ledarskap och uppbådade ett tydligt stöd. Men den kanske största vinnaren verkar utrikesministern vara. Utrikesminister Lars Løkke Rasmussen visade prov på ett stoiskt lugn när han reste till Washington och stod emot JD Vance och Marco Rubio.
Från den ena månaden till den andra hade utrikesministerns parti gått från 2 procent till 7 procent. Inte för att danskarna är mindre trötta på Lars Løkke Rasmussen, eller Mette Frederiksen. Men kanske för att många danskar tänker att det är bra att landet styrs av två erfarna rävar i den turbulenta tid vi lever i.
När opinionen svängde agerade Mette Frederiksen snabbt och utlyste val. I ljuset av detta har också de olika ideologiska ingångarna inom regeringen hamnat i strålkastarljuset. Bredden i regeringen har gett stabilitet men har också skapat slitningar, eftersom den samtidigt möter opposition från höger och vänster. En reform, som visar att valet är nära, är ”livsmedelschecken”. Reformen är en riktad, skattefri engångsutbetalning som regeringen förhandlade fram med Socialistisk Folkeparti och Enhedslisten i slutet av januari 2026, efter att Mette Frederiksen först lyft idén i sitt nyårstal. I mitten av februari kom Socialdemokraterna med vad som troligen blir deras stora vallöfte.
Förslaget är en av de största skolreformerna på länge och kallas för ”Lilleskolen”. Kärnan är att göra starten i Danmarks grundskola tryggare och mer fokuserad på arbetsro genom att sänka klasstorlekarna för de yngsta barnen. Ett tak ska därför införas med max 14 elever per klass, vilket skulle innebära en dramatisk förändring från i dag. Faktiskt nästan en halvering. Detta ska finansieras av ett återinförande av en förmögenhetsskatt för de som har en nettoförmögenhet på mer än 25 miljoner danska kronor. Dessutom ska skatten finansiera ett borttagande av fastighetsskatten för hus som är värda mindre än en miljon.
Det är tydligt att Socialdemokraterna vill vinna tillbaka väljare från SF genom att förtydliga sin vänsterprofil. Lika tydligt är det att SF inte ger upp utan en match. Partiet har sagt att de ska återinföra helgdagen Store Bededag.
Ända sedan Mette Frederiksen blev partiordförande 2015 för Socialdemokraterna har hon visat sig vara en politisk strateg och överlevare. Den stora frågan blir således när danskarna nu väl går till valurnan: Lyckas hon igen? Hur trötta är danskarna på både Mette Frederiksen och Lars Løkke Rasmussen och är de beredda att glömma detta för en stund för att fortsatt ledas av två politiska överlevare? Den 24 mars har vi ett svar!
Mathias Tegnér, riksdagsledamot från Tyresö
