Reformutrymmet påstås vara stort, litet, försvunnet eller nyupptäckt – beroende på vem som talar. Men bakom finansministerns siffror döljer sig ett faktum: begreppet betyder inte alls det politiken låtsas att det betyder. Veronica Nelson reder ut.
Idén om språkets förflackning har säkerligen förfäktats ända sedan språkets uppkomst. Men oavsett vilken uppfattning man har om den eventuella utfasningen av ”de/dem” till förmån för ”dom”, eller tillämpningen av anglicismer i stil med ”att fråga ut någon” snarare än det korrekta ”att bjuda ut någon”, så framgår innebörden av dessa uttryck för mottagaren. Detsamma kan inte sägas om bruket av begreppet ”reformutrymme”.
Om inte betydelsen av detta ord var höljt i dunkel för de flesta redan innan, så har finansminister Elisabeth Svantesson gjort sitt för att göra den ännu mer svårbegriplig. Lättare blir det inte av att varken media eller påstådda experter vet att använda ordet korrekt.
I augusti ondgjorde sig exempelvis Svenskt Näringslivs chefsekonom Sven-Olof Daunfeldt över Konjunkturinstitutets bedömning av reformutrymmet. Enligt honom var 34 miljarder ”väldigt lågt räknat i det konjunkturläge som vi befinner oss i”. Säkert blev han upplyft av Elisabeth Svantessons besked på Harpsund några veckor senare då finansministern meddelade att ”nästa år kommer vi ha ett reformutrymme på 80 miljarder”. Men faktum är att Konjunkturinstitutet ger ingen rekommendation. De fastställer en beräkning. Hur många miljarder regeringen tar sig utrymme att göra reformer för är alltså inte nödvändigtvis detsamma som reformutrymmet, vilket man skulle kunna tro efter finansministerns uttalande på Harpsund.
Så vad är egentligen ett reformutrymme?
Enkelt uttryckt handlar det om den summan regeringen har råd att sätta sprätt på utan att behöva höja några skatter eller tumma på det så kallade överskottsmålet.
Så vad är egentligen ett reformutrymme? Enkelt uttryckt handlar det om den summan regeringen har råd att sätta sprätt på utan att behöva höja några skatter eller tumma på det så kallade överskottsmålet. Miljarder som landar i en regerings knä varje år, som en skänk från ekonomigudarna ovan. Eller snarare, som ett resultat av hur de offentliga ekonomiska systemen är konstruerade.
Varje år har man normalt sett tillväxt. Den kan vara låg eller hög (att tillväxten blir det ena eller andra avgörs av hur många som arbetar bland de som borde arbeta och om till exempel maskiner i industrin går på högvarv eller har ledig kapacitet), men nästan alltid är den större än noll. Undantag har förvisso skådats i närtid, men det är en annan historia. Tillväxten innebär att även om skattenivåerna hålls oförändrade från ett år till ett annat, så ökar skatteintäkterna. De offentliga utgifterna, däremot, stiger inte med motsvarande automatik. För att till exempel resurserna till Kriminalvården ska öka krävs ett politiskt beslut – en budgetproposition.
Därtill har man överskottsmålet att ta hänsyn till. Fram till 2027 gäller att en tredjedels procent av BNP över en konjunkturcykel ska gå till sparande (därefter gäller det nya balansmålet). Så, lägg ihop inkomsterna – som alltså ökar med tillväxten – dra ifrån utgifterna – som inte ökar med tillväxten – samt summan som krävs för att nå överskottsmålet, så har vi reformutrymmet.
Målet för sparandet (saldomålet) adderar en extra krydda till bedömningen av reformutrymmet. Det är nämligen inte fullt så enkelt som att staten bara ska dra av en viss summa från reformutrymmet för att uppfylla saldomålet. Mot målet räknas inte bara statens finanser, utan också kommunsektorns och ålderspensionssystemet. Eftersom AP-fonderna har haft en god avkastning, har pensionssystemet i praktiken burit överskottsmålet. Det kan vara bra att ha i åtanke i ljuset av pensionsgruppens ställningstagande för en så kallad gas i pensionssystemet, det vill säga att överskott över en viss nivå ska betalas ut till pensionärer och pensionssparare. Till skillnad från hur det ibland kan låta, så existerar dock inte AP-fondernas avkastning i ett vakuum – tvärtom har den bäring på hur mycket staten kan spendera i budgeten.
Att bedömningen av reformutrymmet inte är en exakt vetenskap och behäftad med en hel del antaganden och osäkerheter, motiverar inte den direkta felanvändningen av begreppet som till exempel finansministern svänger sig med. Det är vår bästa uppskattning över hur mycket pengar staten har att spendera utan att vare sig finansiera eller låna till utgiftsökningarna, vilket är bra att veta även om det kan finnas goda skäl att gå med underskott ett givet år. Begrepp som reformutrymme, saldomål och offentliga finanser är inte heller fritt svävande satelliter i en påhittad ekonomisk språkrymd. Det finns en symmetri dem emellan som speglar en ekonomisk verklighet. Den verkligheten suddas inte ut av att man tillskriver etablerade begrepp en ny innebörd. Till syvende och sist måste olika ändamål ställas mot varandra och något prioriteras på bekostnad av något annat. Som Marie Bergman sjunger – ingen kommer undan politiken.
Veronica Nelson, medlem i Tidens redaktionsråd
