Från Palmes turnébussar till dagens Tiktok-klipp har Anna Helsén följt svensk politik i fyra decennier och sett hur drömmen om den perfekta valrörelsen krockar med vardagens kaos. Nu längtar hon efter något annat, och undrar vem som verkligen vill vinna.
Valrörelser är blod, svett och tårar. Frustration, sömnbrist, dålig kosthållning. Varje dag är som ett maratonlopp som man vunnit eller förlorat när natten kommer.
Man tänker – varför förstår inte väljarna sitt eget bästa? De kan väl helt enkelt rösta med hjärtat – alltså rösta på OSS?
Jag har funnits i mitten av partiets valrörelse i tre val. 2002 som pressekreterare hos Göran Persson, 2006 som presschef hos Göran Persson, 2010 som presschef hos Mona Sahlin.
Innan dess har jag följt valrörelser sedan 1985 som politisk reporter på TT.
Det är klart att det är en enorm skillnad på 1985 och i dag. 1985 var de självklara motpolerna S och M. Olof Palme och Ulf Adelsohn stod på var sin sida i SVT:s studio och grälade hetsigt om tredje vägens politik, systemskifte och knattefotboll. Olof Palme var knivskarp, Ulf Adelsohn drastisk, rolig. Ingen av dem drog sig för att ta ut svängarna – med den tidens mått mätt. Så när Bengt Westerberg dök upp i rutan upplevdes han som den resonabla mittenpolitikern och Folkpartiet blev det enda parti som fick ökat stöd i valet.
Naturligtvis blev ingen förvånad när Socialdemokraterna ändå vann. Trots att partiet ”bara” fick 44,6 procent av rösterna. S var statsbärarna, partiet som kunde regera. Om Lars Werners VPK hade obstruerat mot detta hade vi politiska reportrar svimmat. De borgerliga var av ödet dömda till evig opposition – det visste alla.
Det här är en låst artikel. Logga in eller beställ prenumeration för att läsa mer.
