Priserna på djursjukvård har skenat, och allt fler djurägare står inför valet mellan sin ekonomi och sitt djurs välmående. Rapportförfattare Maria Arkeby skriver om ett marknadsmisslyckande som måste åtgärdas och en debatt som blossat upp.
I Sverige har vart tredje hushåll ett husdjur. Här finns 350000 hästar, över en miljon hundar och nästan två miljoner katter. De betyder mycket för oss; för de människor som fyller sin fritid med jakt, hund- eller hästsport, för de barn som får växa upp med en hund, för den äldre som kan få hjälp med sin känsla av ensamhet av en katt i knät. Men det har blivit dyrt att ha djur. För dyrt.
Priserna på veterinärtjänster har ökat med närmare 70 procent på tio år, 50 procent bara de senaste fem. Det är ett marknadsläge som på kort tid förändrat villkoren för djurägande i Sverige. I min rapport ”Vissa har råd med en hamster, andra med en fullblodsarab” (Tankesmedjan Tiden, 2025) visar jag hur prisutvecklingen inte primärt drivs av medicinska framsteg, dyr teknik eller ökat vårdbehov, utan av strukturella förändringar i ägande och marknadskoncentration.
Den här frågan berör något större än djurägandet. Den handlar om tillit. Om vad som händer när marknaden tillåts styra utan motkrafter.
På ett decennium har en sektor som länge bestod av små och lokalt förankrade mottagningar blivit en marknad där två kedjor, Evidensia och AniCura, dominerar. Med riskkapital i ägarleden ökar incitamenten för vinst framför långsiktighet.
Den här frågan berör något större än djurägandet. Den handlar om tillit. Om vad som händer när marknaden tillåts styra utan motkrafter. Om hur riskkapitallogik tar plats även när människor befinner sig i enormt sårbara lägen. Ett samhälle bedöms rimligtvis inte bara utefter hur vi värnar de svagaste, utan även utefter hur vi låter ansvar, rimlighet och respekt råda även där lagen inte tvingar.
Sedan min rapport publicerades har jag fått så många starka reaktioner, de flesta mycket positiva och lättade över att frågan lyfts. Ja, Evidensia skrev i och för sig i en replik att ”klåfingriga politiker” ska hålla sig bort från deras prissättning, och det var väl kanske bara att vänta. Men alla andra; känslosamma mail från djurägare som delat med sig av sina historier när de sökt vård. Människor som inte kunnat hjälpa sitt djur för att det varit för dyrt, eller som fått resa till andra delar av Sverige där priset är rimligare. Många reser också till Baltikum, Polen eller Spanien för planerade ingrepp. Sedan är det responsen från veterinärerna. Veterinären som arbetat som chefsveterinär på ett större djursjukhus i Sverige under många år och välkomnade både debatt och förslag. Den lilla kliniken på hörnet som berättar hur de stora kedjorna driver på priskarusellen och när de mindre erbjuder mer rimliga priser så blir deras kvalitet ifrågasatt, också från deras egen branschorganisation. De beskriver nu hur diskussionen äntligen går varm i olika veterinärfora på nätet. Den anställda på en av kedjorna som berättar att det är vanligt att de anställda veterinärerna inte tar betalt enligt listpris för att de skäms.
När hunden blir sjuk har djurägaren inget reellt förhandlingsläge. Beslut fattas under stress, med begränsad information och ofta i tron att varje prov, varje röntgen, varje åtgärd är nödvändig. Självrisken har dessutom utvecklats från fast till kombinerad fast och rörlig, vilket flyttar över mer av kostnaderna på djurägarna. Ett sätt för försäkringsbranschen att parera denna priskarusell.
Marknaden ”fungerar”, men inte för dem som är beroende av den.
Min rapport visar att andra länder agerat annorlunda. I Tyskland styrs veterinärpriserna via ett tariffsystem. En uppdatering 2022 gav en ökning, men därefter har prisnivån stabiliserats. I Frankrike måste minst hälften av ägarna till en klinik vara veterinärer, vilket begränsat kedjebildning. I Storbritannien pågår en statlig granskning av marknadskoncentrationen.
Sverige har däremot varken prisreglering, ägarbegränsningar eller tillståndsplikt. Vi har det friaste systemet, och de snabbaste prisökningarna. Marknaden ”fungerar”, men inte för dem som är beroende av den.
När människor avstår från att söka vård åt sin hund eller katt för att de inte vet om besöket slutar på 3000 kronor eller 30000, då har marknaden tappat fotfästet.
Då behövs reformer. Rapporten ”Vissa har råd med en hamster, andra med en fullblodsarab” är namnsatt efter ett krasst konstaterande från branschorganisationen Gröna arbetsgivare. I den rapporten föreslår jag fyra steg för att återställa balansen i svensk djursjukvård; auktorisering av kliniker, fasta undersökningskostnader, en oberoende prisnämnd och en utredning av vinstbegränsning.
Svenska Kennelklubben är oroade över de skenande priserna, Svenska Ridsportförbundet likaså. När en marknad inte fungerar för dem som behöver den behöver politiken agera.
Ladda ned rapporten här:
https://tankesmedjantiden.se/wp-content/uploads/2025/11/2025_Nr_9_VISSA_HAR_RAD_MED_EN_HAMSTER-1.pdf
