På senare tid har jobben seglat upp på den politiska dagordningen. Vad beror det på, hur vill Socialdemokraterna få fler i jobb och varför tycker Ardalan Shekarabi att vi behöver prata mer om arbetets existentiella aspekter? Payam Moula intervjuar.
Den 19 september publicerar Svenska Dagbladets ledarsida ett avsnitt av deras podd, Ledarredaktionen. I fokus är regeringens föreslagna bidragstak.
Under avsnittets första halvtimma råder enighet. Ett tak behövs. Men mot slutet av avsnittet sker magin.
Programledaren, Andreas Eriksson, ställer en enkel fråga: ”Vi har pratat budgetnyheter… Vad är riksnormen för försörjningsstöd för en persons personliga omkostnader för livsmedel, kläder, skor, lek, fritid, förbrukningsvaror, hälsa och hygien samt dagstidning och telefon?”
Mattias Svensson chansar på 13000 kronor, vilket programledaren svarar är fel. Därefter blir det tyst. En lång stund. Programledaren försöker få någon annan att gissa men ingen vågar. Till slut säger programledaren:
– Det är 5180 kronor, så det är inte särskilt fett.
När jag återger scenen för Shekarabi skakar han på huvudet, men inte av förvåning. För honom är det här vardag.
– De flesta svenskar får en chock när de drabbas av arbetslöshet, säger han. Sverige är numera ett land där den ekonomiska tryggheten vid sjukdom, arbetslöshet eller funktionsnedsättning är väldigt svag.
Shekarabi beskriver en eftersläpning i Sverigebilden. Vi tror fortfarande att vi lever i ett land med starka trygghetssystem. Men så ser det inte ut längre, säger han.
– Vår arbetslöshetsförsäkring, a-kassan, tillhörde redan innan försämringen bland de sämre bland jämförbara länder. Sjukförsäkringen likaså. Och skyddet för den som drabbas av en sjukdom eller en funktionsnedsättning är bland de absolut sämsta.
För att förstå hur det är att vara arbetslös i dag måste man bryta ner gruppen i olika kategorier. Många av de som är arbetslösa i dag har inte rätt till a-kassa, de har inte kvalificerat sig in i a-kassan. Den gruppen lever på vad vårt samhälle har definierat som existensminimum.
Man tänker kanske att de med a-kassa har det ganska bra. Nej, det har de inte.
Men hur stor skillnad är det för de som faktiskt får a-kassa? Ardalan menar att även många som får a-kassa får en chock.
– Man tänker kanske att de med a-kassa har det ganska bra. Nej, det har de inte. Dels är ersättningen, från oktober i år, bara 70 procent efter redan 100 dagar. Dessutom betalar du högre skatt på ersättningen i Sverige, vilket är ovanligt.
Utöver det träder en större försämring i kraft som delvis gått under radarn. Numera är inkomstförsäkringen som många betalar via facket värdelös, eftersom ersättningen inte får bli högre än 70 procent efter 100 dagar. Och här märks att Shekarabi ilsknar till.
– Det där kommer att vara en käftsmäll för väldigt många människor.
Arbetslösheten var i oktober 2025 runt 9 procent, och antalet arbetslösa runt en halv miljon. Chocken han beskriver blir allt vanligare, och drabbar alltmer olika grupper.
Konjunkturinstitutet visar att arbetslösheten drabbar allt fler i mitten av samhället: inrikesfödda, akademiker, människor som aldrig sett sig själva som riskgrupp. När Shekarabi besöker byggbodar med Byggnads märks förändringen tydligt.
– Kom man dit för några år sedan och pratade arbetslöshet kunde man ta på känslan av att frågan inte angick dem. Vissa sa rakt ut: ”Jag har ingen a-kassa, jag har jobb. Jag har alltid haft jobb.”
I dag är det helt annorlunda, menar Shekarabi. Och det gör att frågan om jobben återigen är högt uppe på den politiska dagordningen. Arbetslöshetsnivån bland byggnadsarbetare är den högsta på mycket länge. Tusentals byggnadsarbetare som varit väletablerade på svensk arbetsmarknad – med fasta inkomster, med huslån, med trygghet – står nu utan arbete. För många är det en ekonomisk smäll och en existentiell chock.
Kanske är Sverige mitt inne i en större förändring. Många grupper i Sverige har i princip varit skyddade från arbetslöshet ända sedan finanskrisen 2008–2009. Sverige har haft en lång period av stark arbetsmarknad, god ekonomisk utveckling och reallöneökningar. Arbetsmarknaden har varit delad: en grupp, ofta med utländsk bakgrund och lägre utbildning, har haft mycket svårt att etablera sig. En annan grupp har varit stabilt och tryggt etablerad.
Men det senaste året har förändrat mycket och frågan är om inte förändringarna kommer fortsätta. AI och andra strukturella förändringar är på väg att slå mot grupper som länge varit privilegierade. Väldigt många har helt enkelt inte behövt veta hur det är att vara arbetslös, eller vara särskilt oroliga för det.
Under samtalet märks Shekarabis vilja att lyfta frågan om arbetslöshet från enskilda som drabbas till ett samhällsproblem som drabbar alla, och som kräver samhälleliga lösningar. Han trycker på att en hög arbetslöshet drabbar alla genom att den sänker reservationslönen, alltså den lön som människor är beredda att jobba för när de pressas, och att den insikten är inte lika stark i vårt samhälle i dag.
Så, vad kan man göra? Och vad föreslår Socialdemokraterna i sin senaste budget? När jag ber Shekarabi redogöra för förslagen pratar han om utbildningar som verkligen fungerar eftersom de tas fram i nära dialog med arbetsgivare och näringsliv. Om att införa studiestartsstödet, körkortslån och andra incitament som gör utbildning möjlig för människor med små marginaler. Att utöka arbetsmarknadsutbildningarna. Utöka platserna på komvux. Om extrajobb för unga (läs intervjun med Cetin i detta nummer om SAO-jobben), om ungdomskontrakt och om att införa möjligheten att studera med bibehållet försörjningsstöd. Systemet som det är i dag har han inte mycket till övers för.
Du kan få försörjningsstöd i dag, men om du börjar studera förlorar du det.
Vad fan är det för system?
– Du kan få försörjningsstöd i dag, men om du börjar studera förlorar du det. Vad fan är det för system? Det låser människor i fattigdom. Vi borde i stället säga: vi har 70000 personer med försörjningsstöd som har arbetsförmåga – låt oss ge dem utbildning och investera i dem.
På frågan om alla förslagen räcker för att nå full sysselsättning svarar han:
– Nej men det räcker ganska långt. Vi kommer inte nå och vara i mål men det är rätt riktning. Och varför det? Jo för att det är väldigt mycket fokus på utbildningen.
Shekarabi är ingen vanlig politiker. I den socialdemokratiska riksdagsgruppen på 105 ledamöter sticker han ut. Några exempel. Han har gett ut en självbiografi (Korsvägar), har 36000 följare på Instagram och en podd där han intervjuar figurer som Erik Niva, Hanif Bali och Bingo Rimér.
Förvisso en slipad och erfaren politiker med en lång rad uppdrag bakom sig, men fortfarande nyfiken och med en ideologisk ådra.
Kanske är det därför han reagerar med glädje när jag styr över samtalet på lite mer existentiella frågor. Jag vill åt frågan om arbetets mening, vad det fyller för funktion i det moderna samhället.
– Arbetet har, specifikt i Sverige och den nordiska samhällsmodellen och kulturen, en helt avgörande roll i människors sociala liv. Det är värt att säga att så är det inte i hela världen, det sociala livet kan ju kretsa kring annat.
Shekarabi menar att arbetet är en väg till social gemenskap och tillhörighet. Att det i vår kultur är starkt kopplat till mening, att behöva vara någonstans, göra någonting, och att ha andra människor som är beroende av en. Och hur känslan av ensamhet lätt kan ta över för den som saknar gemenskapen jobbet kan bidra med.
Intervjutiden rinner iväg, men en sista fråga vill jag hinna med. För frågan om jobben har historiskt varit inte bara avgörande för Sveriges ekonomi och välfärd, den har även avgjort valrörelser.
Göran Persson satte 1996 upp målet att Sverige år 2000 ska ha halverat den öppna arbetslösheten Till 4 procent. Ett mål som han sedan nådde. Reinfeldts valvinst 2006 går nog delvis att förklara med ”arbetslinjen”. Och så hade ju Stefan Löfven målet inför 2014 att nå eu:s lägsta arbetslöshet. Vill Shekarabi att S kommer med ett nytt mål eller löfte inför valrörelsen?
En lägre arbetslöshet skulle bidra till högre tillväxt, mer pengar till välfärden, mindre barnfattigdom, mindre segregation osv.
– Jag tror att det finns en försiktighet kring det eftersom målet perioden 2014–2018 var ett relativt mål, vilket innebär att det inte helt låg i våra egna händer. Men rätt mål som utgår från de förutsättningar vi har och som är realistiskt och ambitionshöjande. Det kan vara rimligt. Det är ju en fråga som vi får jobba med.
Den höga arbetslösheten är förmodligen Sveriges enskilt största samhällsproblem i dag. En lägre arbetslöshet skulle bidra till högre tillväxt, mer pengar till välfärden, mindre barnfattigdom, mindre segregation osv. Mycket av det elände vi ser har sin rot i arbetslösheten.
Men kommer frågan få en politisk nerv under valåret? Kommer arbetarrörelsen lyckas skapa en politisk konflikt som avgör hur väljare lägger sin röst?
Det återstår att se.
Payam Moula, chefredaktör Tiden
