Från kylan i en rysk studentkorridor till värmen från finska gränsvakter formades en övertygelse: hotet från Kreml är verkligt och får aldrig bagatelliseras. Laila Naraghi läser Hultqvists nya bok och blandat med hennes egna erfarenheter framträder ett tidsdokument.
Från studentrummet i St. Petersburg skymtade Finska viken. Utanför stod gamla sovjetiska pansarvagnar riktade västerut, mot Sverige och Finland. ”Ett typiskt ryskt sätt att minnas sin historia på” skrev jag i fotoalbumet. Vi bodde i ett många våningar högt abtjischitsie (kollektivboende) för studenter från Brezjneveran. Och det var kallt. Inne, ute och i samhället. Jag var 20 år och studerade ryska vid SPBGU (St. Petersburgs statliga universitet) i Smolny. Det hade då gått drygt tio år sedan namnbytet från Leningrad – men Sovjetunionen gjorde sig ständigt påmint.
Som SSU:are hade jag redan innan varit engagerad mot diktaturen i Belarus, rest dit och genom solidaritetsprojekt varit med och stöttat oppositionen mot Lukasjenko och Moskva. Men att nu leva och bo i Ryssland fördjupade förståelsen av det sovjetiska arvets fortlevnad. Det kändes som om jag aldrig hade varit så glad som när tåget hem passerade rysk-finska gränsen och ett par stora finska gränsvakter sökte igenom kupén – bryskt men rättssäkert.
Finland har min respekt och beundran. Det har däremot ingen som relativiserar, förminskar eller ignorerar det hot Ryssland utgör såväl mot oss som land och union, som mot sina egna medborgare.
Finland har min respekt och beundran. Det har däremot ingen som relativiserar, förminskar eller ignorerar det hot Ryssland utgör såväl mot oss som land och union, som mot sina egna medborgare. Likväl mot människor i andra delar av världen, i skrivande stund uppenbart i både Ukraina och Mali, för att bara nämna två exempel. Det finns fler.
Att läsa ”När allt förändras” av Peter Hultqvist är i detta avseende därför en fröjd. Läsaren får följa med in i mötesrum, på förbandsbesök och utlandsresor. Och rakt ned i egna anteckningar och tankar. Det är generöst och välskrivet, det märks att han har en bakgrund som journalist. Vårt geografiska läge ligger som ständig fond genom sidorna, och för alla beslut. Boken beskriver återuppbyggnaden av det nationella försvaret – och hans nyckelroll som försvarsminister 2014–2022. Han påminner om hur illa däran försvaret var innan den socialdemokratiska valsegern 2014. M, KD, L och C hade i riksdagen – med röstsiffrorna 153–150 – drivit igenom att göra värnplikten vilande 2010. Detta var i princip en nedmontering. Och det var samma regering vars statsminister, Fredrik Reinfeldt (M), kallade det svenska försvaret för ett ”särintresse”.
Peter Hultqvists bok är på så vis ett tidsdokument. Och det är hoppfullt. Det är möjligt att ta sig an nationella projekt – som löper över många år och tar stora summor i anspråk – och sätta dem i verket. Även om man har borgerligheten och näringslivet emot sig. Men det bygger på att socialdemokratin fattar sina egna självständiga beslut, visar ledarskap och håller i. Precis som Peter Hultqvist gjort ifråga om det nationella försvaret.
Det är inte alltid enkelt att skriva om utrikes-, säkerhets- och försvarspolitik – då dessas utformning sker i spänningsfältet mellan å ena sidan demokratins krav på öppenhet och deltagande, och å andra sidan nödvändigheten av sekretess och effektivitet i frågor som rör rikets säkerhet. Under åren jag spenderade vid Försvarshögskolan var detta ett återkommande tema. Hultqvists bok är därför värd beröm. Det är angeläget för en omvärld – medborgare, media och forskare – att kunna ta del av hur centrala beslutsfattare resonerat. Även om just inte allt kan sägas. Att boken kommit ut så nära inpå hans ministertid är värdefullt. För partimedlemmar underlättar det möjligheten att förstå, och därmed påverka, politiken. Det är lovvärt av Hultqvist att möjliggöra det. Och på så vis bjuder han in till samtal och reflektion. Vilket är nödvändigt.
För om boken är genomtänkt och noggrann när det gäller analysen och beskrivningarna av det nationella försvaret och Ryssland, så är det däremot mer svepande när det kommer till annat. Också ibland felaktigt. Som när Hultqvist skriver om utvecklingen av Sveriges säkerhetspolitiska doktrin. Enligt hans beskrivning så förändrades den med EU-medlemskapet på grund av eu-stadgans artikel 42.7, men denna artikel infördes i EU-fördraget först i och med Lissabonfördraget, som trädde i kraft 2009. (eu-stadgan och EU-fördraget reglerar olika saker, och i EU-fördraget tillkom artikel 42.7 alltså långt efter Sveriges EU-medlemskap 1995.)
För det var mer än en gång jag häpnade över med vilken frenesi försvarsdepartementet försökte köra över utrikesdepartementet – inom UD:s eget ansvarsområde, som ju säkerhetspolitiken är.
Att Sveriges säkerhetspolitiska doktrin förändrades under 1990-talet ifrågasätter dock ingen, men Hultqvists beskrivning att det var försvarsklausulen, som 42.7 ofta kallas, är fel men tyvärr inte helt förvånande. Det påminner om vad som förekom mellan försvarsdepartementet och utrikesdepartementet under hans ministertid. Som politiskt sakkunnig hos utrikesminister Margot Wallström arbetade jag på UD:s ministerkansli med bland annat säkerhetspolitiska frågor innan jag kom in i riksdagen och jag hade då återkommande kontakt med försvarsdepartementet.
Det ligger i sakens natur att det finns en viss friktion mellan utrikes- och försvarsdepartementen. Om detta kan man läsa delvis mellan raderna i boken, till försvarsdepartementets fördel, varför det är påtalat att framföra det andra perspektivet: För det var mer än en gång jag häpnade över med vilken frenesi försvarsdepartementet försökte köra över utrikesdepartementet – inom UD:s eget ansvarsområde, som ju säkerhetspolitiken är. Och då dessutom med undermåliga beslutsunderlag och felaktiga påståenden likt ovan.
”När allt förändras” har rönt intresse för Hultqvists beskrivning av sin omsvängning kring svenskt Natomedlemskap. Han ger sin bild av partikongressen 2021 när han i talarstolen gjorde sitt tvärsäkra uttalande där han lovade att aldrig medverka i en process för en svensk Natomedlemskapsansökan. Det hann bara gå några månader innan han gjorde just detta.
Det kan hedra en person att den förmår ändra ståndpunkt när omständigheterna kräver det – icke tu tal om det. Men boken reser frågetecken om omsvängningen verkligen var så kraftig egentligen. För även om den fullskaliga ryska invasionen av Ukraina skedde februari 2022 så hade den ryska aggressionen startat tidigare, med annekteringen av Krim 2014, destabiliseringen av östra Ukraina, och hybridkrigföring både där och i andra länder. Om detta var Hultqvist medveten. Och läsaren förespeglas att han utifrån underrättelser nog kunde ana att en fullskalig invasion låg i korten. Dessutom var intrycket under åren på Regeringskansliet att försvarsdepartementet ofta agerade som om Sverige redan var Natomedlem, och annars som att en ansökan var nära förestående. Att ändå inför en hel partikongress hösten 2021 uttala löften om framtiden, på det sätt som skedde, är därför anmärkningsvärt.
För det finns varken tid eller utrymme att vara undflyende mot USA och Trump. Sverige, Norden och Europa måste ta höjd för amerikansk repression…
Vägen till Natomedlemskapet kommer det säkert ordas mer om, men vad mer intressant vore, är att få del av Hultqvists syn på Sveriges roll i Nato. För precis som i EU och FN, ska vi svenska socialdemokrater självklart verka för att vi är aktiva medlemmar som bidrar till att stärka och ta organisationen i rätt riktning. Om detta hade jag velat läsa mer. Särskilt i ljuset av den auktoritära utvecklingen i USA som beskrivs i boken. Även om det framstår som lite yrvaket, så är det positivt att skönja Hultqvists positionsförflyttning när han skriver:
”Europas agerande får inte präglas av rädsla. Situationen blir inte bättre av att räddhågset fundera över hur våra ståndpunkter kommer att tas emot i Washington.” För det finns varken tid eller utrymme att vara undflyende mot USA och Trump. Sverige, Norden och Europa måste ta höjd för amerikansk repression, exempelvis i form av eskalerade tullkrig och aggressivt agerande mot grannländer och allierade likt det vi bevittnat kring Kanada, Danmark och Grönland.
Här finns ett sedelärande exempel i närtid. När USA och Sverige häromåret slöt ett försvarssamarbetsavtal (DCA-avtalet) så krävde usa att få ha 17 baseringsområden i Sverige. Den svenska regeringen gav, vad som framgått, inget motbud – och det blev 17 baser. Det kan jämföras med hur Norge, som Natomedlem, gjorde när de 2021 slöt ett motsvarande DCA-avtal med USA. Då ville USA ha runt 20 baseringsområden (støttepunkter), men den norska regeringen sa att de fick nöja sig med fyra. Och det blev fyra. Men två månader efter att Sverige gått med på 17 amerikanska baseringsområden så ökades de amerikanska motsvarigheterna i Norge från fyra till tolv. Eftersom dessa frågor omgärdas av sekretess är det svårt att säga exakt vad som ändrade det norska antalet – och det finns säkert fler förklaringar. Men det torde inte vara osannolikt att den svenska undfallenheten mot USA bidrog till att det amerikanska trycket mot Norge var svårt att stå emot.
Norge är en av Natos ursprungsmedlemmar sedan 1949. De har varit lojala organisationen sedan start samtidigt som de förmått vara en stark röst för fred och mot massförstörelsevapen såsom kärnvapen. Det bygger dels på en god kunskapsinhämtning kring de geopolitiska realiteterna, dels på ett skickligt politiskt hantverk. Och på en stor portion mod i båda delarna. Här har Sverige mycket att lära.
”När allt förändras” avslutas med orden ”Freden ska vara målet för vår strävan. Naivitet och godtrogenhet får inte göra oss till förlorare.” Jag håller med Peter Hultqvist om detta. Och det måste också gälla i förhållande till USA. Här har många svenska makthavare en resa att göra.
Laila Naraghi, riksdagsledamot (S) och medlem i Tidens redaktion
