När Ingvar Carlsson skänker delar av sin privata boksamling till Bommersvik får de ett arv av erfarenheter, idéer och livsvisdom från en pojke i Borås som fann världen genom litteraturen.
Johan Sjölander intervjuar.
”Bokhyllan är en ständig glädje och ett levande problem. Jag har många litterära dyrgripar och det är sällan nya böcker klarar konkurrensen med dem. Dessutom tänker jag att moderna böcker kan jag få tag på när som helst, men vissa äldre verk är mer sköra skatter.”
Ingvar Carlsson
Jag berättar för en bekant att jag ska intervjua Ingvar Carlsson. ”Det är bra”, svarar han. ”Carlsson är på riktigt.” Jag funderar på de orden när jag åker ut till Bommersvik. Vad innebär de? Jag förstår vad som menas; de fångar något. Men vad?
Ingvar Carlsson behöver egentligen ingen presentation. Som Sveriges statsminister under två perioder, efterträdare till Olof Palme och en av den moderna socialdemokratins mest inflytelserika gestalter, har han satt tydliga avtryck i vår politiska historia.
Vid sidan av uppdragen har han också varit en hängiven bokläsare. Litteraturen har betytt mycket och följt honom från uppväxten i Borås, genom decennier av politiskt arbete och in i ålderdomen. Det är därför vi ska ses: för att prata om de böcker ur hans egen boksamling som han, efter ett noggrant urval, precis skänkt till kursgården Bommersvik.
Vi möts en höstdag. Bommersvik är slående vackert i solen. Sjön Yngern ligger stilla utanför fönstren, och bokhyllan står redan på plats i ett rum som känns som gjort för att lyfta fram den.
Projektet är initierat av kursgårdens entusiastiska vd, Jenny Hjalmarsson, som länge velat ge plats åt Ingvars bokarv just här, på platsen där så många unga socialdemokrater tagit sina första ideologiska steg. Få platser är väl så laddade av arbetarrörelsekänsla som SSU:s gamla kursgård utanför Södertälje.
När jag först såg listan över titlar slog flera teman mig: starka kvinnor, klass och klassresor, internationell utblick, ledarskap. Här finns något att berätta. Men det är först när vi sitter i rummet – jag, Jenny och Ingvar – med böckerna fysiskt framför oss, som jag förstår hur mycket de faktiskt betyder.
Och allt börjar i Borås.
Även denna höstdag 2025 är minnet levande. Relationen till böckerna – och till biblioteken – följde med genom livet. ”Jag gifte mig med en bibliotekarie”, säger Ingvar och skrattar.
Som så ofta börjar vårt samtal med ett barndomsminne, i det här fallet från det kommunala biblioteket i Borås. Det är en talande scen Ingvar målar upp: arbetargrabben som tack vare den skattefinansierade välfärden får tillgång till litteraturen. Ingvar berättar hur han först gick dit med sin bror och hur det kändes när han första gången själv gick fram till disken och lånade en bok.
Även denna höstdag 2025 är minnet levande. Relationen till böckerna – och till biblioteken – följde med genom livet. ”Jag gifte mig med en bibliotekarie”, säger Ingvar och skrattar. ”Då var det ständigt: ’Det här måste du läsa, Ingvar, och det här.’ Vi hade ett samtal livet igenom om olika böcker, framför allt om skönlitteratur.”
Jag frågar vilken betydelse skönlitteraturen haft. Svaret kommer engagerat: ”Den ger underhållning, den ger kunskaper, erfarenheter. Man tror ofta att facklitteratur är det man hämtar kunskap ur. Men skönlitteraturen kan ge kunskaper för livet. Ta Karin Boye – hennes ord om när knoppar brister eller att det är resan som gör mödan värd. De riktigt skickliga författarna har ju förmågan att i några meningar skriva in en livsvisdom.”
Här märks något som återkommer under samtalet: tanken att berättelser kan bära sådant som fakta inte alltid förmår uttrycka. Att förståelse inte bara kommer ur analys utan också ur inlevelse.
Vi går vidare till de enskilda titlarna. Jag tycker mig se vissa teman, och det första handlar om kvinnor – om starka kvinnor och om jämställdhet. Vi börjar därför med Ingvars absoluta favoritbok: den 180 år gamla Det går an av Carl Jonas Love Almqvist.
”Första gången jag läste den var jag nog sjutton år. Jag lånade den på stadsbiblioteket i Borås. Det var fascinerande att läsa om hur man reste på den tiden. Skulle man från Stockholm söderut var båten ett bekvämt sätt att färdas. De samlades på Riddarholmen – ja, Riddarholmen kände jag ju till, och dit gick jag senare för att titta. Sedan bar det av ner genom Mälaren, och Sara och Albert började bli intresserade av varandra. Den skildringen stannade hos mig.”
När han blev mer politiskt medveten förändrades läsningen.
”Under jämställdhetsdebatten i Sverige insåg jag: det här är något otroligt. Här sitter en man på 1830- och 1840-talen och skriver ett feministiskt manifest – glasklart som underlag för det vi långt senare började genomföra under Palmes tid. Detta formulerade han mer än hundra år tidigare.”
Det är slående att en roman skriven 1839 gav näring åt den ledare som bildade Sveriges första jämställda regering. Ingvar reflekterar själv över sambanden: ”Skulle du fråga dem som var samtida med mig – Anna-Greta Leijon, Birgitta Dahl och Gertrud Sigurdsson – skulle de nog säga att jag tidigt visade intresse och insikt. När jag funderade över vad som låg bakom detta var det två saker som framträdde. Det ena var Almqvist. Det andra var min mamma, som när pappa gick bort och jag var tolv tog ansvar för familjen och såg till att vi bröder klarade oss.”
Här, i mötet mellan modern och Almqvist, mellan livserfarenhet och litteratur, uppstår något typiskt för Ingvar: jämställdhet som både personlig erfarenhet och ideologisk övertygelse. Skönlitteraturen blir en brygga mellan de båda.
Den bilden blir ännu tydligare när vi går vidare till nästa titel: Per Anders Fogelströms Min stad-serie. Ingvar lyfter fram ett väl använt exemplar ur bokhyllan.
”Det här var från början ett nytt exemplar jag köpte”, säger han. ”Jag har inte antecknat i det, men man ser hur sliten och tummad boken är. Det beror på att jag använt den flitigt – inte för att läsa om berättelsen, utan för att, ofta med hjälp av Anne-Marie Lindgren, citera ur den i tal och förstå utvecklingen i Stockholm.”
Jag frågar vad som fångat honom hos Fogelström och nämner paralleller till hans egen klassresa. Han nickar: ”Miljöerna är olika – Borås var en liten textilstad – men jag hade lätt att förstå Fogelström. Trots att han skrev om Stockholm begrep jag intuitivt vad han ville beskriva.”
När vi talar vidare slår det mig att Fogelström står för en grundton ovanlig i dag: idén om att utvecklingen kan gå framåt, för alla. Någon sorts tro på det kollektiva framåtskridandet. Kan skönlitteraturen hjälpa oss att hantera den pessimism som präglar vår tid?
Ingvar säger: ”Det hoppas jag verkligen. Men det finns starka motkrafter i dag mot just den sorts samhälle som Fogelström trodde på – och som jag också tror på. Först kom nyliberalismen och attackerade grunden för välfärdsstaten. Och nu har vi något som kanske är ännu värre: fascismen, som sprider sig världen över.”
Jag brukar säga att det finns två invandrare som skriver bättre svenska än nästan alla svenskar: Theodor Kallifatides och Harry Schein. De rasisterna som säger att man ska ’bli svensk’ – ingen av dem kommer i närheten av de här två när det gäller att behärska svenska språket och dess nyanser.
Men litteraturen kan vara en motkraft. Vi återkommer flera gånger till det temat och till vilken betydelse minne, rötter och litteraturens förmåga att bära vidare ett arv har. Jag säger: ”Förmågan att leva sig in i någon annans liv, att se världen genom någon annans ögon – det är en stor sak. Och flera av böckerna i din hylla handlar om personer du faktiskt träffat: Anna Lindh, Nelson Mandela, Olof Palme, Sven Aspling, P.O. Enquist…”
Ingvar fyller i: ”Ja, och så Kallifatides. Jag brukar säga att det finns två invandrare som skriver bättre svenska än nästan alla svenskar: Theodor Kallifatides och Harry Schein. De rasisterna som säger att man ska ’bli svensk’ – ingen av dem kommer i närheten av de här två när det gäller att behärska svenska språket och dess nyanser.”
Jag inser att det finns något bärande här. Den starka kvinnan som motbevisar könsfördomarna. Invandraren som skriver bättre än svensken. Och kanske, tänker jag utan att säga det högt: arbetargrabben från Borås som själv inte bara blev politiker utan även författare.
Vi kommer in på Ingvar Carlssons egna böcker. Jag säger att han lyckats i en genre som många politiker kämpar med. Han skrattar och svarar: ”Vanliga politiska memoarer – inklusive mina – når en viss upplaga, men de är viktiga för att återge hur enskilda personer upplevde det politiska livet. Jag ville skriva om hur det var att efterträda Olof Palme… och om vad som hände när nyliberalismen slog till och socialdemokratin kom i svajning. Jag arbetade noga med noter så att forskare och journalister kunde se exakt var jag hämtat mina uppgifter.”
När han talar om Lärdomar märks en särskild ton: ”Efter att jag avgått kände jag inget behov av nya uppdrag. Jag ville ge tillbaka till det samhälle som gett mig utbildning, bostad och arbete. Då tänkte jag: jag kan ändå skriva ner det jag tycker är viktigt.”
Och om I sällskap med döden: ”Den hade aldrig kommit till utan pandemin. Några nätter när jag blev förkyld trodde jag att jag hade fått den, och jag låg och ältade i tre nätter. Sedan insåg jag att det var vansinnigt och började tänka igenom hur döden funnits i mitt liv i olika sammanhang. Jag såg en röd tråd, och så skrev jag.”
Jag berättar att många i min närhet uppfattar dessa två böcker som särskilt betydelsefulla.
”Jag har fått fler reaktioner på de här böckerna än på de politiska”, säger Ingvar. ”Särskilt ett kapitel i den senaste, om min fru. Det var det svåraste kapitlet. Jag tvekade länge om jag skulle ta med det, men jag är glad att jag gjorde det. Många i liknande situationer har hört av sig.”
Jag frågar om han som pojke i Borås kunde föreställa sig att han skulle skriva böcker som berörde människor. Han skrattar: ”Nej, det fanns inte på kartan. Jag hade en vision om att jag skulle bli fotbollsspelare. Nej, det var inte min värld.”
Tiden har gått fort. Det är snart dags att bryta. Vi skulle kunna sitta här i timmar, prata om varenda bok i hyllan.
Men jag ställer en sista fråga: ”Om man tänker sig att man är en ung SSU:are, kanske på sin första nyårskurs. Man är här några dagar, går på kurser, lär känna folk – och kanske hinner man läsa en bok. Vilken bok i din bokhylla tycker du att en sådan ung, nyfiken SSU:are ska börja med?”
Han kunde på ett par meningar förklara för hela svenska folket vad socialdemokratin ville: Jag vill att samhället ska vara som ett gott hem.
Ingvar tittar igenom listan. Suger lite på svaret. När det kommer är det bestämt: ”Om det är en ung, vetgirig SSU:are som vill förstå hur partiet växte fram, hur folkhemstanken formades – då skulle jag säga Sven Asplings bok. Den hade jag själv velat läsa när jag kom hit första gången. Den sammanfattar hela den utvecklingen.”
Han utvecklar: ”Aspling beskriver vad som faktiskt blev resultatet av Per Albin Hanssons visionära tal, när han lanserade idén om folkhemmet. Han kunde på ett par meningar förklara för hela svenska folket vad socialdemokratin ville: Jag vill att samhället ska vara som ett gott hem. Alla förstod det. Och Aspling visar sedan hur visionen förverkligades. Det är inte lättläst – det kräver koncentration – men läser man den, då lär man sig något, på riktigt.”
Vi avrundar intervjun. Tar några bilder. Äter lunch. Jag och min kollega Johan Resele som fotograferat tar bilen upp till Stockholm igen. Ingvar stannar kvar på Bommersvik, en stund till. Med sina böcker.
Jag funderar på de där orden: ”På riktigt.” Sköra skatter, har Ingvar själv kallat de mest slitna böckerna i sitt bibliotek. Kanske är det där deras stora värde ligger: att vi genom litteraturen kan förstå – på djupet – världen, samhället, men också oss själva. Bli, just, ”på riktigt”.
Ute på Bommersvik står nu en bokhylla. Flera av böckerna är tummade, slitna; man ser att de är använda. Jag tänker på Tranströmer och hans formulering i dikten om valv efter valv som öppnar sig. På något sätt framstår böckerna som just de där valven. Öppningar.
Det är inte en dålig bild. Ingvars böcker som valv, eller öppningar.
Jag hoppas att många kommer ta chansen att träda igenom dem.
