Det norska valet bekräftar ett mönster vi känner igen här hemma: unga kvinnor drar åt vänster, männen åt höger. Men är könsgapet ett problem? Och i så fall vad kan man göra åt det? Emil Nordfjell reder ut.
Om höstens skolval i Norge varit en parmiddag hade något känts fel redan i hallen. Tjejerna vid ett bord, killarna vid ett annat. Värden envisas med att hälla upp vin och låtsas som att stämningen är toppen. Det är den inte.
De politiska skillnaderna mellan könen har vuxit sig starkare det senaste decenniet. Kvinnor står i dag längre till vänster än män, prioriterar välfärd högre och är mer positiva till generös välfärdspolitik. Ändå verkar få politiker ha dem som målgrupp.
Men måste könsklyftan vara ett problem? Ja, det måste vi ju ändå tycka. Och en del svar har redan kommit.
Vissa tycker att vänstern borde sluta snacka feminism. Andra att man ska backa från woke. Den här tidningens chefredaktör föreslog ett mansförbund, motsvarande S-kvinnor, inom Socialdemokraterna. Ingen nappade, men frågan kvarstår.
Politikforskaren Cas Mudde skrev i The Guardian att det är märkligt hur lite vi pratar om varför unga kvinnor går vänsterut. Det har han rätt i. Särskilt som det är ett problem för högern. Det är helt enkelt få unga kvinnor som gillar deras idéer.
Men det är en tröst för vänsterpolitiker. Inte en seger.
Skolevalgsundersøkelsen i Norge visar hur djupt det där gapet faktiskt är. Skillnaden i sympatier för Fremskrittspartiet om du jämför unga kvinnor och män är avgrundsdjup. ”Könsklyftan”, kallar man det och den finns i flera länder i väst. I flera europeiska studier är unga män mer än dubbelt så benägna att sympatisera med högerpopulister jämfört med unga kvinnor.
Är det konstigt att vi har en könsklyfta?
Lyssna på hur debatten låter. Ta USA-valet 2024. Äggpriserna drog iväg och vänstern på Tiktok svarade med moraliska pekpinnar:
”Röstar du på Trump för att äggen är dyra, är du självisk. Tänk på mina rättigheter.”
Så sa man på riktigt.
Fri- och rättigheter är inte oviktiga. Men de är mer abstrakta än ett dussinpris. Trump lovade sänkta priser med fula delningsbilder. Kamala Harris kampanj var smartare, kul på Tiktok och hade snygga kepsar. Gissa vilket budskap som vann.
Känns det bekant?
Socialdemokraterna gör inte tillräckligt för sjuka och arbetslösa – men är ändå bidragspartiet enligt unga män.
SSU:s valanalys efter valet 2022 var rätt tydlig här:
”Unga män tror att S gynnar sjuka och arbetslösa. Andra partier är bättre för den som jobbar. Det är ett nederlag för ett arbetareparti. Och det är en dubbel diss: Socialdemokraterna gör inte tillräckligt för sjuka och arbetslösa – men är ändå bidragspartiet enligt unga män.”
Varför väljer då unga män andra partier? SSU frågade.
De vill ha en stram migrationspolitik. De har inte förstått att S ändrade sig för länge sedan. De vill ha mindre skjutningar, men inte heller där vet man vad Socialdemokraterna driver. Kärnkraften vill både unga män och Socialdemokraterna ha. Synd bara att det inte framgått för unga män.
Socialdemokrati är inte snällhet. Det är ett rationellt sätt att styra samhället. Men ofta låter det som om många bara vill vara schysta. Man glömmer att S är en intresseförening för löntagare.
Då blir det egoistiskt av unga män att rösta på andra partier? Okej. Men ärligt: är det inte också partiets jobb att leverera politik som faktiskt gynnar sina väljare?
Sluta gnäll.
Jag tror det är lite så här: att nå unga män kräver inte mindre feminism. Det kräver i stället mindre föreläsning över huvudet och mer samtal i ögonhöjd. Om bostäder man faktiskt kan flytta till och ett arbetsliv där man får en bra lön och ekonomisk trygghet. Om psykisk hälsa utan skam. Om politik som gynnar dig materiellt.
Först när politiken börjar lyssna på alla runt bordet finns chansen att gästerna faktiskt sätter sig vid samma bord igen. Inte för att någon bestämt det, utan för att de känner att deras verklighet finns med i samtalet.
Emil Nordfjell, medlem i Tidens redaktionsråd
