Vi backade bara för att ta sats

 
Efter ett svidande valnederlag 2018 drog Älmhults socialdemokrater slutsatsen: aldrig mer regera i minoritet. Med ryggen rak, en röd tråd och ett målmedvetet lagbygge tog de 2022 tillbaka kommunen – och styr nu med sina historiska motståndare berättar Eva Ballovarre.
 

Vet ni vilken Sveriges minsta storstad är? Jo, Älmhult med våra knappt 18000 invånare. Här finns sedan länge en internationell blandning av människor som kommit hit för att arbeta, här pågår design- och innovationsarbete inom flera världs-ledande företag, det finns en god infrastruktur och ett rikt kulturutbud. 2017 utsågs Älmhult till ”Årets tillväxtkommun” och befolkningsutvecklingen har fram tills för något år sedan varit positiv. Vårt Folkets hus har mottagit priser som ”Årets jazzklubb” och ”Årets bioinnovatör”, vi har en egen cricketförening och en internationell skola. Är ni här måste ni också besöka Hot Stuff – Sveriges största affär för LP-skivor, belägen i en gammal banklokal, och tur är det för prisutvecklingen på LP-skivor har varit enorm de senaste åren. När Visit Småland marknadsför oss så lyfts så klart Ikea fram. Här startade Ingvar Kamprad sitt första varuhus och numera driver bolaget Smålands största hotell, ett museum och den senaste utvecklingen är att de köpte upp Möbeldesignmuseum Stockholm som nu flyttar till Älmhult. Vi ska inte heller glömma att Carl von Linné föddes i Råshult där vi nu kan stoltsera med Kronobergs enda kulturreservat.

Men frågar du mig vad som är bäst med Älmhult är svaret att det är nära till allt och enkelt att leva här. Samtidigt så är Älmhult en småstad och har också de utmaningar som följer med det. Svårt att få unga personer att bo kvar efter gymnasiet, brist på människor med rätt utbildning och en avveckling av statlig service, snart har vi bara Systembolaget kvar.

Under mandatperioden 2014–2018 styrde vi socialdemokrater i minoritet tillsammans med Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Jag tog över som kommunstyrelsens ordförande mitt i mandatperioden. I oppositionen fanns en före detta kommunchef som sökt lyckan i Liberalerna, och ett före detta kommunalråd, och de drevs båda av bitterhet. Debatterna var osakliga och vi lyckades inte driva igenom några tuffare beslut, mycket tog stopp, bland annat våra budgetar.

 

Kommunen gick som tåget men ändå lyckades oppositionen svärta ner oss och Älmhult och det lät som om allt bara var elände.

Kommunen gick som tåget men ändå lyckades oppositionen svärta ner oss och Älmhult och det lät som om allt bara var elände. Detta trots att kommun, näringsliv och föreningsliv blomstrade. När vi gick mot valet 2018 förstod vi att det skulle bli tufft. Mediabilden var inte vacker. Vi knackade dörr och kampanjade, men när valresultatet kom så backade vi med 7 procent och gick från 15 till 12 mandat i kommunfullmäktige.

Valnattens besvikelse lade sig och vi gjorde en ambitiös valanalys, något som antagligen aldrig tidigare gjorts i vår arbetarekommun. Slutsatsen var glasklar – vi ska aldrig mer styra i minoritet, då får det hellre vara.

Jag sträckte på mig och upprepade för mig själv och andra ”vi backar bara för att ta sats”. På en utbildning med partiet sade någon klok person ”det är roligt att vara i opposition, men viktigare att styra”. Jag tog det till mig. Ingen tjänar på att vi har tråkigt. Valrörelsen började 1 januari 2019 och med facit i hand prickade vi in flera framgångsfaktorer: ett bra valprogram, en röd tråd och bygge av nätverk. Vi var också noga med att påminna medborgarna om och om igen gällande vad som inte fungerade. Låt oss titta närmare på vad vi gjorde rätt.